Meny Stäng

Olga Ravn – Dikter som fyller och bär upp varandra

Av Amanda Saveland

Olga Ravn | Den vita rosen
Modernista | 2017
Översättning av Johanne Lykke Holm

I Olga Ravns andra diktsamling har det vildare
språket från debuten Jag äter mig själv som ljung.
Flicksinne stramats åt. Där texten tidigare kunde
löpa åt olika håll på sidorna eller vecklas ut i längre
stycken har den i Den vita rosen burats in. Hundrasextio
strofer på fem rader vardera utgör den
formmässiga grunden för diktsamlingen, som kretsar
kring det svåra tillståndet när en närstående är på
väg att dö.

På sidorna är texten som små isolerade enheter
omslutna av papprets vita yta. De känns ensamma
och statiska i sin uppställning, som om de talade ur
en tystnad eller ett avstånd. Det finns även en sparsamhet
när det kommer till själva språket. Dikterna
rör sig kring samma bilder som monteras om eller
upprepas i ett försök att sätta ord på den tillvaro som
jaget och den sjuke befinner sig i. Mest frekvent är
hänvisningen till den vita rosen.


Läs hela recensionen i tryckta nummer 35: Medlemskap