Meny Stäng

Maggie Nelson – En uppmaning att förälska sig i världen igen

Av Kristoffer Appelvik Lax 

Maggie Nelson | Blått
Modernista | 2017
Översättning av Viola Bao

Maggie Nelson. Foto: John D. Catherine T. Macarthur Foundation.

Det liknar psykoterapin. Att låta den egna, subjektiva, erfarenheten skisseras fram genom associationer, alltid med en början i ett något specifikt, det blå. Och i begynnelsen: att förälska sig i ett fenomen, som en färg, att liksom förankra sig själv i det. Att i varje situation där något blått framträder (ett objekt såväl som en känsla) med förhöjd uppmärksamhet notera för att sedan skriva ned det. Underbar och ödmjuk tanke och en note to self: memoaren som alltid tar avstamp i det man älskar. Maggie Nelson, kanske mest internationellt känd för sin essäistiska roman Argonauterna, skissar i Blått ett samtida liv som alltid utgår från förälskelsen i det som är just blått.

Maggie Nelsons Blått

Den lyriska essän, skriven mellan 2003 och 2006, består av 240 kortare strofer i ett format som påminner om punktformen i Wittgensteins Tractatus, om än med flertalet mindre underpunkter. Redan på första sidan redogör Nelson för sin förälskelse: ”anta att jag skulle börja med att säga att jag förälskat mig i en färg. Anta att jag skulle berätta det som vore det en bekännelse; anta att jag trasade sönder min servett medan vi pratade.” Här intar berättaren en position någonstans mellan bikten och det terapeutiska samtalet. Den lyriska essäns kvalitet, eller åtminstone möjlighet framträder: att den skönlitterära berättelsens struktur, mytologi och logik får ge vika för det intellektuella resonemanget. Detta i syfte att nå den faktiska erfarenheten, eller kärnan om man så vill. Som ett avskalande. Men här dras också slutsatsen att mening ligger någon annanstans, möjligen utanför språket självt:

När jag pratar om färg och hopp, eller färg och förtvivlan, pratar jag inte om det röda i ett stoppljus, ett lavendelblått streck på den vita filtovalen på ett graviditetstest, eller ett svart segel upphängt i en skeppsmast. Jag försöker prata om vad blått betyder, eller vad det betyder för mig, bortom mening.

Vad är då mening i vid bemärkelse? Är det synonymt med att det ligger utanför språket eftersom språket konstituerar mening eller betydelse? Är det där Gud finns, eller kanske själva kärlekens essens? Frågan förblir outforskad och det gör mig både frustrerad och intresserad på samma gång.

Vidare utforskas färglära, färgblindhet och ögats funktioner genom referenser till bland andra Goethe och Wittgenstein. Ett du hägrar i bakgrunden (”prinsen av blått”) och skvallrar om ett sårande uppbrott. En väninna har efter en olycka blivit förlamad och hennes fötter blir så en del av Nelsons exposé: ”Över tid har min skadade väns fötter blivit blå och lena av att inte användas. Deras blå är samma blå som hos lättmjölk, deras lenhet den hos en bebis.”

Mot slutet skriver Nelson om hur fotografiet i fotoalbumet fungerar som ett slags ersättare för minnet. Men är det inte nödvändigt att ”göra något” av våra minnen och erfarenheter, att liksom låta dem transponeras till en berättelse, bild eller text vilket som? Jag föreställer mig att känslan annars skulle ”fastna” i kroppen, härjande, rastlös.

Kanske är det anledningen till att jag undviker att skriva om alldeles för många specifika blå saker – jag vill inte tränga undan mina minnen av dem, inte heller balsamera dem eller förhärliga dem. I själva verket tror jag att jag mest av allt föredrar om mitt skrivande kunde fortsätta tömma mig på dem, så att jag kunde bli ett bättre kärl för nya blå saker.

I utsagan finns en dubbelhet, och det är kanske främst här man hittar ledtrådar till det jag upplevt som ett ”glapp” i texten, vilket också ger boken dess skissartade karaktär. Här vågar Nelson inte riskera att förlora sin kärlek (om det ens vore möjligt, det återstår att se) om hon alltså skulle ersätta känslan med en berättelse i form av ord. Kanske är det tillräckligt och fullt rimligt men som läsare får man egentligen, tack vare denna beröringsskräck, därmed bara möta en språkets yta. Jag tror dock, precis som en vän sa till mig när vi diskuterade boken, att man kanske kan se boken som en förstudie eller skiss till Argonauterna. För i Argonauterna tränger affekten istället igenom texten. Där utforskas också begärets position, i ett blivande snarare än ett vara, och Nelson gör sig sårbar genom att låta läsaren komma nära.

Av denna anledning finns det alltså en distans till det blå, som fick man aldrig riktigt komma nära. Men samtidigt visar detta på den lyriska essäns kvalitéer, att liksom skissa fram något och med detta visa på språkets möjligheter men också språkets begränsningar. Och kanske ska man i grova drag låta Blått fungera som ett imperativ, en uppmaning till att förälska sig i världen igen.