Meny Stäng

Wisława Szymborskas Sena Dikter

Recenserad av Kerstin Gansmark

ellerströms förlag | 2018
Översättning av Anders Bodegård

Wislawa Szymborska (1923 – 2012) är en omtyckt poet och kulturskribent från Krakow i Polen. År 1996 fick hon nobelpris i litteratur. I brist på någon prisutdelning i år har åtta förlag gått samman i en gemensam utgivning av samtliga fjorton kvinnor, som sen 1901 fått priset. Det ser på bokhandelsdisken ut som om dessa i en serie har något gemensamt, vilket de naturligtvis inte har mer än att de är kvinnor och nobelpristagare i litteratur.

Wislawa Szymborskas bidrag i projektet heter Sena dikter och består av hennes tre sista diktsamlingar: Ett kolon 2005, Här 2009 och Nog nu från 2012 som också var Szymborskas sista levnadsår. Diktsamlingarna är tunna, lättlästa och högst originella. Agneta Pleijel har skrivit ett förord i form av en dialog mellan en fiktiv kvinna och en fiktiv man under rubriken ”Varför är Wislawa så älskad i just Sverige?” Szymborska har som poet liknats vid Werner Aspenström som också skrev vardagsnära och enkelt om djupa ting: ”Om hon från Polen vore här nu/ kunde vi tala om stenarna och deras släktingar”, skriver Aspenström i en dikt.

Szymborska är en mästare på att osäkra det vardagligt givna. Ingenting behöver vara som det ser ut, är ett starkt drag i hennes poesi. Typiskt är humorn och det tillitsfulla tilltalet. Diktjaget småpratar som med en väninna över en kaffekopp, häpnar över stort och smått och gör en ständigt överraskad. Diktjagets mor kunde ha gift sig med en annan man och hennes far med en annan kvinna. Då hade hon själv inte funnits men i stället, kanske, på olika håll två flickor som ovetande gått i samma klass. Och tänk att det finns så många olika ansikten i världen att det räcker till alla!

Ansikten.
Miljarder ansikten på jordens yta.
Vart och ett visst annorlunda
än de som har funnits och kommer att finnas
Men Naturen – för vad vet man med henne –
kanske trött av sitt oupphörliga arbete
tar om sina påfund från förr
och sätter på oss ansikten
som andra redan burit.
[…]
kanske måste Naturen fuska,
och för att hinna med, för att räcka till
fiskar hon upp det som dränkts
i glömskans spegel.

Personifieringar är ett genomgående drag i dessa tre häften. Diktjaget dricker kaffe och samtalar med en poetisk idé som hon artigt avfärdar, i en annan dikt gör hon allt hon kan för att hålla den efterhängsna Minnet ifrån sig samt ifrågasätter som i dikten ovan om Naturen är att lita på. I en särskilt känd dikt ställer hon sitt tonårs-jag framför sig och konstaterar att de inte har något gemensamt mer än möjligen skelettet och ögonhålorna. Jo, en sak, en randig yllehalsduk som deras mamma stickat. Denna randiga yllehalsduk lyser starkt i dikten och binder samman de två jagen som ju bevisligen är ett.

Szymborska arbetar också med konkreta bilder som likt i ett stilleben sätts ihop till något abstrakt. En bunden hund har av husse fått en skål vatten, bara det att kedjan inte räcker ända fram till skålen, längre kedjor bredvid är för andra som lätt kan gå förbi hunden. En oskadd hallspegel på en lös vägg på fjärde våningen i ett bombat hus syns triumfatoriskt spegla sommarhimlen. En på ett bord utbredd världskarta inbjuder till kritisk reflektion över vad som syns och inte syns av den stora världen. Diktjaget vet något om vad det är, förstår man.

Szymborska levde ju som polack större delen av sitt liv i en diktatur och i ett många gånger sargat land. Men inget är hugget i sten, inte ens diktaturen som i en dikt visade sig vara en mardröm det gick att vakna ur. Den börjar med ett förtroligt: ”Kan du tänka dig vad jag har drömt?” och slutar med:

Håll med om att inget värre
kan hända en poet.
Och sedan inget bättre
än att hastigt vakna.

Som sagt, ingenting behöver vara som man trott. Den över åttio år gamla och vassa Wislawa Szymborska ger intryck av att ha varit på oföränderligt gott humor, hårda villkor till trots. Kosmos och en tallrik klimpgröt gör sig bra tillsammans i hennes värld. Hon verkar ha arbetat till slutet och ha gått bort mitt i steget. Den sista utgåvan sägs ha blivit precis fem dikter kortare än de planerade arton. Hon hade enligt översättaren Anders Bodegård själv bestämt den barska titeln Nog nu.

I bästa fall
blir du, min dikt, noga läst,
kommenterad och kvar i minnet

I sämsta fall
läst bara en gång.

En tredje möjlighet –
visserligen skriven
men efter ett tag befunnen i papperskorgen.

Du har därtill en fjärde utväg –
du försvinner oskriven
belåtet mumlande något för dig själv.