Meny Stäng

Sonetter av Lars Anders Johansson

Recenserad av Adam Lundvall

Bokförlaget augusti | 2017

Lars Anders Johansson. Foto: Timbro.

Sonetten har attraherat de allra största i den västerländska litteraturen. Från Petrarca och Shakespeare till Baudelaire och Rilke. Även bland modernisterna har författare såsom Gabriel Garcia Lorca, E. E. Cummings och Robert Frost tagit sig an sonetten på sina sätt. Om vi förflyttar oss till Sverige och hoppar framåt i tiden till andra hälften av 1900-talet finns det inte särskilt många författare som har skrivit sonetter. Erik Lindegren och Göran Sonnevi har båda gjort eleganta, friare tolkningar av den traditionella sonetten. Malte Persson och Lotta Olsson är de enda lite yngre poeterna jag kan komma på. I Sonetter vågar sig Lars Anders Johansson på detta format, men han begår i princip alla misstag en samtida poet som skriver bunden vers kan göra.

Man har alltid behandlat sonetten med en lekfull frihet. Redan Baudelaire gick ifrån den klassiska rimflätningen. Lindegren och Sonnevi rimmade aldrig överhuvudtaget. Konsten att skriva bunden vers är att det inte ska kännas bundet. Det ska kännas naturligt. För mig är form alltid underordnat innehåll, även om en polarisering inte är nödvändig. Innehåll går så klart ihop med form och vice versa. I Johanssons sonetter spänner innehållet från snusförnuftiga reflektioner och iakttagelser till (i bästa fall) torra referat av klassiska motiv, såsom Orfeus och Eurydike eller Penelope och Odysseus.

Du frågar, ”Varför vara optimist?
Då finns ju risken att man blir besviken
och om man noggrant granskar statistiken
så är den överhängande förvisst,

Nej, bättre då att vara pessimist,
då är man jämt beredd på alla diken
som man kan tänkas köra ned i, lik en
båd krockkudds- och bältesförsedd bilist.”

Jag svarar, ”Ja visst kanske är det så
Men sörja innan det finns skäl är nog en
rätt dum idé, ty vem vill leva så?

För tiden fram till dess det gått åt skogen
är optimisten glad, sin vana trogen
men pessimistens dag är trist och grå.”

Lars Anders Johanssons Sonetter.

Dikten ovan faller under kategorin snusförnuft. Liknande dikter finns huvudsakligen i samlingens första, kortare del som kallas ”Spridda skurar”. Den består av lösryckta sonetter till skillnad från de åtta kransar som följer. Samlingen blir tyvärr inte mer intellektuellt utmanande än så här. Bildspråket blir inte mer engagerande än ”lik en båd krockkudds- och bältesförsedd bilist”. Jag tror problemet ligger i att Johansson tvångsmässigt försöker få sina dikter att passa in i något som ska föreställa en mer traditionell sonett. Hans oförmåga att hantera formen förstör det eventuella innehåll som fanns från början. Sedd till rytmen är dikten ovan faktiskt inte så pjåkig,