Meny Stäng

Jonas Ellerström – Genomlysta miljöer och texter, men var tog antisemitismen vägen?

Av Michael Economou

Jonas Ellerström | Vilhelm Ekelund: Landskap och tanke
Bokförlaget h:ström – Text & Kultur | 2017                                                        

Jonas Ellerström. Foto: Elisabeth Mansén

Blott undantagsmänniskan tacklar själstormar i bildning och umgänge med de stora inom litteratur- och konstvärlden. Skaparlivets lanterna tänds som ett innebördssken bortom mörkret för att inge hopp om vägledning och kraft. En sådan undantagsmänniska var Vilhelm Ekelund (1880-1949), utan vilken svensk modernism skulle tett sig mer inpyrd, nordiskt fattig, nerv- och själlös. Trogen sin skaparådra redan tidigt i livet visste lyrikern att stjärnor väcks om natten på himlavalvet för att påminna om att vi är ett stycke natur och att vi därför måste leva i harmoni med denna natur – för själsbalansens och hälsans skull, och ja, för världens skull. Läkedom finns i medvetandets förmåga att greppa och tillägna sig denna helhet. Medicin ges av insikten om att relation, människovärde och politik inte kan börja någon annanstans än inne i oss själva, i kraft av vår hållning, vår värdighet – genom vår människa.  Med ekon från honom själv hör man många Ekelundläsare betona vikten av att eftersträva ett nybyggarliv i själen. Han påtalar betydelsen av att hålla fred med sig själv. Var man än befinner sig, hur man än finner sig tillrätta i livet, finns frihet att välja och bejaka kraft, och man kan, oberoende av svårigheter, skapa förutsättningar att möjliggöra, sträva efter och suggerera fram tillstånd som växt, balans, utveckling och skönhet.

Än idag vet den i sinnet öppne Ekelundläsaren att texterna liv- och kraftgör, de vidgar.

Jonas Ellerströms Villhelm Ekelund: Landskap och tanke

Ett uppenbart tecken på detta är spåren som en rikhaltig litteratur om Ekelund avsatt i form av kommentarer och tankar, insikter och bejakande, växt och mognad, glädje och styrka; mycket av detta har möjlig- och tillgängliggjorts av ett lika livaktigt som ambitiöst sällskap. Engagerad inom detta Vilhelm Ekelund-samfund är författaren och översättaren Jonas Ellerström, som sedan 1994 fungerat som dess ordförande. Många Ekelund-utgåvor har sett dagens ljus tack vare honom, och under färdigställandet av den initierade och välskrivna introduktion som presenteras här, har han varit förvissad om att Ekelunds författarskap varken kan komprimeras, förenklas, etiketteras eller tillräckligt överblickas på de drygt 160 sidor som boken omfattar. Boken Vilhelm Ekelund Landskap och tanke fungerar därför bäst som en innerlig och varm välkomsthälsning: kom och ta för er; här ska genomvandras Ekelundmiljöer, här genomlyses många Ekelundtexter, här ska ges insikter och lärospån, klokskap och vägledning, men den verkliga upplevelsen, den riktiga festen, den äkta stunden – den väntar efteråt för den läsare som inspireras till att söka ett mer nära, eget umgänge.

Ellerström påtalar i förordet att han i boken viker upp en karta, och avser då tecknandet av ”en bild i helfigur av Vilhelm Ekelunds liv och verk”. Glädjande nog är kartan i hög grad geografisk för han har sökt sig till miljöer i vilka Ekelund verkade (och, inte mindre viktigt, vandrade); åtminstone ges detta intryck av närvaro och delaktighet genom iakttagelser och levandegjord tid, såväl förfluten som pågående. Kvarter, hus, gator och torg, stora eller små, i Stehag, Lund, Berlin, Helsingborg, Venedig och Göteborg tecknas lika säkert och kunnigt som den natur i Skåne, på Jylland och kring Saltsjöbaden, vilken påtagligt ofta bar prägeln av skog men också av landskap med sådan fri sikt mot horisonten att dessa trakter kom att fungera som betydelsebärande för författarskapet. Landet förenklar, hävdar Ekelund i Metron (1918), för sentimentaliteten – ja, den är inget annat än ”en storstadsprodukt”. Flykten till naturen – så lyder också titeln på en bok från 1927, var mer av trygg hemkomst än outsidertillvaro, flykt och förfrämligande. Ellerström visar med flera exempel hur Ekelund mådde som sämst i städer, där man sällan kunde se horisonten eller vara nära havet och där naturen lyste med sin frånvaro. Man blir i staden liksom avtrubbad, får grövre hud, men man blir också mindre retbar, är inte så självupptagen, menar Ekelund, således inte helt avogt inställd till stadsmiljön.

Men naturen var hur som helst mer livgivande och tillät honom att vandra sig till den enda kunskap som var värd sitt pris – den man kunde införliva med sin växt och sitt pågående tankearbete, sitt människoarbete. Vandringarna fick sitt berättigande av att de kunde fullända själs- och livskonsten – lyssna till jorden så som till dig själv, suggererade Ekelund fram det bästa ur sin egen natur. Källorna fanns ”långt inne i skogstystnaden”, medan eländet existerade på annat håll – i städerna, ibland som fattigdom, mer ofta som plågsam ödslig- och ensamhet. I Hamburg, mitt under ett av de så kallade exilåren, måste han sälja sina byxhängslen – Ekelund hade för att slippa fängelse och undvika böter tvingats lämna Sverige 1908 efter ett slagsmål med en civilanställd polisman. Priset för hängslena? 50 pfennig. Det var vid denna tid värdet på en något så när näringsrik måltid. Ibland fick Ekelund sova utomhus, på parkbänkar eller vid någon undanskymd plats på kyrkogårdarna, under bar himmel och i nattlig kyla.

Jämte denna gedigna genomvandring djupdyker Ellerström ner i en ekelundsk textvärld, mer genomkomponerad och hel än vad litteraturhistorien vanligtvis upplyser om. Man har velat ha det till att Ekelunds diktsamlingar Havet stjärna (1906) och Dityramber i aftonglans (1906) också innebar ett övergivande av lyriken, av rollen som poet. I förstnämnda samlingen ingår klassiska Ekelund-rader, vilka ger ett behärskat, verlaineskt uttryck för den poetiska metod som var hans: förandligandet av naturen, jagets sublimering inför den natur som erbjuder såväl läkekonst som stämning och som därför välkomnar oss – som natur:

Jag diktar för ingen –
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.

Men synsättet om ett uppgivande av det lyriska 1906 är inte bara trångt utan felaktigt: Ellerström belyser det faktum att lyrikern inom Ekelund fortsätter sitt arbete i de essä- och aforismsamlingar som påbörjades i och med Antikt Ideal, utgiven 1912. Kursändringen var knappast radikal, även om nietzscheanska tongångar nu formuleras och det antikhellenska ges status, bereder mark i kampen för större livsmod, högre skönhet och därmed – ständig, frisk pånyttfödsel, livgivande själskraft. De kommande decennierna ges ett tjugotal böcker ut, präglade av hans aforistiska och essäistiska försök att komma till rätta både med sig själv och med den tradition som kunde bejaka, berika och förklara livs- och själskampen. Och kanske är det också så, som Ellerström framhållit på annat håll, att ”mycket av det intensivast poetiska” återfinns i dessa böcker. Men den som kanske inte är beredd att brottas med Ekelunds efterhand mer svårtillgängliga texter, kommenterande läsefrukter och upplevelser, kallar dem ofta kryptiska och esoteriska. Ellerström menar å sin sida klokt och riktigt att ”tillgängligheten finns för dem som har behov av texterna.”

Så långt – genomvandring av miljöer och genomlysning av texter, finns knappast något av värde att efterlysa i boken. Ellerströms välkomsthälsning är allvarligt menad. Vad som däremot förbryllar är att han inte på allvar berör och finner mödan värd att resonera kring en komplex fråga som har utrymme men inget enhetligt, lättöverskådligt svar i litteraturen om Ekelund. Vilken var innebörden av de ord som Ekelund skrev i ett brev till Walter Klein, Vilhelm Ekelundsamfundets förste ordförande, daterat 20/2 1947: ”Skulle det verkligen behöfa påpekas för Dig, att – där det är fråga om smak! ingen kan vara hårdare antisemit än jag vill och måste vara! Jag var stundom nog naiv att tro, att just hos någon intelligent jude kunde finnas förståelse för denna nödvändighet.”

Var Ekelund antisemit? Eller skall det uttryckas som så att han var ”antisemit” för att kunna tillspetsa och ge bättre uttryck och intensitet åt en livsåskådning som behövde världens motsättningar och konfliktstoff för att vara skarp, provocerande och trotsig nog? Klein, som såg sig föranledd att träda tillbaka som samfundets ordförande på grund av Ekelunds enligt honom ”upprepade anti-judiska uttalanden” samt ”den antisemitiska arsenalen”, menade dock i en skrift, Var Vilhem Ekelund antisemit?(1964), att Ekelund använde sig av det antisemitiska som begrepp ”i en väsentlig livsåskådningsfråga, en fråga om ´smak´”. Klein, nyanserad, om än aningen överspänd, säger sig själv aldrig ha hört honom uttala sig nedsättande om någon jude.  Hitler var, enligt Ekelunds åsikt, ”en dum karl”. Frågan som likväl måste formuleras är om Ellerströms tystnad i detta är klok? Taktisk? Eller bara feg? Om Ellerström menar att frågan är utredd och besvarad, och därmed bör undvikas, vilken är då den riktiga, enhetliga innebörden?

Jag har ingen åsikt, vet att frågan är ytterst komplicerad och svårutredd. Å ena sidan är ordet ”jud”, exempelvis i sammanställningarna judliberal, judskepsis, judvits och judrenässans, frekventa i Ekelundtexter. Intresset för den bok som skulle tilltala också Hitler, Julius Langbehns Rembrandt såsom uppfostrare, är omvittnat på mer än ett håll. Å andra sidan kunde Ekelund, som läste både syndikalistiska Arbetaren (med ett starkt antinazistiskt innehåll) och Bakunin, uttrycka sig positivt om enskilda judar som enligt honom gjort sig förtjänta av respekt, exempelvis grannen i Saltsjöbaden, Isaac Grünewald. På Kleins rekommendation läste han också Hugo Valentins bok Antisemitismen, vilket gjordes med intresse och försiktigt beröm efter avslutad läsning.

Man kan uttrycka intelligentare tankar om innebörden av Ekelunds antisemitism (eller ”antisemitism”) utan att hemfalla åt förenklingar och vulgariteter, och jag vill därför avslutningsvis mena att Jonas Ellerström, som samfundets nuvarande ordförande och som en av landets främsta Ekelundkännare, borde ha tagit tillfället i akt att göra detta trots ett begränsat utrymme.