Meny Stäng

Skuggkabinettet av Johan Holmlund

Recenserad av Adam Lundvall

Johan Holmlund läser ur Skuggkabinettet. Foto: Peter Nyberg.

Omslaget till Skuggkabinettet skildrar ett barn på en enslig skogsväg. I en av samlingens dikter frågar diktjaget sin moder vad just den bilden föreställer: ”det är jag säger hon du har samma mun / man ser att det är du”. Barnet är alltså lika mycket diktjaget som modern. I Skuggkabinettet förflyttas dikternas utgångspunkt flertalet gånger till andra personer såsom ”kvinnan i fönstret”, ”mannen vid floden” och ”de två på bänken”. Diktjaget är i själva fallet mer ett vi än ett jag och samlingen behandlar allmängiltiga teman. Johan Holmlund skriver överlag vackra, vemodiga dikter om det förflutna, minnen, åldrande och döden. Materialet är dessvärre inte riktigt tillräckligt genomarbetat för att ge ett övertygande helhetsintryck.

Föga förvånande förekommer ordet skugga och ordbildningar på dito frekvent. Titeln fångade genast min fantasi och i min läsning har jag hela tiden funderat över vad just skuggkabinettet kan tänkas vara. Det finns många dikter som talar för att det rör sig om ett mörkerrum.

kväll i mörkerrummet
uppförstoringar
en svärm av prickar, spår
huvudet roterar och roterar
följer en linje som rör sig hastigt
marken
markera
kommer ner
kommer ner
staden vänd uppochner
som en gud ser den
om någon ser dem
ovanifrån

”Skuggkabinett” är också en synonym för ”alternativregering”. På många sätt går det att läsa samlingen som en klagande meditation över vad som kunde ha varit. Jag börjar tänka på multiversumhypotesen. Jag börjar tänka på skuggkabinettet som en alternativ verklighet, där det som kunde ha varit faktiskt sker, där de val som vi inte kunde eller vågade göra får ta plats. Denna verklighet fortlöper i någon annan, för oss främmande och inte nåbar, dimension. På ett liknande sätt fungerar skuggregeringen: den utser ministrar som i praktiken aldrig kommer väljas, lägger fram en budget som aldrig kommer att genomföras.

inne i huset möter vi oss
alla händelser vi har levt mitt ibland
vandringsdrömmar alla i sin
platsens poesi är ljudet av
de ansikten vi pressas emot
hastigt övergående
hör vi oss hör vi hemma här
övervintrade sångare
sjunger åter
upprepning
det gäller att vänja sig
sorgen efter inställda uppträdanden
saknaden efter sånger som aldrig sjungits
ge oss dessa ögonblick tillbaka
vi förtjänar dem

Johan Holmlunds Skuggkabinettet

Det är måhända en flummig tolkning. Det kanske är så enkelt att skuggkabinettet är det lilla rum i ett uthus som det talas om i en dikt. Spelar det någon roll? Nej, egentligen inte. Men faktumet att dessa läsarter är möjliga och inbjuder till sådana associationer säger någonting om dikternas kvalité.

Eller jag borde vid närmare eftertanke skriva ”potential” istället för ”kvalité”. Jag kan nämligen inte undgå att samlingen är ojämn. Många av de kortare dikterna upplever jag mest fungera som utfyllnad för att komma upp i det heliga sidantalet 50, som med sin magiska förmåga förvandlar alla dikter till en diktsamling. Det finns definitivt något spännande i de här dikterna, men detta är inte ett färdigt manus. Sedd till kompositionen är samlingen plottrig. Rent formellt är den uppdelad i fem delar eller sviter. De mer abstrakta, filosofiska dikterna står i ganska bjärt kontrast till de episodiska, vardagsnära dikterna. De allra kortaste dikterna håller sällan måttet. De känns insprängda, felplacerade.

vilka blir vi utan
det som morgonen tar ifrån oss?
varför lever inte alla som vi
i oförfalskad skönhet?

Dikten ovan tillhör de bättre kortdikterna. Jag gillar den faktiskt, men problemet är att den liksom de flesta av dess kamrater blir löst hängande. Vad är denna ”oförfalskade skönhet” som det talas om? Vilka är vi? Det utvecklas aldrig. Mycket av stoffet – och det är bra stoff – hade behövt utarbetats. Följande ord strök jag under efter första genomläsningen: ”präglingsavgift”, ”förblindningsmekanism”, ”moderplantan”, ”allfartsgränd”. Vilka spännande ord! Poeten hade gärna fått återkomma till dem, veckla ut dem, veckla in dem.

Denne för mig okände Holmlund har tydligen författat fem böcker på åtta år. Jag kan inte låta bli att tänka att han kanske skulle låta nästa diktsamling få ta lite längre tid. Jag är övertygad om att Skuggkabinettet hade blivit en mer stringent och lyckad helhet, om författaren hade arbetat med manuset ytterligare ett eller två år. De fåordiga dikterna hade kanske mångdubblat sig och utgjort en egen del. De episodiska dikterna, till exempel dikten med jaget och modern som nämndes i inledningen, hade kanske också blivit fler. De abstrakta poemen hade möjligtvis kunnat hängas upp på dessa ögonblicksscenarion.

Jag vet inte exakt hur slutprodukten kunde ha blivit, men jag tror det hade visat sig med tiden. Att Johan Holmlund besitter den skicklighet som krävs för att lyckas som poet tycker jag mig kunna ana. Nu återstår det att se om han har tålamodet, disciplinen och envisheten.