Meny Stäng

Jen Bervin – I tematisk dialog med Shakespeares sonetter

Av Kristoffer Appelvik Lax

Jen Bervin | Nät
Rámus | 2018
Översättning av Niclas Nilsson

Jen Bervin. Foto: Privat

Den New York-baserade interdisciplinära konstnären Jen Bervin utforskar i diktsamlingen Nät en spännande rörelse mellan ett flertal texter, eller kanske snarare texter som verkar inuti och runtom varandra genom val och frånvaro. Bervin har genom en konceptuell metod liksom skrapat fram sitt diktmaterial med utgångspunkt i ett urval av Shakespeares sonetter.

Jen Bervins Nät

Medförfattare till den svenska versionen är dels Eva Ström, som 2010 översatte de sonetter som Bervin utgått från, men också Niclas Nilsson som nu översatt Nät till svenska, och som enligt egen utsago tvingats både finna men också återuppfinna Bervins dikter i arbetet med att transponera texten från engelskan. Ett flertal texter anmäler sig, samspelar och bildar en intrikat väv – ett nät, helt enkelt. Och visst är det så att texten nästan vibrerar av själva processen trots att dikterna inte sällan är mycket kortfattade och inte heller räds sitt eget, ofta mörka, innehåll.

Dikterna är framskrivna med svart text där resterna av Shakespeares sonetter hägrar i ljusgrått som påminnelser dels om själva ramverket (ett slags ”råmaterial”) men också som ett vittne om de tusenfaldiga möjligheterna till framskrivningar av andra, nya, dikter. Intertextualiteten blir nästan överdrivet påtaglig, och de gråmarkerade resterna liknar vålnader som när som helst kan åkallas av läsaren för att medförfatta nytt material genom nya textkompositioner.

Här ryms alltså ett flertal böcker i en och samma, men också, framför allt, möjligheten till pluralitet. Stundtals känns det nästan som om själva processen går att återfinna i dikten: ”timmar/droppar/som/destillat”. Som om innehållet i sig liksom skvallrade om textens tillkomst på en nivå som ställer sig ovanför den mer affektrelaterade tematiken.

Att diktsamlingen ändå bär en sådan direkthet och träffsäkerhet kanske kan ses som överraskande, när man väl blivit invigd i bokens dynamiska och intrikata tillblivelseprocess. Här finns lidelsen, en sorts plågande distans mellan språk och känsla, det vidsträckta glappet mellan jaget och diktens angelägna du, allt detta som utgör den centrala tematiken som återfinns både hos Shakespeare och Bervin, om än utifrån väsensskilda positioner och med helt olika utfall.

Till skillnad från det formstyrda och intensiva ordflödet i Shakespeares sonetter är Bervins dikter alltså relativt fåordiga och bygger snarare på en obundenhet. Den kanske mest bekanta sonetten som Shakespeare inleder ”Ska jag likna dig vid en sommardag?” antar hos Bervin istället en slags parallellitet (eller möjlig motsats): ”Du är/skymd/av/vissna/ögon”. Den direkta passionen hos Shakespeare känns plötsligt balanserad genom adderandet av Bervins dikt, där skönheten plötsligt tycks vara omöjlig att skönja. Skönhetens möjlighet och omöjlighet adresseras löpande, ibland med något som nästan liknar en punchline: ”i/skönhets namn/men/skönhet/har/inget namn”.

Texten kan därför sägas gå i tematisk dialog med originaldikterna. Men de antar också en egen och enskild form, som dessutom bär en egen dramaturgi. En relation till ett du gör sig ständigt påmind, en svår, trög relation som tycks vara präglad av våld, distans och kärleksbrist.

Med utgångspunkt i sonett 138 skriver Bervin:

”Jag vet/ingen/ömsesidig/kärlek/hos/varandra”. Diktjagets förtvivlan växer sig starkare under förloppet och distansen mellan de två älskande blir stundtals så smärtsamt klar och tydlig: ”Min kropp är/perspektiv/Genom/dina/ögon”. Den andra, det nästan spöklika du:et, verkar genom sin blotta existens utplåna jaget: ”min klagan:/ditt/blod/släcker liv”. Diktsviten tycks sakta men säkert teckna fram en position mellan lika mycket ljus som mörker, ett perfekt skuggrike, ett slags paralyserande och melankoliskt icke-tillstånd för ett älskande jag, vars enda brott tycks vara just att älska.