Meny Stäng

Maggie Nelson – En uppmaning att förälska sig i världen igen

Av Kristoffer Appelvik Lax 

Maggie Nelson | Blått
Modernista | 2017
Översättning av Viola Bao

Maggie Nelson. Foto: John D. Catherine T. Macarthur Foundation.

Det liknar psykoterapin. Att låta den egna, subjektiva, erfarenheten skisseras fram genom associationer, alltid med en början i ett något specifikt, det blå. Och i begynnelsen: att förälska sig i ett fenomen, som en färg, att liksom förankra sig själv i det. Att i varje situation där något blått framträder (ett objekt såväl som en känsla) med förhöjd uppmärksamhet notera för att sedan skriva ned det. Underbar och ödmjuk tanke och en note to self: memoaren som alltid tar avstamp i det man älskar. Maggie Nelson, kanske mest internationellt känd för sin essäistiska roman Argonauterna, skissar i Blått ett samtida liv som alltid utgår från förälskelsen i det som är just blått.

Maggie Nelsons Blått

Den lyriska essän, skriven mellan 2003 och 2006, består av 240 kortare strofer i ett format som påminner om punktformen i Wittgensteins Tractatus, om än med flertalet mindre underpunkter. Redan på första sidan redogör Nelson för sin förälskelse: ”anta att jag skulle börja med att säga att jag förälskat mig i en färg. Anta att jag skulle berätta det som vore det en bekännelse; anta att jag trasade sönder min servett medan vi pratade.” Här intar berättaren en position någonstans mellan bikten och det terapeutiska samtalet. Den lyriska essäns kvalitet, eller åtminstone möjlighet framträder: att den skönlitterära berättelsens struktur, mytologi och logik får ge vika för det intellektuella resonemanget. Detta i syfte att nå den faktiska erfarenheten, eller kärnan om man så vill. Som ett avskalande. Men här dras också slutsatsen att mening ligger någon annanstans, möjligen utanför språket självt:

När jag pratar om färg och hopp, eller färg och förtvivlan, pratar jag inte om det röda i ett stoppljus, ett lavendelblått streck på den vita filtovalen på ett graviditetstest, eller ett svart segel upphängt i en skeppsmast. Jag försöker prata om vad blått betyder, eller vad det betyder för mig, bortom mening.

Vad är då mening i vid bemärkelse? Är det synonymt med att det ligger utanför språket eftersom språket konstituerar mening eller betydelse? Är det där Gud finns, eller kanske själva kärlekens essens? Frågan förblir outforskad och det gör mig både frustrerad och intresserad på samma gång.

Vidare utforskas färglära, färgblindhet och ögats funktioner genom referenser till bland andra Goethe och Wittgenstein. Ett du häg