Meny Stäng

Jasim Mohamed – Ordknappt och skisserande om överväldigande upplevelser

Av Håkan Sandell

Jasim Mohamed | Vittnen till meningslösa händelser
Bokförlaget Edda | 2017

Jasim Mohamed. Foto: Lotte Sederholm.

Vittnen till meningslösa händelser heter Jasim Mohameds nya diktsamling. Det är en titel jag själv inte hade kunnat lägga till en samling. Om poeten skådat världens meningslöshet är det hans uppgift att skapa meningsfullhet. Men motsats dras till motsats, kaka söker inte maka. Låt mig konfronteras med Mohameds upplevda meningslöshet och se efter dess mening, kanske gör han även själv så. Låt oss se.

Jasim Mohameds Vittnen till meningslösa händelser.

Det är som Nietzsche säger; hur mycket sanning tål en människa? Stirrar man ner i mörker stirrar mörkret tillbaka. Mohamed skriver om ondskan: ”Det som handen gav sig hän åt/ ännu dold/ i handen som tog emot.” Hur ofta har man inte känt att pengarna man ger åt tiggaren kedjar honom till marken? Så multiplicera det, för i denna bok breddas olyckan. Det är svårt att läsa dikterna utan att påverkas av – den på annat håll inhämtade – vetskapen om att dess författare under perioder hjälpt flyktingar på Samos, där dessa lyckats kryssa medelhavet norrut. Ord som ”räddningsbåten” och ”kustbevakningen” påminner återkommande om sammanhanget, även om konstnärlig allmängiltighet och abstraktionsgrad pekar vidare. Men det är en mörk bok Mohamed skrivit denna gång, beskrivningarna väljer regelmässigt den svarta delen av trollstaven. Inte ens rosen kan här bli idyllisk eller transcendent; ”Jag såg rosor anfalla galler”. Ljuset endast ”sades vara ljus” och ”ryggar tillbaka”. Regnet är ont och hotar dränka de knappa resterna av liv, på vetefälten ”växer taggtråden” och ”batongen talade/ sitt modersmål”. Plastbaggars ägodelar ligger utströdda över intigheten.

Poeten är närmast överväldigad, upplevelsen har slukat honom: ”Jag såg tusen/ nej, miljoner stjärnor/…/ miljoner mörka nätter där barnen sov och drömde/…/ miljoner sorger/ kippa efter luft genom nålsögon”… ”Jag såg vatten/ fylla blickar upp till brädden/ och tömma dem/ på allt”. Under stjärnan av all denna smärta och meningsförlust försöker Mohamed så gott han kan skrapa fram mening ur sitt textuniversums manövrar. Om Leonard Cohen har rätt så sipprar ju ljuset in genom en spricka: ”Grönsaksplättar brändes vid/ i blanka stekpannor innanför taggtrådarna/…/ Jag tog fasta på det/ och såg en människa gå in i min spegelbild/ När allt kommer omkring/ är skapelsen ett försök”.

En ”vinterns gryningsbön” hålls low key, och tycks inte övertygande verka, som bön. Hela upplevelsen blir overklig eller öververklig: ”Havssalt föll ur skor och byxben/på bergens sår/…/ Bilar som körde förbi/ bar på skuggor från/ ett annat liv”. Resignationen lurar och naket heter det: ”Därefter rinner tårarna en mycket kort stund”. Tillvaron har blivit till ytterlighet avskalad; ”huvudvärkstabletter, kartong, filt”. Men djupt ur sin slummer vaknar likväl barden till liv för en motgestaltning, som blir hymnisk och biblisk, fylld av trots:

Det var Gud som väckte ett barn ur en mardröm/…/
fick jungfrur att föda barn och rädda världen, 
lärde steglitsan att sjunga på begravningar och fyllefester,
förstörde skördar och välsignade hallickens nya palats, 
bokade läkaren på samma flyg som den hjärtsjuke/…/
och kortade ner vägen för den gamla gumman 
till begravningsplatsen, drev snäckan ur sitt skal…
(Men vem var det, kan någon säga det, 
som fick räddningsbåten att komma fram för sent)

Diktsamlingen är annars relativt ordknapp och skisserande, vilket intressant nog ger en omvänd väg än den översvallande ordrikedomen i förgående diktsamling I Din Mun (2011, Bokförlaget Edda). Dikterna närmar sig först försiktigt sitt scenario och bärs vidare genom flera kapitelindelningar. Diktsamlingen kan läsas just som en miniatyrroman, och läsas under inte längre tid än en tunnelbanelinje. Det japanskt/kinesiskt antydande men inte dekonstruerande i stilen fungerar bra i förhållande till de tunga motiven. Ibland blir möjligen somliga metaforbilder aningen sentimentala (”bödelns ondskefulla näve”). Men jag var inte där, vid stranden och i lägren.