Meny Stäng

Ursula Andkjær Olsen – Till självhatets försvar

Av Amanda Saveland

Utgående farkost | Ursula Andkjær Olsen
Rámus | 2018
Översättning av Jonas Rasmussen

Ursula Andkjær Olsen. Foto: Rolando Diaz.

I Ursula Andkjær Olsens poesi ska allt det mjuka och skröpliga karvas bort och en ny människa skapas. Den ska vara hård. Sluten. Med känslor polerade till identiska klot som samsas i kroppen, balanserat och likgiltigt. Knutan i bröstet ska stöpas om i ett blankt hårt material. Ingenting ska kännas mer än något annat, och ingenting ska ta sig innanför huden (som helst ska göras om till guld).

jag ska tillbe disciplin
som det högsta medlet
jag ska piska mig själv
inte för njutning, absolut inte, utan för storhet
den ska jag uppnå
och så ska jag hata allt svagt, mjukt, allt
skröpligt

Ursula Andkjær Olsens Utgående farkost.

När jag läser om denna nya människa går min första association till Måns Mosessons reportage om den högerextremistiske bloggaren ”Golden One”. På sin youtube-kanal predikar han för sina tusentals följare om våldskapital som självförsvar, om föraktet för svaghet, och om disciplineringen av kroppen. Det beskrivs hur hans följare gått från social isolering och depression till hård träning och isvattenduschar. Varför? För att lära sig vara obekväma. Lära sig utstå smärta. Bli hårdare.

Till en början väntar jag på en vändning. Ett fördömande av självhat som omvandlas till hat mot andra, men det är inte med så förenklade bilder Olsen arbetar. Istället pekar hon på det oerhört mänskliga i att vilja hitta vägar ut ur, och bort från, det som smärtar. Lösningen som kan få det hela att försvinna.

Till skillnad från en självhjälpsbok hävdar dock inte Olsen att knutan i bröstet går att upphäva. Den finns. Den är inuti. Och den går inte att bryta ned. Lösningen blir därför ”att frånta den dess särprägel”. Kontrollera, disciplinera och få varje känsla att stelna. Det blir en sorts omvänd rörelse där självhatet är räddningen. Öppningen som möjliggör den nya, hårda, människan och som är både relaterbar och skrämmande.

att hata sig själv OCH låta sig själv leva
att hata OCH låta leva

det är målet

Det finns en tydlig musikalitet i Utgående farkost, vilket väl är att vänta av en poet som utöver tio diktsamlingar även är kompositör och musikkritiker. En kort repetitiv rytm som speglar det aggressiva innehållet och som tagits väl tillvara på i Jonas Rasmussens översättning. Även det humoristiska finns närvarande mitt i det annars så nedtyngda. Som när diktjaget är på jakt efter ett blankt material att transformeras till, men inte kommer på något som duger, och därför nöjer sig med att beskriva det som ”det blankaste i världen”.

Samtidigt är det en diktsamling som gör ont att vara i. Försöket att frånsäga sig sina känslor och bli oåtkomlig, bortträngningen som alla människor på ett eller annat sätt ägnar sig åt, är en i grunden omöjlig rörelse. Den nya människan kommer aldrig att uppstå. Den är en önskan om att känna mindre, men hjälper bara till att göra smärtan ännu mer framträdande.

först förtär jag det förlorade
läs: de döda
det är en osmältbar måltid
det är en onedbrytbar måltid
därför har jag ett fundament

inuti

varpå jag kan bygga mig själv

Utgående farkost handlar om förlust. Om smärtan som är för stor och som i princip inte går att vistas i. På samma sätt är det svårt att stanna kvar i boken. Den är lång, över tvåhundra sidor, hela tiden vill man ut. Stänga igen. Olsen erbjuder inga svar, inga genomförbara lösningar. Dikten är motstridig, komplex och mångbottnad. Den sträcker inte ut någon hand, men den släpper in, och den fängslar.