Meny Stäng

Ben Lerner – Retsam men viktig läsning

Av Christer Boberg

Ben Lerner  | Varför alla hatar poesi
Natur & Kultur | 2017
Översättning: Alva Dahl

Ben Lerner. Foto: Matt Lerner.

När jag studerade filosofi i Umeå stod det på en av dörrarna i institutionskorridoren: ”Don’t even think poetry in here.” Låt oss börja där. För inte så få människor är poesi förknippat med högtravande nonsens, med kvinnor och män som gör sig till och kallar varenda obegriplig stavelse de lyckas få ur sig för dikt. Det här blir tydligt inte minst när poesiuppläsningar äger rum oväntat, till exempel på torget eller på krogen en fredagskväll. En del åhörare börjar skruva på sig, tittar på klockan och kanske till och med får bråttom därifrån. Personligen tycker jag att sådana läsningar är bland de bästa. När dikten äntligen får möta lite gammal hederlig likgiltighet och berusade fnysningar. För plötsligt kan du där och då också få uppleva hur någon dikt eller enstaka rad faktiskt når fram, och då är det ögonblicket fan så mycket mer värt än en tjugo minuters uppläsning inför en knäpptyst och redan från början hänförd publik. Att någon som aldrig läser poesi inte rycks med av eller omedelbart förstår vad som står eller uttalas är inte konstigare än att jag själv rastlöst börjar skruva på mig när jag hör ett inredningsreportage i radion eller när bilmekanikern i detalj börjar förklara alla ingrepp han gjort den här gången. Jag kan för lite, jag har aldrig varit intresserad av att fördjupa mig; prat om tyger och kuddar och tapeter tråkar ut mig och bilmotorn är bara ett skitigt och irriterande nödvändigt ont. Här kunde jag lägga in en brasklapp om poesins roll och betydelse i samhället, hur distanserad dikten tycks vara från de flesta människors omedelbara behov och bekymmer. Men det gör jag inte.

Ben Lerners Alla hatar poesi.13

För akademikern som försökte friska upp stämningen på arbetsplatsen med sin skylt var poesin förmodligen rentav hotfull, eftersom dikten följer andra språkliga lagar än logiken. Dikten till och med upphäver logiken, så jag kan känna viss förståelse för den där uppmaningen på institutionsdörren. Medan andra filosofer inte bara hyllar dikten, de finner att den innehåller sanningar som är minst lika viktiga som de vi utvinner ur logiska utsagor. Och människan har som bekant inte bara skrivit och läst dikt i tusentals år, vissa verk har givit upphov till åtskilliga hyllmeter kommentarer och tolkningar. Även av filosofer. Medan känslor, tankar, grubblerier och inre recitationer tack och lov inte går att mäta alls. Att alla människor hatar poesi är en lögn, men det är sant att långt ifrån alla älskar den.

Titeln på Ben Lerners bok Varför alla hatar poesi är med andra ord bara löjlig (långt ifrån originalets tunga och mångbottnade The Hatred of Poetry). Det var någon som liknade omslaget vid ett klickbete, vilket är både träffande och rättvist. Med lite välvilja kan man dock läsa in en sorts akut desperation i titeln, vilket gör att man börjar läsa med både bävan och medömkan. Det visar sig ganska snart att Lerner i sin text lika irriterande studsar hit och dit mellan patetiskt dravel och riktigt insiktsfulla frågeställningar och slutsatser. Rent allmänt finns en ironisk ton i essän som nära nog diskvalificerar innehållet. När Lerner diskuterar poesi med tandläkaren (”Jag hade känslan av att dr X, när han slog med den lilla spegeln mot mina kindtänder, fann det rent löjeväckande att tänka sig att någon äkta poesi skulle kunna komma från en sådan öppning. Och dr X hade rätt: Det finns ingen äkta poesi; det enda vi har är, i bästa fall, ett rum för den”) och när han i fantasin ställer sig upp och proklamerar för ointresserade passagerare på ett flygplan, börjar jag som läsare att skruva på mig ordentligt. Jag är ganska säker på att tandläkaren och de flesta av flygplanspassagerarna hade varit lika förvånade och ointresserade om Lerner börjat rabbla resultaten från VM i curling eller de senaste insektsfynden från Kanarieöarna. There is a time and place for everything. Jag applåderar poetiska gerilla-aktioner, men jag applåderar inte att poesins försvarare uttrycker uppgiven bestörtning över att poesin inte tas emot med öppna armar – av alla hela tiden. Det funkar inte så, och det vet egentligen Lerner också.

Som bäst är Lerner när han gräver i den ambivalens som kännetecknar egentligen allt språkbruk. Men jag är inte säker på om han alla gånger är medveten om att det är det han gör. Att poeter känner hatkärlek för sin uttrycksform och sina språkliga verktyg, såväl deras begränsningar som deras möjligheter, är varken något nytt eller något märkligt (här måste jag anbefalla Per Bäckströms fina Vårt brokigas ochellericke! för nödvändig kompletterande läsning). Den dagliga kampen för att uttrycka sanning och äkthet, jämte den konstnärliga kampen för att komma med något nytt och fräscht eller till och med gränsöverskridande, utöver kampen att inte fastna i slentrianhålet eller falla ner i floskelhelvetet. Poesin har alltid utmanat, utvecklat och förödmjukat språket, detta började ju knappast med nittonhundratalets avantgardistiska akrobatnummer och boxningsmatcher. Men framför allt har poesin genom årtusendena intensifierat livskänslan hos både poeter och läsare, vilket betyder att den fungerar inte bara på ett språkligt plan, utan även ett existentiellt och etiskt. Lerner framhåller dock oupphörligen att dikten aldrig når fram, att den aldrig når sin potential, att vår längtan efter den fulländade dikten är en längtan förgäves. Det är som om Lerner menar att dikten skall skänka läsaren insikt och förlösning helt utan ansträngning, att den borde vara lika lätt att inmundiga som ett lyckopiller. Ändå kan han plötsligt komma med fina analyser av snedstreckens respektive tankestreckens betydelser i Claudia Rankines och Emily Dickinsons dikter. Analyser han inte hade kunnat göra om han inte läst mycket poesi och, ja, innerst inne älskade poesins intrikata beståndsdelar. Men sedan springer han genast tillbaka in i skamvrån igen för att påpeka att dikten i bästa fall endast är ett löfte om något. Dikten är bara en dröm. Några perfekta dikter finns inte. Han ursäktar sin relation till dikten, han ursäktar dikten, han slår sig själv upprepade gånger på fingrarna. En sorts masochistisk poetik som inte leder någonstans.

Problemet är Lerners fastlåsta och begränsade syn på vad dikten är och kan vara: ”poesi är det språkliga uttrycket för vår oreducerbara individualitet”. Smaka på den där definitionen. Från mitt perspektiv motsäger och till och med utesluter den väldigt många poetiska verk. Är verkligen Odysséen, En Mölna-Elegi, klassiska japanska haikudikter, Shakespeares sonetter, Trotzigs prosadikter och Åkessons PRIS primärt uttryck för poeternas respektive individualiteter? Är det inte snarare så att de vill förmedla något allmänmänskligt, rentav något opersonligt? Försöker de inte på radikalt olika vis tilltala ett du, snarare än uttrycka ett jag (om vi nu måste sätta dessa mot varandra)? Är det inte så att de flesta klassiska verken är uttryck för något överindividuellt eller ickeindividuellt? Lerner gräver i poesihistorien lite väl ensidigt för att få stöd för sina tankegångar och tycks skämmas över att poesin är ett klot som aldrig når den perfekta, det vill säga abstrakta, klotformen. Med sina ironiska vändningar och ursäkter främjar han sig från poesins fysiska dimensioner, dess kroppslighet, dess taktila fundament. Att dikten kommer ur sår och ensamhet, ur intimitet och motstånd, ur tradition och revolution. Problemet med Varför alla hatar poesi är att den inte uppmärksammar poesins praxis, att dikten faktiskt, till syvende och sist, är en praktisk syssla. Du ägnar dig åt dikten, du ger den din tid. Du läser poesi och du skriver poesi. Du lyssnar till poeten och du kanske svarar poeten. Du läser dikten och du tänker på dikten. Du anar dikten och du skriver dikten. Mellan dessa konkreta och praktiska och ibland ganska slitsamma göromål kan du ha vilka ideal och utläggningar som helst. Men dikten når definitivt inte fram om du bara drömmer om vad den egentligen är, eller om vad den egentligen borde vara. Dikten är ett ojämnt och skrovligt klot som rullar riktigt bra, men bara om vi anstränger oss för att sätta det i rörelse.

Ändå är Varför alla hatar poesi viktig läsning och innehåller en hel del välskrivna passager. Inte minst fungerar den som en visselblåsare eller väckarklocka i det att den eggar till egna funderingar kring diktens vara och böra. Dessutom frammanar den en jobbig känsla av att möjligen ha hamnat i en klibbig fälla, att Lerner minerat diktterrängen. Vad fan, han får mig att känna mig som en obotlig och bakåtsträvande diktromantiker – men så slår det mig att det är ju Lerner själv som drömmer och är fast i en illusion. Och så vidare. Ja, jag retar mig på boken, suckar över den, men det kanske var just det som var meningen?