Meny Stäng

Det fanns ett annat spår av Luciano Erba

Recenserad av Kerstin Gansmark

Bokförlaget Tranan | 2018

 

i diagonalen granar upp mot skyn
när över avgrunden av violblå luft
yrsvansen går från gren till gren
och jag med den mot rosenröda klippor
i sinnet
skuttande från det ena till det andra

Luciano Erbas Det fanns ett annat spår

Luciano Erba, född i Milano 1922 och död där 2010, anses vara en av Italiens stora 1900-talspoeter. Erba var professor i franska språket och litteraturen, därtill poet, kritiker och översättare. Volymen Det fanns ett annat spår är ett urval dikter från åren 1951 – 2001 med tillägg av tre alster från 2006. John Swedenmark bidrar med ett förord. Och översättaren Andreas Sanesi med ett efterord där han om subjektet i dikterna säger: ”en storstadsmänniska med naturkänsla, en kosmopolit med rötter i den lombardiska myllan, en resenär med sinne för mellanrum och mellanplatser, en försynt betraktare av relationer, en tvivlande, andlig sökare”. Dikterna är på italienska bredvid svensk översättning för varje dikt.

Erba tillhörde en litterär grupp som kallades ”linea lombarda”, vilken kännetecknades av att medlemmarna ville vara fria både i förhållande till varandra och till gällande litterärt mode, kanske som en reaktion på tidens totalitära läror. Erba växte ju upp med fascism och världskrig i hemlandet. I dikten nedan ironiserar han över det stränga i bestämda system. Ironi sägs ha varit just det gemensamma draget för författarna i ”linea lombarda”.

Det står inte ens i apokryferna
att du någonsin skrattat eller lett
det kan endast gissas; är det tillåtet?
är det korrekt enligt läran?
kanske ger jag dig nu tillfälle till det
åtminstone därför
ber jag dig: finn mig, eller låt dig finnas
på frånvarons platser

Men allt är inte ironi. Diktjaget är till exempel helt vardagligt ute och ror med sin bror. Så får de se en cirkel med vita undervattenstenar i havet. Kan det ha legat en brunn där en gång innan havet steg, tänker diktjaget? En brunn på land dit människor gått och hämtat vatten? Ögonblicket laddas. Det uppstår ett djup, ett annat spår för ett referera till diktsamlingens titel. En undran över det okända under det kända. Hur är det med allt? Dikten slutar med en rysning.

Från åran kalla vattendroppar
som fick mig att huttra till.
Kall vind varslade om kvällen.

Samma sak i en annan dikt, där det handlar om himlen i stället för havet och om att bo i ett höghus bland andra höghus. Diktjaget tänker tanken att det inte alltid har varit höghus där. I en annan tid var det bara luft, en ”plats för moln och fåglar”.

Jag bor trettio meter ovan marken.
i ett stort förortshöghus
med lång balkong och dubbla hissar
Detta var himmel, säger jag mig
genomflugen för århundraden sedan
kanske av ett sträck hägrar

Denna min boning och andra boningar
böcker porslin hyresgäster
detta var himmelsblått, detta var rymd
plats för moln och fåglar.
Luften är den samma?
att överleva: leva över?

Genomgående är stämningen i dikterna lugn och behärskad. Diktjaget går i ”tweedbyxor” och ”krämfärgad slips”, kastar ett öga på vad som händer och vinklar ett oväntat perspektiv. Det finns ett obestämt du men också en ”Katerina” i ett par sena dikter. Miljön är sparsamt noterad. Mycket handlar om abstraktioner med konkreta ting som lokomotiv, ost och fikon, villor, syrener och detaljer som ”vita skor av läder” och ”byxbältet på yttersta hålet”. Språket är bedrägligt enkelt och talspråkligt på fri vers och utan skiljetecken.

varför inte jag längs landsvägen
åtminstone fram till plankorsningen
bland villornas syrener
i Tanarodalen
med mina döttrar i handen
med vita skor av läder
byxbältet på yttersta hålet
varför inte jag efter maten på kvällen

Avslutningsvis en ekorre igen i en dikt från 2006 då författaren var över åttio år. I inledningsdikten ovan var ekorren, ”yrsvansen”, en bild av intensiv livskänsla. Här ett uttryck för hur poesi numera ter sig för diktjaget. Något utanför honom själv som han inte längre kan få tag i.

poesi du är som en ekorre
du ligger i ide flera månader
när du vaknar hoppar du mitt i grönskan
jag hinner knappt se din yviga svans
innan den försvinner in i granarna

Så upplever jag själv Erbas dikter, inte så lätta att ta till sig, vilket John Swedenmark verkar anse är själva meningen med de ”bitar” som Erba, likt en mekano-byggare arbetar med. De skiftar, ändrar läge, är vad de är, äger skönhet. Framsidan på boken visar mot vit botten just svarta bitar som sätts ihop. Luciano Erba är vad jag förstår tämligen okänd här i landet men flerfaldigt prisad både internationellt och i Italien.