Meny Stäng

Intarsia av Ida Andersen

Recenserad av Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Halvvägs igenom Ida Andersens tredje
diktsamling hör jag hur kroppen ger
ifrån sig en djup suck. Impulsen att
lägga boken ifrån sig och göra något
annat är stark. Men jag fortsätter och
tar mig faktiskt igenom samtliga sidor.
Det är inte det att Andersen skriver
särskilt svår poesi. Intarsia är mycket
lättläst, till och med allt för lättläst.
Här saknas all friktion, allt motstånd,
all konflikt. Dikten vill bara behaga, vara
så vacker och så sensuell vilket (så-
klart) resulterar i att den flera gånger
plaskar runt i patetikens sötsliskiga
vatten. Mest störande är det att poesin
hela tiden anstränger sig så hårt för
att vara poesi att den blir allt annat än
just det. En blek epigon som formulerar
högstämda sanningar och strösslar
med klyschor.


Läs hela recensionen i tryckta nummer 37 genom att exempelvis bli medlem: medlemskap