Meny Stäng

W. G. Sebald & Jan Peter Tripp – Ögon och röst, bild och dikt kommunicerar det mänskligas röst

Av Michael Economou

W.G. Sebald & Jan Peter Tripp | Oberättat
Chromata  | 2017
Översättning av Fedja Wierød Borčak & Vasilis Papageorgiou

W. G. Sebald. Foto: Eamonn McCabe.

 

Man får känslan av att W.G. Sebald trots sin bortgång 2001 inte lagt ner sin penna – texterna tycks ännu invänta nya läsare, intentionerna med författarskapet väcker nyfikenhet, avsikterna sprids likt allt större cirklar på ett välkomnande vatten. Verken lever sitt pågående, utmanande liv inom läsarna: vi uppfordras öppna våra känselspröt för allt författaren brottades med. Så är det förvisso med de flesta betydelsebärande författarskap: de upphör aldrig, de har en plats och ett utrymme i en kanon, beständigare än vatten. På senare tid har W.G. Sebald med djupa kulturhistoriska rötter i Europas förflutna sekler, fått uppmärksamhet också som poet med i princip likartade litterära och mänskliga anspråk.

W.G. Sebald & Jan Peter Tripps Oberättat

Och möjligen är det inte så känt att W.G. Sebald debuterade som poet, inte som prosaist, och att han hela sitt liv skrev dikter. Det var med den episka långdikten Efter naturen som han 1988 inledde sin litterära karriär, vilken med stor sannolikhet skulle ha renderat författarskapet ett nobelpris, om inte en tidig död kommit emellan. Ett annat svenskt förlag har nyligen uppmärksammat författarens poesi samt vad som träffande kallas hans ”landskapsläsningar” (lika uttrycksfullt hade varit att säga ”landskapsvandringar”), och hösten 2017 möjliggjorde ambitiösa förlaget Chromata än mer av poeten W.G. Sebald.

Det som blivit författarens signum är ett sakligt och precist återgivande av i princip allt som berättarjaget, påfallande ofta författaren själv, har för ögonen och som därför i läsarnas ögon blir levandegjort, till ”sant” och ”historia”, till ”verklighet”. Fiktionen har med denna exakthetens metod skapat en absolut och verklig närvaro som är svår att värja sig mot. Illusionstricket lyckas förvandla, skapa lyster kring och infoga så skilda företeelser som vägar, föremål, tankar, väderleksförhållanden, historia, anekdoter, möten med kända och okända människor, särlingar och luffare, familjerelationer och favoritsläktingar till en livsmosaik med kulturhistorisk tyngd, vilken brer ut sig inte bara över nuet utan också över ett ofta ouppklarat och dunkelt förflutet. Självgeografi kallade för övrigt en svensk författare en av sina böcker för ett antal år sedan, och titeln skulle kunna täcka också Sebalds mission: han är oupphörligt upptagen av och med sig själv, sin plats på jorden, i kosmos, besatt av allt som aldrig sades inom familjen efter krigsslutet 1945. Ämnena – de som förtegs och aldrig vidrördes, faderns krigstjänst under WWII och Förintelsen, spelade ett helt liv en lika betydelsebärande som plågsam roll inom honom.

Genom sitt författarskap har W.G. Sebald vittnat om att den egna akademiska karriärens krav på språk och skrivande aldrig kunnat tillfredsställa den längtan efter ett mer essäistiskt, allomfattande, dokumenterande och levande språk han burit inom sig – ett språk som förmår smälta samman ”allt”. Han har karaktäriserat sina litterära verk som ”dokumentärfiktiva”, fakta och fiktion ses som ”hybrider, inga alternativ”, och med ett sådant synsätt ges också i princip ointressanta, världsliga dokument status i en betydelsebärande litteratur. Kritiker, som menat att han mer påminner om en ny typ av historiker än om en nyskapande författare, har likväl framhållit honom som en moralist vars pedantiska redovisningsbehov gjort texterna till emotionella kraftuttryck. Verkens texter illustreras påtagligt ofta av fotografier i svartvitt föreställande exempelvis kvitton från pizzerior, vykort, dagboks- och almanacksutdrag, passfoton och urklipp från tidningar, tidtabeller och biljetter etcetera. Känslan som därför ges av autenticitet, av närvaro och deltagande är intensiv och levande.

I Oberättat är detta arbetssätt avbrutet utan att dokumentärfiktionen sjabblats bort: här är det inte Sebald utan en konstnär som tillåtits välja bilder till texterna utifrån ett och samma tema: ögon. Konstnärens och poeten Sebalds illustrativa samspel, vilket går att se som en världslig epifani över all outgrundlig och storslagen mångfald, avslutades dessvärre aldrig utan det blev den förstnämnde som fick slutföra intentionerna. Jan Peter Tripp (f.1945) hade känt W.G. Sebald sedan pojkåren i Tyskland under 1950-talet; de två var skolkompisar, aldrig klasskamrater. Boken, på tyska Unerzählt, utkom postumt 2003, det vill säga två år efter W.G. Sebalds död.

Trettiotre kortdikter inbjuds här till ett slags samklang med trettiotre etsningar av Tripp. Inget har varit tvingande eller förutbestämt i relationen ord-bild, utan man får känslan av att en självklar konstnärlig integritet styrt upphovsmännen. Ögonparen tillhör människor (nåja, också en hund blickar ut från en sida) vilka uppenbarligen alla haft betydelse, och som sig bör finns såväl W.G. Sebald som Tripp bland dem. För vem är människa nog att bortse från sig själv när livshistorier ska formuleras? Andra namnkunniga som William Burroughs, Francis Bacon, Jorge Luis Borges, Rembrandt Harmensz. van Rijn, Truman Capote, Marcel Proust och  Samuel Beckett ges individualitet och närvaro, ja autenticitet, och vad deras blickar vill får läsaren själv reda ut inom sig. Några kritikers reaktioner på Oberättat tyder på att man störts av ögonen i sin läsning, men jag känner mig mer road är oroad: det är faktiskt angenämt att bli sedd av så många som bär erfarenheter och minnen, vilka sammantagna får närmast explosiv karaktär på bokuppslagen, medan man själv brottas med och försöker göra något av läsupplevelsen. Kändisfaktorn är oväsentlig för i de mindre namnkunniga människornas blickar finns lika mycket själ, livsbagage och historier, och man får utgå från att också dessa ögonpar har sett upphovsmännen och därmed format betydelsebärande relationer.

Men vilken betydelse ögonparen än haft, utmanas läsaren likväl själv att värna och skapa sin egen läsakt. Läsarens känslighet måste uppfylla elementära krav i kontexten. Läsning och tolkning är inga söndagsskoleexperiment; betydelsebärande försök förutsätter närkamp, ärlighet och ett öppet sinne. Man kan utgå från att människorna som Tripp avbildat fått kämpa med att få ordning på sina arbeten, alldeles oavsett om dessa varit av konstnärlig och litterär art eller av mänsklig och psykisk dito. Liv är konst, konst är liv och utan det ena, inget av det andra, frestas man förenklat uttrycka det.

Ofrånkomligt är dock att man känner sig sedd och iakttagen i sin läsning. Exempelvis Becketts ögon lämnar inte läsaren riktigt i fred, men möjligen är det en smula vägledande bistånd som ges. Blicken är pilgrimsfalkens, utsiktsplatsen suveränt allomfattande uppifrån trädhöjden. W.G. Sebalds mikrodikt lyser så här nere på marken, i en tradition med uppenbar replipunkt i Goethes berömda vandringsdikt Wandrers Nachlied:

Han kommer att
 
täcka dig med
sina fjädrar
&
under hans16
vinge då
vilar du ut

I Oberättat framträder hos W. G. Sebalds kortdikter – ”tankebilder” och ”minnesglimtar” föredrar Andrea Köhler som karaktäristik i sitt efterord – en narrativ nerv som kan utmana, men lika påtagligt kittla läsarens känsla för den poetiska pregnansens eleganta och iögonfallande uttryck. Det som W.G. Sebald själv kallar mikrodikter tar form med en epigrammatisk exakthet, frammejslad i suveräna ögonblicksbilder och frusna överraskningar på en minnenas estrad, och vare sig denna ställs ut i nuet, i förfluten eller kommande tid, i ett konstruerat mentalt tillstånd eller i en mänskligt sett dunkel och obskyr kontext är ridån alltid uppe så att W.G. Sebalds berömda ”dokumentärfiktion” får utrymme. Det fiktiva och fantasifulla utkämpar med verklighetsanspråken en kamp som läsaren får glädje av. Inför den blinde Borges skänks vi alla ett seende som har lika djupa rötter i tid och rum som W.G. Sebalds verk, och den senare har av Tripp tillåtits följande minnesbild på motsatt sida Borges:

My eye
 
begins to be obscured
anmärkte Joshua Reynolds
kvällen före stormingen
av Bastiljen

Detta är en genial djupdykning á la Borges ner i historiens outgrundliga förflutna, till ett precist minnesögonblick, laddat med innebörd: en begynnande skröplighet hos den engelske målaren gör honom i det närmaste blind inför betydelsen av den stormning som skulle komma att prägla världshistorien. Verklighetens Reynolds dör också tre år senare, kanske än mer oförstående och blind, men det behöver inte W.G. Sebald redovisa med sin dokumentärfiktiva metod.  Märks då också ”landskapsvandraren” W.G. Sebald i de korta dikterna, vilka ställs ut med vad som förefaller vara en titelmarkerande första rad? Nja, här handlar det mer om vandringar i tid och rum, i själstillstånd och i iakttagna, kanske avgörande livsögonblick än om exakta rörelsemönster och uppehåll i en namngiven geografi. Likväl sägs det ju att den enda kunskap värd namnet är den man vandrat sig till varför man kan vara övertygad om att W.G. Sebald, likt författare som Vilhelm Ekelund, Goethe och John Cowper Powys, faktiskt just vandrat sig till väsentliga helheter och konstnärliga lösningsalternativ, vilka färgat av sig också i det poetiska pusselskapande som är ena fundamentet för Oberättat.

Om det är så att författarens och konstnärens projekt ter sig som en diptyk med djup kulturhistorisk innebörd utan att för den sakens skull den enes skapande förutsatt den andres, bör därför också Tripps konstnärliga metod ges några ord. Etsningarna, vilka krävt en minutiös teknisk skicklighet, är gjorda som avbildningar av fotografier, och presenteras på bokens vänstersidor – ögonen blickar ibland så att säga ut från boken, ibland mot kortdikten på motsatt sida, andra gånger uppåt, mot en imaginär rymd eller, om man så vill, ett förbiilande infall som kräver eftertanke. Ser vi visdom, livserfarenhet, tankar, sorg, smärta, nyfikenhet, beslutsamhet, osäkerhet, integritet och stolthet i Tripps bilder? Givetvis, precis som vi ser prov på sådant i varje människas ögon som vi tittar in i. Det hör till projektets oförutsägbarhet att harmonin bild-ord aldrig nödvändiggörs eller ens förutses; här är en etsning konst i sin egen rätt, precis som varje dikt är det. Ändå fungerar ögonens spegelsymbolik och kortdikternas röstsymbolik tillsammans som ett slags suveränt skaparspel vilket går ut på att kommunicera det mänskligas konst. För om det är så att ögonen är själens spegel, är dikten själens röst. Därför fungerar Sebalds och Tripps projekt både som en spegel och en röst: konstnären blir sedd i och genom andras ögon, författarens röst hörs i och med orden. Och läsaren i sin tur ges möjligheter att se och höra. Att det i hans eller hennes fall inte i första hand handlar om det egna jaget behöver inte innebära ett förfrämlingande – tvärtom: det är som bekant i andra och i annat vi känner igen och hör ekon av oss själva.