Meny Stäng

Till dikten av Malte Persson

Recenserad av Christer Boberg

Albert Bonniers Förlag | 2018

Malte Persson. Foto: Sofia Runarsdotter.

Efter några omläsningar av Malte Perssons nya diktsamling Till dikten blir jag övertygad om att den kommit till för att åsamka skada, att göra någon eller något illa. Poeten och poesin ligger närmast till hands som offer, men våldet ter sig till slut ganska urskillningslöst, som om det inte spelar någon roll – bara det gör ont någonstans i någon, var som helst i vem som helst. För visst är det plågsam läsning. Från de lillgamla rimmen och ordvändningarna, över de hysteriska samtidsmarkörerna, till det väldiga avståndstagandet, den oproportionerliga distanseringen som ger sig till känna rad efter rad, sida efter sida. Inget är på allvar, därför är allt på allvar. Allt är på allvar, därför är inget på allvar. När jag skrockar till på de rätta ställena (och det finns väldigt många lyriska punchlines som Persson ansträngt sig för att nagla dit) känner jag hur jag punktvis domnar av. Något som påminner om den där smärtan som är så stor att den inte känns förgrenar sig ut i kroppen och medvetandet. Jag tycker inte om det, långtifrån. Och det tror jag inte Persson gör heller, han kan bara inte låta bli. Han beskriver det bäst själv: ”En dikt präglad av litterärt självskadebeteende”. Ett typexempel: När Persson anspelar på en dikt av Kavafis så skyndar han sig att genast skjuta Kavafis ifrån sig och därmed döda sin egen läsupplevelse: ”Det sistnämnda var en anspelning/ på min favoritdikt av Kavafis,/ som jag dock bara gillar i en viss/ och inte helt originaltrogen översättning.” Hela tiden detta diktens andra- eller tredjehandsvärde, diktens löjliga otillräcklighet. Det påminner inte så lite om Ben Lerner i Varför alla hatar poesi som gavs ut förra året. Samma upptagenhet vid att dikten aldrig når fram, att den aldrig når sin fulla potentialitet, att den har sin storhetstid bakom sig – om den någonsin hade någon. Ett ständigt förringande och förminskande.

Dikten är ett medelmåttigt raggningsknep.
Dikten har fått i snitt två och en halv
stjärnor på en nätsida för förlorare.
Två och en halv stjärnor gör ingen stjärnbild.
”Två och en halv stjärnor” låter som
en film värd max en och en halv stjärna.
Dikten är ett halvdant hotellrum
med kassaskåp men ingen minibar.

Malte Perssons Till dikten.

Och då tänker jag på Tove Janssons Berättelsen om det osynliga barnet, där flickan Ninni bokstavligt talat blir osynliggjord av att dagligen utsättas för fostermammans ironiska påhopp. Malte Perssons tirader om dikten då och nu och aldrig mer fungerar på samma sätt: ”Jag väntar på att ironin ska kicka in.” Först frågar man sig om det är dikten, ”dikten”, Dikten, DIKTEN eller rentav D-I-K-T-E-N som han så maniskt tjatar om. Men snart inser man att det inte ens handlar om dikten satt inom parentes, det handlar om dikten som görs just osynlig, som utraderas, som förintas mitt framför ögonen på mig. En svedjebrukets poesi kanske? Eller en napalmkrigföringens poesi snarare, med tanke på diktsamlingens tvivelaktiga omslag som för tankarna till det militära. ”Är utplåning en form av transcendens?” frågar sig Persson. Jag tror det finns ett förtvivlat hopp i den frågan, och i hela diktsamlingen, ett hopp om att med de här dikterna kunna gnälla och älta sig fram till en ny ordning, en ny relation till poesin, en dikt bortom dikten (ett uttryck som Persson gladeligen skulle sätta sina ironiska tänder i). Jag tvivlar på att han kommer att lyckas. Liksom Ben Lerner är Persson oförmögen att läsa och skriva dikt utan intellektualiserande filter, utan baksluga kodnycklar. Om du är så fixerad vid diktens tillkortakommanden och gång på gång känner dig så innerligt besviken, lämna den då i fred ett tag. Till slut skall du se att den uppsöker dig, när den finner dig redo och värdig. För parallellt med Till dikten läser jag bland annat Franz Wrights Till fots till Martha’s Vineyard, Akiko Yosanos Trassligt hår, Hanna Hallgrens Prolog till den litterära vetenskapsteorin, Göran Sonnevis Sekvenser mot Omega och Eva Ribichs Vi vaknar. Jag vet inte om de är tillräckligt samtida för Malte Persson, men själv drabbas jag av deras omedelbara tilltal och överraskas återigen av diktens förmåga att förskjuta och förändra och förvandla verkligheten. Och naturligtvis är det det som Persson innerst inne också är ute efter. Den krampaktighet och oförlösta sorg som finns i Till dikten vittnar om detta. I slutraderna, som andas Inger Christensens sakliga utgrävningsarbete i Alfabet, är det ändå som om han vågar släppa taget. Inte mycket, men lite i alla fall:

Som en gång fanns poesin,
och vilken gång!
Den fanns och det var
så jag fann den

Som en gång och en
gång till och det
var där den fanns
så finns den finns