Meny Stäng

Sonetter av Lars Anders Johansson

Recenserad av Adam Lundvall

Bokförlaget augusti | 2017

Lars Anders Johansson. Foto: Timbro.

Sonetten har attraherat de allra största i den västerländska litteraturen. Från Petrarca och Shakespeare till Baudelaire och Rilke. Även bland modernisterna har författare såsom Gabriel Garcia Lorca, E. E. Cummings och Robert Frost tagit sig an sonetten på sina sätt. Om vi förflyttar oss till Sverige och hoppar framåt i tiden till andra hälften av 1900-talet finns det inte särskilt många författare som har skrivit sonetter. Erik Lindegren och Göran Sonnevi har båda gjort eleganta, friare tolkningar av den traditionella sonetten. Malte Persson och Lotta Olsson är de enda lite yngre poeterna jag kan komma på. I Sonetter vågar sig Lars Anders Johansson på detta format, men han begår i princip alla misstag en samtida poet som skriver bunden vers kan göra.

Man har alltid behandlat sonetten med en lekfull frihet. Redan Baudelaire gick ifrån den klassiska rimflätningen. Lindegren och Sonnevi rimmade aldrig överhuvudtaget. Konsten att skriva bunden vers är att det inte ska kännas bundet. Det ska kännas naturligt. För mig är form alltid underordnat innehåll, även om en polarisering inte är nödvändig. Innehåll går så klart ihop med form och vice versa. I Johanssons sonetter spänner innehållet från snusförnuftiga reflektioner och iakttagelser till (i bästa fall) torra referat av klassiska motiv, såsom Orfeus och Eurydike eller Penelope och Odysseus.

Du frågar, ”Varför vara optimist?
Då finns ju risken att man blir besviken
och om man noggrant granskar statistiken
så är den överhängande förvisst,

Nej, bättre då att vara pessimist,
då är man jämt beredd på alla diken
som man kan tänkas köra ned i, lik en
båd krockkudds- och bältesförsedd bilist.”

Jag svarar, ”Ja visst kanske är det så
Men sörja innan det finns skäl är nog en
rätt dum idé, ty vem vill leva så?

För tiden fram till dess det gått åt skogen
är optimisten glad, sin vana trogen
men pessimistens dag är trist och grå.”

Lars Anders Johanssons Sonetter.

Dikten ovan faller under kategorin snusförnuft. Liknande dikter finns huvudsakligen i samlingens första, kortare del som kallas ”Spridda skurar”. Den består av lösryckta sonetter till skillnad från de åtta kransar som följer. Samlingen blir tyvärr inte mer intellektuellt utmanande än så här. Bildspråket blir inte mer engagerande än ”lik en båd krockkudds- och bältesförsedd bilist”. Jag tror problemet ligger i att Johansson tvångsmässigt försöker få sina dikter att passa in i något som ska föreställa en mer traditionell sonett. Hans oförmåga att hantera formen förstör det eventuella innehåll som fanns från början. Sedd till rytmen är dikten ovan faktiskt inte så pjåkig, bortsett från den åttonde raden. Rimmen på ”diken” – ”lik en” – ”en” och ”så” – ”så” – ”grå” är så fjantiga och onaturliga att det hade varit bättre att skippa rimflätningen. I åtskilliga dikter, liksom den ovan, tvingas han dessutom använda omoderna utfyllnadsord som ”ty” för att få rätt antal stavelser. Sådana saker hade behövt arbetas bort för att få en jämn stilnivå.

Det enda partiet i diktboken som egentligen hade potential är ”Ligistliv”, där ett diktjag som fyllt trettio blickar tillbaka på sina ungdomsår. Vad som får kransen att fallera är att Johansson väver in Lysander, den spartanske amiralen. Läsaren blir kvar i någon sorts antik, fjärran värld med lägereldar och skepp. Det hade kunna bli en häftig spänning mellan ett smutsigt ligistliv och den traditionella sonetten men dikterna är för abstrakta, för allmängiltiga, för att de ska beröra.

Lysander ser att tiden går och går.
Den går, men han förmår inte rå på den.
Han skulle, om han kunde gjort det slå den,
ja tills den föll och kanske fick ett sår.

Men tiden går och sätter sina spår,
den undflyr, man kan aldrig någonsin nå den
och framtiden är oviss, så att spå den
är något endast kvacksalvare får.

Han brände sina skepp, när väl vid stranden,
så ingen återvändo återstod.
Han satte ner sin flagga där i sanden,

betalade sen priset med sitt blod.
Han brände broarna i samma veva,
han trodde inte att han skulle leva.

Även här är rimmen löjligt banala. Bildspråket saknar skärpa. Slå tiden?! Så att den kanske får ett sår?! Om vi ändå försöker bortse från den bristande hantverksskickligheten och bara tar till oss innehållet, finns det ändå inte något där? Jag försökte läsa ”Kvinnoporträtt”, bokens sista avdelning, med en sådan inställning. Den behandlar kvinnogestalter från litteraturhistorien. Jag har ingenting emot att moderna författare behandlar klassiska motiv. Tvärtom. Men då måste man göra mer än bara återge materialet. Det måste göras angeläget för samtiden. Och det måste göras med finess. Johansson återger inte bara stoffet, utan visar en stor oförståelse för det. Medea får exempelvis epitetet ”drakars moder”. Förväxlar han Medea med Daeneris i tv-serien Game of Thrones? Tolkningen av historien med Jason är dessutom uppåt väggarna. Kransen börjar som ett slags försvarstal mot Jason, inte helt olikt det som finns i Ovidius Heroides, för att sedan helt ändra tonfall, börja beskylla och skuldbelägga Medea i sju dikter på rad.

Trots att han väl kände dina metoder,
så valde han att trotsa dig ändå.
I efterhand är det svårt att förstå
– hur slits vi inte mellan dessa noder:

att vara man och make, en god broder,
[…]
Men du, Medea, hade kunnat välja
att vara större, starkare än han

I princip: Vi har alla våra laster. Jason har inte gjort något fel. Men det har du gjort, Medea! Din ”häxa”! Jag tror till och med en antik grek skulle finna hans vridning av myten osmaklig. På tal om osmakligt, så vill jag göra ett sista citat. Sen får det räcka.

Vi brukar inte ta och rapportera
just vilka flickor som vi ligger med.
Ditt kärleksliv det vill du ha i fred,
det är en ståndpunkt jag kan respektera.

Men vi har inte brukat enlevera
varandras dambekanta, det är sed
att inför sådan sak lämna besked
och höra om det är ok att penetrera.

Det finns så många flickor här i världen
som man kan välja och vraka bland:
en del av dem är faktiskt riktigt snygga

Men inför hotad vänskap bör man skygga.
och vill du ha ett välment råd på färden:
är du så jävla kåt: ta höger hand.