Meny Stäng

Tove Mörkberg – en fruktansvärd titel

 Av Christina Jonsson

Tove Mörkberg | Källarhundarna
Brombergs | 2017

Källarhundarna är en fruktansvärd titel.

Den är inte dålig. Den är illavarslande. Fruktansvärd.
Och det är en sådan de intagnas värld som Tove
Mörkberg vill skildra i denna diktsamling som börjar
med: ”Till mina medpatienter på avdelning 84 och
86.” Så förstår läsaren att Källarhundarna bygger på
egna erfarenheter om hur det är att leva inom den
slutna psykiatriska vården. En dedikation som den
här riktar sig givetvis lika mycket till läsarna som till
de faktiska adressaterna då den förankrar dikterna i
en levd verklighet, och därmed också fungerar som
en introduktion.

Alltför ofta kan dock hänvisningar till ”verkligheten”
vara ett trick för att få ett trist verk att framstå som
mer läsvärt än vad det egentligen är. Det utövar en
lockelse på oss för att vi vill höra om de gånger
verkligheten liknar och uttrycks som dikten – den
levda verkligheten upplevs ju sällan som särskilt
poetisk, snarare ohämmat prosaisk. Ibland, när
jag är på det humöret att jag är benägen att förenkla
snarare än komplicera saker, så menar jag att det
finns en enda egenskap som borde karakterisera all
poesi: den måste vara poetisk. Den enda poesi som
är dålig borde vara den som är rent opoetisk. Om
man som poet inte lyckas vara poetisk, då har man
misslyckats. Men om man skriver poesi, och det är
poetiskt, detta ogripbara som undflyr definition,
då är det bra, välgjord poesi. Kanske inte himlastormande
bra, eller ens riktigt bra, men det är poesi,
och den förtjänar inte att bedömas som något mindre
än den är.


Läs hela recensionen i tryckta nummer 35: Medlemskap