Meny Stäng

W. G. Sebald & Jan Peter Tripp – Ögon och röst, bild och dikt kommunicerar det mänskligas röst

Av Michael Economou

W.G. Sebald & Jan Peter Tripp | Oberättat
Chromata  | 2017
Översättning av Fedja Wierød Borčak & Vasilis Papageorgiou

W. G. Sebald. Foto: Eamonn McCabe.

 

Man får känslan av att W.G. Sebald trots sin bortgång 2001 inte lagt ner sin penna – texterna tycks ännu invänta nya läsare, intentionerna med författarskapet väcker nyfikenhet, avsikterna sprids likt allt större cirklar på ett välkomnande vatten. Verken lever sitt pågående, utmanande liv inom läsarna: vi uppfordras öppna våra känselspröt för allt författaren brottades med. Så är det förvisso med de flesta betydelsebärande författarskap: de upphör aldrig, de har en plats och ett utrymme i en kanon, beständigare än vatten. På senare tid har W.G. Sebald med djupa kulturhistoriska rötter i Europas förflutna sekler, fått uppmärksamhet också som poet med i princip likartade litterära och mänskliga anspråk.

W.G. Sebald & Jan Peter Tripps Oberättat

Och möjligen är det inte så känt att W.G. Sebald debuterade som poet, inte som prosaist, och att han hela sitt liv skrev dikter. Det var med den episka långdikten Efter naturen som han 1988 inledde sin litterära karriär, vilken med stor sannolikhet skulle ha renderat författarskapet ett nobelpris, om inte en tidig död kommit emellan. Ett annat svenskt förlag har nyligen uppmärksammat författarens poesi samt vad som träffande kallas hans ”landskapsläsningar” (lika uttrycksfullt hade varit att säga ”landskapsvandringar”), och hösten 2017 möjliggjorde ambitiösa förlaget Chromata än mer av poeten W.G. Sebald.

Det som blivit författarens signum är ett sakligt och precist återgivande av i princip allt som berättarjaget, påfallande ofta författaren själv, har för ögonen och som därför i läsarnas ögon blir levandegjort, till ”sant” och ”historia”, till ”verklighet”. Fiktionen har med denna exakthetens metod skapat en absolut och verklig närvaro som är svår att värja sig mot. Illusionstricket lyckas förvandla, skapa lyster kring och infoga så skilda företeelser som vägar, föremål, tankar, väderleksförhållanden, historia, anekdoter, möten med kända och okända människor, särlingar och luffare, familjerelationer och favoritsläktingar till en livsmosaik med kulturhistorisk tyngd, vilken brer ut sig inte bara över nuet utan också över ett ofta ouppklarat och dunkelt förflutet. Självgeografi kallade för övrigt en svensk författare en av sina böcker för ett antal år sedan, och titeln skulle kun