Meny Stäng

Wisława Szymborskas Sena Dikter

Recenserad av Kerstin Gansmark

ellerströms förlag | 2018
Översättning av Anders Bodegård

Wislawa Szymborska (1923 – 2012) är en omtyckt poet och kulturskribent från Krakow i Polen. År 1996 fick hon nobelpris i litteratur. I brist på någon prisutdelning i år har åtta förlag gått samman i en gemensam utgivning av samtliga fjorton kvinnor, som sen 1901 fått priset. Det ser på bokhandelsdisken ut som om dessa i en serie har något gemensamt, vilket de naturligtvis inte har mer än att de är kvinnor och nobelpristagare i litteratur.

Wislawa Szymborskas bidrag i projektet heter Sena dikter och består av hennes tre sista diktsamlingar: Ett kolon 2005, Här 2009 och Nog nu från 2012 som också var Szymborskas sista levnadsår. Diktsamlingarna är tunna, lättlästa och högst originella. Agneta Pleijel har skrivit ett förord i form av en dialog mellan en fiktiv kvinna och en fiktiv man under rubriken ”Varför är Wislawa så älskad i just Sverige?” Szymborska har som poet liknats vid Werner Aspenström som också skrev vardagsnära och enkelt om djupa ting: ”Om hon från Polen vore här nu/ kunde vi tala om stenarna och deras släktingar”, skriver Aspenström i en dikt.

Szymborska är en mästare på att osäkra det vardagligt givna. Ingenting behöver vara som det ser ut, är ett starkt drag i hennes poesi. Typiskt är humorn och det tillitsfulla tilltalet. Diktjaget småpratar som med en väninna över en kaffekopp, häpnar över stort och smått och gör en ständigt överraskad. Diktjagets mor kunde ha gift sig med en annan man och hennes far med en annan kvinna. Då hade hon själv inte funnits men i stället, kanske, på olika håll två flickor som ovetande gått i samma klass. Och tänk att det finns så många olika ansikten i världen att det räcker till alla!

Ansikten.
Miljarder ansikten på jordens yta.
Vart och ett visst annorlunda
än de som har funnits och kommer att finnas
Men Naturen – för vad vet man med henne –
kanske trött av sitt oupphörliga arbete
tar om sina påfund från förr
och sätter på oss ansikten
som andra redan burit.
[…]
kanske måste Naturen fuska,
och för att hinna med, för att räcka till
fiskar hon upp det som dränk