Meny Stäng

Mara Lee – ”detta hem är tillverkat på knä”

Av Freke Räihä

Mara Lee | Kärleken och hatet
Albert Bonniers Förlag | 2018

Mara Lee. Foto: Märta Thisner.

Orden är syften. Orden är kartor.
Adrienne Rich

Jag tänker ofta att du är härifrån. Att du bodde på andra sidan motorvägen, vid mynningen av Driveån. Att det är nära. Jag gjorde min körkortsutbildning där. Åkte buss och läste poesi, åt skräpmat till lunch i två veckor. Att det är långt dit. Att det nästan är. Som att nästan förvandlar natten, efter solnedgången – efter att det röda stelnat till sten – förvandlar också havet till sten. Till den singel som brusar, kanske är det sand, när vi går därifrån. Kanske är det hat nog nära att befinna sig öga mot öga med en stockholmsöverklass som är möjlig att hata, ett öga mot öga som aldrig heller blir ett hem. Filosofie doktor Mara Lee går i dialog. I dialog med poeten Anne Carson. Med mamma. Med sig själv. Med konsten. Med smärtan. Med att underkasta sig. Med alltings frivillighet; med makt. Och det blir poesi av dialogen, av litteraturen.

Vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm genomdriver nu och till 2019 Lee ett forskningsprojekt kring några av de teman som är möjliga att spåra i hennes författarskap: kärlek, kvinnan som den Andre och konstnärlig teori som feministisk och postkolonial motståndshandling. Det kan utmynna i ett lyriskt uppslagsverk. Som verksam inom den konstnärliga forskningens fält försöker jag hålla tillbaka min entusiasm och bemöta denna framtidsutsikt med svalt intresse för att passa in i en forskarvärld som näppeligen premierar känslomässiga utbrott. Men jag är eld och lågor.

Lee har sedan den mäktiga debuten Kom (Vertigo, 2000) varit en författare vars verk fört min blick närmare läsmediet. Att hon tillbringat flera år med att göra sig ett namn som romanskribent har varit en sorg. Så när hon nu äntligen skriver lyrik igen har jag kastat mig över samlingen – den lyriska undersökningen – med intresse och bävan över att bli besviken. Förväntningarna har varit öronbedövande.

Som konstnärlig forskning betraktat är Kärleken och hatet delvis en legering av Gunnar D Hanssons saklyrik och den écriture féminine som står att finna hos kollegor som Hélène Cixous, Audre Lorde och möjligen Adrienne Rich. En annan litterär forskare som står Lee nära är Anne Carson. Lee agerar även översättare av dennes texter och influenserna ligger nu som ett oundvikligt spår i den paratext som bildas runt Lees verk. I Kärleken och hatet möter jag som läsare en djupt bildad prövande lyrik med utgångspunkt i den Andres kropp och den politik som omgärdar denne. Om jag som läsare blir textens Andre under läsningen? Ja, där lyckas Lee skapa beröringar hos dels min egen praktik men också med mina relationer, platser och minnen. Jag går in i texten och övertygas om att det är jag som berättar.

Men om Hansson främst undersöker historiska och geografiska lager handlar Lees forskning till en större del om kroppen i litteraturen. Om möjligheten att skriva trots ett uttalat underläge. Genomgående tänker jag på Virginia Woolf i Lees användande av de symbolladdade ’havet’, ’vågorna’ och Duras bild av havet som urmoder – att vi tänker oss tillbaka genom det ursprung som vi lägger vårt fokus på. I fallet med Kärleken och hatet är ett fokus berättelsen om att vi inte kan dra oss ur den smärtsamma relationen, att vi behöver sjunka ner i den – göra konst och metafor av den för att kunna behärska oss i det. Och vi lär oss av Rich att det vi skriver om ändå aldrig är en metafor, fastän det alltid är en metafor, en allegori.

Översätt en halv livstid och ett fysiskt oändligt avstånd till ett pronomen och det kan bli ett Du dikten kan tala om. Radera jaget hos dig, utplåna dig, för att återuppstå mindre som mytiskt väsen och mer som människa – ångra dig sedan; skapa dig själv men vet att det är för sent att göra om det. Stå som skugga av det du gjort, låt förändringen vara sten bland vågor när medvetenheten om den egna bristen blir en del i tolkningsföreträdet du skapat kring dig. Men jaget finns fortfarande synligt hur utplånat det än försöker vara: när jag stryker mig själv blir jag som allra synligast. Jag föddes inte till ulv utan till förkunnare, till ordfödare.

Det är en storslagen lyrik. Lee berättar om saker som kan ses som vardagliga men lyfter dem med en underström av kritik. Underströmmen skapar vågor på havet. Havet dränker oss och vi flyter, simmar, och drar ner andra i havet.

En klase lupiner blir en dotter, blir skymning och en kritik mot den manliga blicken, mot rasifieringen som är ständigt närvarande: ”detta hem är tillverkat på knä” diktar Lee. Solnedgången är tydligast när den sjunker bortom havet. Hur det egna barnet är friheten från föräldramörkret. Vi går från biografins början på rasande singel – skriver oss bort, handen är den skrivande artefakten. Det finns en tyngd i förlusten som gör att det förlorade aldrig försvinner, det nöts ner – som rörelse bara är upprepning, vågrörelse. Det har hänt. Men när vi tittar på det ska det hända. Vi betraktar det förflutna med det vi vet i dag. En svindlande sorg. Nej, en sorg som gör att vi får syn på vilka vi är. Det är det som är den lyriska kunskapsproduktionen: att sig själv, den andre, och relationen dem emellan. Att få syn på nya relationer och låta sig kritiseras.