John Ashberys Dikter

Av Michael Economou

John Ashbery | Dikter
Översättningar av Göran Printz-Påhlson, Ragnar Strömberg, Tommy Olofsson och  Vasilis Papageorgiou
Natur & Kultur | 2018

John Ashbery. Foto: David Shankbone (CC-by-2.0)

Ett fylligt urval dikter av John Ashbery – är det verkligen något som lyrikvärlden är i behov av? Jadå, så är det tveklöst; några av de till svenska översatta diktsamlingarna är svåra att få fatt i, och i John Ashbery – Dikter ges en god översikt av hela författarskapet. Det framgår bland annat hur hängiven och obrottsligt lojal poeten varit sin diktarmusa från och med de första samlingarna och fram till vår tid. Boken, mer än välkommen, är rättvisande för modernismens Doris Day, så som poeten en gång kallades inte utan ett stänk av allvarlig ironi, inte utan en betydelsefull innebörd. Heder alltså åt såväl översättare som förlag som låter oss möta denne John Ashbery (1927-2017), som sent i karriären – åttio år gammal! – blev den förste poet laureate för musikkanalen MTV, vilket i sig får tas som ett tecken på popularitet också bland unga tevetittare och poesiälskare. Ashbery, som i samband med utnämningen medgav att hans poesi fått mycket näring från populärkulturen, hyllade värden hos både högt och lågt utan att framhålla det ena framför det andra. I diktningen kan det formuleras så här:

Det finns poesi i själva tillvaron,
i det liv som butiksägare och folk på gatan lever,
en likformighet, förstår du, som fyller dem till varje brädd
och tillfälligt stannar kvar i alla deras levnadsdagar.

ur ”Farligt månsken” från Hör du, fågel (1996); övers. Olofsson & Papageorgiou

Eller så här nonsensartat och klyschigt som vi människor ibland kan uppleva livet, trots att vi någonstans djupt inom oss själva känner närvaron av något mycket stort också i de små tingen och i de till synes obetydliga handlingarna:

Det finns ingen anledning att reta upp sig på momsen.
Då man bor i stan känner man sig ofta ganska paff

inför somliga innevånare. Vädret är grått av ålder.
Poltergeister gör sina åligganden och begär ibland

en grundlig revidering. Luftens andedräkt
är osynlig. Folk bosätter sig

nära kanterna av fälten, och hoppas att från
ingenting något måtte uppstå, och det gör det ju, men vad?

Regnets glöd packar ihop det lortiga mörkret som kommer
från ingenstans. Hon hade en karl på rummet, sa du?

Vad jag mest tycker om är det sättet du uttrycker dig
så att det kan sägas att av alla sätt som man kan

lägga vikt vid en posering eller särskilt andligt klimat,
som det här gråvioletta med den tunna vita oregelbundna linjen

som följer de lodrätta sidorna, är det dessa
som får ett oändligt antal tystnader osagda

i den keramiska dagen. Varje inbjudan
till varje främling hämtas vid stationen.

”Feta klyschor” från Husbåtdagar; övers. Printz-Påhlson

Utan att presentera kompletta versioner baserar boken sig på de tretton samlingar som finns översatta till svenska. Ashberys första svenska uttolkare är Göran Printz-Påhlsson och Ragnar Strömberg; från och med tidigt 1990-tal heter de flitiga översättarna Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou, som ansvarat för den svenska språkdräkten i flera samlingar, bland annat just Hör du, fågel, vilken måste ses som en av höjdpunkterna i författarskapet. Glädjande nog är det också den samling som fått bidra med flest dikter; en till ska citeras här, in extenso, inte bara apropå aktualiteter utan än mer som en påminnelse om att det aktuella sällan kan betraktas som något nytt under solen:

Det är inte alls elakt att åter tvinga kritikern att
begrava sitt program i interfolierade textualiteter
för att på så vis bringa det förflutna att möta hans nu,
men det är egentligen både dumt och fel. Det förflutna
måste klara sig i kraft av idel styrka eller charm, helt
i enlighet med dess benägenhet att upphäva och
romantisera allting. Som när en smärta börjar kännas.
De flygande ekorrarna i just denna regnskog glidflyger
grubblande mellan träden; publiken har redan gjort allt
den kan för dem; och deras strävans rena ljus vittnar om
programmets blygsamhet: ”rena?” anarkin. Att de där
männen med fläckiga kostymer och slipsar ger sig i kast
med dem innebär ännu en spik i kistan. Det gnidande
sittfläsket förlänar inte värdighet åt någon strävan
och är ungefär lika ”utvalt” som vädret någonsin är.
Detta i min livstid. Mer meteormagi. Det verkar så.

”Dagens akademiledamöter” från Hör du, fågel (1996); övers. Olofsson & Papageorgiou

John Ashberys Dikter

Det vore förmätet att försöka formulera något slags analys av denna ovan citerade dikt genom att exempelvis alludera på det i skrivande stund pågående kaoset i svenska akademien, varför det är bättre att åter ge ordet till Ashbery själv: ”Det finns inget uttalat som jag vill meddela världen utom det jag tänker på medan jag skriver. /…/ Jag tror att jag är mer intresserad av det som pågår utanför och runt om idéerna än av idéerna själva.” Tommy Olofsson gör således rätt när han aktar sig för att ge läsanvisningar i bokens förord. Sådana instruktioner skulle vara detsamma som att försöka tillhandahålla facit till en människas inre liv i akt och mening att bättre förstå vad som brukar framstå som både svårbegripligt och greppbart, undanglidande och närvarande, mörkt och ljust, paradoxalt och meningsfullt.

John Ashberys diktning tillhör vad man kan kalla de mer angelägna problemen i litteraturvärlden. Ofta frågar man efter vägledning, begriplighet, fotnoter, introduktion, biografiskt perspektiv, socialt utgångsläge, lärda kommentarer och så vidare, men nonchalerar då samtidigt det faktum att man själv skapar en svårighet i och med att den innebörd och målsättning som amerikanen formulerat, bortses från: ”Mitt mål är att skapa en dikt som inte ens kritikern kan säga något om”. För det är inte så att Ashbery utmanar oss med sin diktning. Han vill inte förvandla läsare och kritiker till deltagare i seminarier och läsecirklar. Han önskar inte involvera någon i något som helst litterärt samtal. Han hoppas varken på bekräftelse och sympati eller på kritik och antipati. I stället leker John Ashbery med oss och våra invanda sätt att se på dikt, vår oförmåga att prata om lyrik annat än i konventionella termer – som om dikt bara ska få finnas och verka så som dikt alltid funnits och verkat inom oss, i vårt medvetande och vår läsförmåga, i våra föreställningar.

Är John Ashberys lek meningslös, utan djup? I så fall är också vårt inre liv meningslöst, utan djup – och så är det inte.

I och med att poeten frigör den lika lätta och behagliga som tunga och påträngande lekfullheten i sitt eget medvetande släpper han samtidigt på bromspedalen som kunnat hindra honom att köra vilse. För vilse kör Ashbery ofta, men det är alls icke något problem – tvärtom – det är själva förutsättningen för den kraft som på ett paradoxalt, filosofiskt, måleriskt och humoristiskt vis bidrar till dikternas rika flöde. Själv formulerade han sig vagt och undanglidande, nästan mystifierande om sitt skapande, och även om han under sin levnad var väl medveten om att gjorda självinsikter är själva fundamentet för all möjlig väg framåt, förblev han tyst som musen om detta självklara. Det ju är i dikten allt finns, inte i tankarna om densamma: ”Man frågar mig ofta varför jag skriver poesi, och det vet jag verkligen inte – jag vill bara skriva poesi.”

John Ashbery. Foto: Steve Pyke (CC-BY-2.0)

Man skulle kunna göra det enkelt för sig och hävda att eventuella svårigheter med att få grepp om amerikanens poesi går att jämföra med vår lika eventuella oförmåga att förstå livet, att greppa vad det innebär att vara människa. Det vore detsamma som att sträcka vapen inför uppgiften, att göra det lätt för sig. Att läsa Ashbery är betydligt svårare – och mer lekfullt berikande – än så. Man kan se Ashberys poesi som en oundviklig följd av samtidens skiftande förmåga att vara meningsbärande. Västvärlden har inte kunnat hitta annat än mer eller mindre märkliga substitut för såväl religion, andlighet och tro som otillfredsställda behov av materiell trygghet som kunnat stärka människor i utsatta, prekära situationer. Ändå hamnar man lätt vilse i sådana funderingar, vilka sällan kan bemötas och diskuteras på annat sätt än med fler tankar. Ashberys dikter ber oss aldrig om förenklingar. Ashberys dikter vill att vi ska bejaka och befria oss själva, de önskar inte låsa in oss i ideologier och tankar som begränsar vår möjliga frihet. Vi kan hitta rader vilka gör oss trygga i vår läsning, bara för att snart upptäcka andra rader som formulerar innebörder på tvärs med de övriga. ”Vi är alla en förälskelse”, skriver Ashbery i en dikt, men som om de orden är alltför bejakande och vitala måste han också skapa mer sorgsna sammanhang, som exempelvis i följande rad: ”Dikten är ledsen för den vill bli din och kan inte”. Att läsa Ashbery är som att gå på bio i sitt eget medvetande och upptäcka att bristen på logik är det enda logiska. Det är varken någon reducerande eller hopplös insikt. För allt fungerar ju som det brukar hos de flesta av oss. Är det något vi inte är ensamma om under vår vandring på jorden är det rörligheten i vår inre monolog.

Poesin i Ashberys tappning är inte bara ett uppror mot konventioner och förväntningar om vad litteratur är, utan också mot all trygghetstörst och behov av ordning och reda och fastställda ramar. Varför vi tycker om fågelsång varken låter sig eller behöver formuleras. Varför en dikt av Ashbery gör intryck på oss kan få vara oklart. Vi kan tycka om både fågelsång och John Ashberys dikter utan att för den sakens skull kunna fånga innebörden. Och vad vet vi egentligen – fågeln kan ju sjunga falskt emellanåt, Ashbery kan ju, precis som Tommy Olofsson framhåller i förordet, blanda bort korten å det grövsta utan att vi behöver rubbas i vår kärlek till dikterna. När Ashbery försöker skapa mening i sammanhang som knappast är begripliga kan man likväl njuta av arrangemangen, känna smaken av musik och av medvetandets oförutsägbara dans, som ofta är ett uttryck för det som alla vet: vi människor får lov att vara konstiga, osammanhängande – bara vi inte blir rädda för vår konstighet, vår brist på logik. Så här formuleras det i ”Sent eko”, hämtad från Som vi vet (1983); en dikt som föga högtidligt uttrycker ansatser både till en poetik och till en mänsklighetens hållbarhetslära:

Ensamma med vårt vanvett och vår älsklingsblomma
ser vi att det faktiskt inte finns något kvar att skriva om.
Eller snarare, att det är nödvändigt att skriva om det gamla vanliga
på exakt samma sätt, upprepa samma saker om och om igen
för att kärleken skall fortsätta och gradvis förändras.

Bikupor och myror måste oupphörligen granskas,
och dagens färger försiktigt tillsättas
hundratals gånger och varieras från sommar till vinter
för att kunna sakta ner till takten av en genuin
saraband och kura där, i vila och levande.

Endast då kan den kroniska tankspriddheten
i våra liv drapera sig runt oss, lismande
och med ett öga på de långa beigea plyschskuggorna
som talar så djupsinnigt till vår oförberedda kunskap
om oss själva, dagens talande maskiner.

övers. Printz-Påhlson

En fråga pockar till slut på uppmärksamhet under läsningen – är det inte så att amerikanens diktning kommer att bli än mer aktuell framöver, i takt med att den så kallade utvecklingen gör oss smått förvirrade, oförmögna att på djupet förstå hur vi ska handskas med vår stund på jorden och på allvar inse att det vi gör mot världen, i världen, gör vi mot oss själva? För likt ett postmodernt memento inifrån såväl storstadsdjungeln som bristen på natur i naturen hamras allt i Ashberys värld fram, i diktrad efter diktrad; budskapet, som inte är ett budskap utan en bejakande frihet i en gränslös medvetandeström, kan formuleras som så att vi bör gå i den riktning som fågeln sjunger. Vi måste ta oss fram på den väg som vill att vi ska ta oss fram på den; hur lång eller kort den än är, i vilken riktning den är sträcker sig. De sista innebörderna skulle kunna vara hämtade från Ashbery-dikter, till exempel ur den ovan nämnda samlingen, underbara Hör du, fågel.

Men också en annan fråga – med ett större f – infinner sig osökt, som för att lägga viss sordin på den uppsluppna stämning man lätt hamnar i under läsningen: är detta resultatet av ett förlags stora satsning inför ett möjligt nobelpris? Var idén på tapeten redan innan en nittioårig John Ashbery gick bort i september 2017; en marknadstanke, ett lika ambitiöst som beräknande försök att tillgodose det ökade intresse som alltid omgärdar nobelpristagare? Om verkligheten en gång var så ordnad, så vulgär, må man idag tacka högre makter för att projektet aldrig skrinlades och för att förlaget aldrig sträckte vapen, varken för marknadstänket eller för en författares utsläckliga livsvillkor.

För som det är sagt måste det ju åter formuleras – betydelsefulla författare begränsas inte av jordiska oväsentligheter.

Stora författare överlever alltid sin korta stund på jorden.


Läs också 

Ur ”Fragment” av John Ashbery

Poesi som självteknologi: Om John Ashberys ”Fragment”