Meny Stäng

John Ashberys Dikter

Av Michael Economou

John Ashbery | Dikter
Översättningar av Göran Printz-Påhlson, Ragnar Strömberg, Tommy Olofsson och  Vasilis Papageorgiou
Natur & Kultur | 2018

John Ashbery. Foto: David Shankbone (CC-by-2.0)

Ett fylligt urval dikter av John Ashbery – är det verkligen något som lyrikvärlden är i behov av? Jadå, så är det tveklöst; några av de till svenska översatta diktsamlingarna är svåra att få fatt i, och i John Ashbery – Dikter ges en god översikt av hela författarskapet. Det framgår bland annat hur hängiven och obrottsligt lojal poeten varit sin diktarmusa från och med de första samlingarna och fram till vår tid. Boken, mer än välkommen, är rättvisande för modernismens Doris Day, så som poeten en gång kallades inte utan ett stänk av allvarlig ironi, inte utan en betydelsefull innebörd. Heder alltså åt såväl översättare som förlag som låter oss möta denne John Ashbery (1927-2017), som sent i karriären – åttio år gammal! – blev den förste poet laureate för musikkanalen MTV, vilket i sig får tas som ett tecken på popularitet också bland unga tevetittare och poesiälskare. Ashbery, som i samband med utnämningen medgav att hans poesi fått mycket näring från populärkulturen, hyllade värden hos både högt och lågt utan att framhålla det ena framför det andra. I diktningen kan det formuleras så här:

Det finns poesi i själva tillvaron,
i det liv som butiksägare och folk på gatan lever,
en likformighet, förstår du, som fyller dem till varje brädd
och tillfälligt stannar kvar i alla deras levnadsdagar.

ur ”Farligt månsken” från Hör du, fågel (1996); övers. Olofsson & Papageorgiou

Eller så här nonsensartat och klyschigt som vi människor ibland kan uppleva livet, trots att vi någonstans djupt inom oss själva känner närvaron av något mycket stort också i de små tingen och i de till synes obetydliga handlingarna:

Det finns ingen anledning att reta upp sig på momsen.
Då man bor i stan känner man sig ofta ganska paff

inför somliga innevånare. Vädret är grått av ålder.
Poltergeister gör sina åligganden och begär ibland

en grundlig revidering. Luftens andedräkt
är osynlig. Folk bosätter sig

nära kanterna av fälten, och hoppas att från
ingenting något måtte uppstå, och det gör det ju, men vad?

Regnets glöd packar ihop det lortiga mörkret som kommer
från ingenstans. Hon hade en karl på rummet, sa du?

Vad jag mest tycker om är det sättet du uttrycker dig
så att det kan sägas att av alla sätt som man kan

lägga vikt vid en posering eller särskilt andligt klimat,
som det här gråvioletta med den tunna vita oregelbundna linjen

som följer de lodrätta sidorna, är det dessa
som får ett oändligt antal tystnader osagda

i den keramiska dagen. Varje inbjudan
till varje främling hämtas vid stationen.

”Feta klyschor” från Husbåtdagar; övers. Printz-Påhlson

Utan att presentera kompletta versioner baserar boken sig på de tretton samlingar som finns översatta till svenska. Ashberys första svenska uttolkare är Göran Printz-Påhlsson och Ragnar Strömberg; från och med tidigt 1990-tal heter de flitiga översättarna Tommy Olofsson och Vasilis Papageorgiou, som ansvarat för den svenska språkdräkten i flera samlingar, bland annat just Hör du, fågel, vilken måste ses som en av höjdpunkterna i författarskapet. Glädjande nog är det också den samling som fått bidra med flest dikter; en till ska citeras här, in extenso, inte bara apropå aktualiteter utan än mer som en påminnelse om att det aktuella sällan kan betraktas som något nytt under solen:

Det är inte alls elakt att åter tvinga kritikern att
begrava sitt program i interfolierade textualiteter
för att på så vis bringa det förflutna att möta hans nu,
men det är egentligen både dumt och fel. Det förflutna
måste klara sig i kraft av idel styrka eller charm, helt
i enlighet med dess benägenhet att upphäva och
romantisera allting. Som när en smärta börjar kännas.
De flygande ekorrarna i just denna regnskog glidflyger
grubblande mellan träden; publiken har redan gjort allt
den kan för dem; och deras strävans rena ljus vittnar om
programmets blygsamhet: ”rena?” anarkin. Att de där
männen med fläckiga kostymer och slipsar ger sig i kast
med dem innebär ännu en spik i kistan. Det gnidande
sittfläsket förlänar inte värdighet åt någon strävan
och är ungefär lika ”utvalt” som vädret någonsin är.
Detta i min livstid. Mer meteormagi. Det verkar så.

”Dagens akademiledamöter” från Hör du, fågel (1996); övers. Olofsson & Papageorgiou

John Ashberys Dikter

Det vore förmätet att försöka formulera något slags analys av denna ovan citerade dikt genom att exempelvis alludera på det i skrivande stund pågående kaoset i svenska akademien, varför det är bättre att åter ge ordet till Ashbery själv: ”Det finns inget uttalat som jag vill meddela världen utom det jag tänker på medan jag skriver. /…/ Jag tror att jag är mer intresserad av det som pågår utanför och runt om idéerna än av idéerna själva.” Tommy Olofsson gör således rätt när han aktar sig för att ge läsanvisningar i bokens förord. Sådana instruktioner skulle vara detsamma som att försöka tillhandahålla facit till en människas inre liv i akt och mening att bättre förstå vad som brukar framstå som både svårbegripligt och greppbart, undanglidande och närvarande, mörkt och ljust, paradoxalt och meningsfullt.

John Ashberys diktning tillhör vad man kan kalla de mer angelägna problemen i litteraturvärlden. Ofta frågar man efter vägledning, begriplighet, fotnoter, introduktion, biografiskt perspektiv, socialt utgångsläge, lärda kommentarer och så vidare, men nonchalerar då samtidigt det faktum att man själv skapar en svårighet i och med att den innebörd och målsättning som amerikanen formulerat, bortses från: ”Mitt mål är att skapa en dikt som inte ens kritikern kan säga något om”. För det är inte så att Ashbery utmanar oss med sin diktning. Han vill inte förvandla läsare och kritiker till deltagare i seminarier och läsecirklar. Han önskar inte involvera någon i något som helst litterärt samtal. Han hoppas varken på bekräftelse och sympati eller på kritik och antipati. I stället leker John Ashbery med oss och våra invanda sätt att se på dikt, vår oförmåga att prata om lyrik annat än i konventionella termer – som om dikt bara ska få finnas och verka så som dikt alltid funnits och verkat inom oss, i vårt medvetande och vår läsförmåga, i våra föreställningar.

Är John Ashberys lek meningslös, utan djup? I så fall är också vårt inre liv meningslöst, utan djup – och så är det inte.

I och med att poeten frigör den lika lätta och behagliga som tunga och påträngande lekfullheten i sitt eget medvetande släpper han samtidigt på bromspedalen som kunnat hindra honom att köra vilse. För vilse kör Ashbery ofta, men det är alls icke något problem – tvärtom – det är själva förutsättningen för den kraft som på ett paradoxalt, filosofiskt, måleriskt och humoristiskt vis bidrar till dikternas rika flöde. Själv formulerade han sig vagt och undanglidande, nästan mystifierande om sitt skapande, och även om han under sin levnad var väl medveten om att gjorda självinsikter är själva fundamentet för all möjlig väg framåt, förblev han tyst som musen om detta självklara. Det ju är i dikten allt finns, inte i tankarna om densamma: ”Man frågar mig ofta varför jag skriver poesi, och det vet jag verkligen inte – jag vill bara skriva poesi.”