Meny Stäng

Eva-Stina Byggmästar – Vagga liten vaggabond

Av Peter Nyberg
Wahlström och Widstrand, 88 sidor

 

Inte minst till följd av sin trilogi om kärlek har Eva-Stina Byggmästar skapat sig en stjärnposition inom den svenska poesin. Fixstjärnan innebär inte bara den poetiska sfären relaterar till henne utan att hon börjar bli ett begrepp för gemene man. Även om Eva-Stina Byggmästars poesi är väsenskild från Marcus Birro och Bob Hansons så är hennes välkändhet lika stor, om än på ett mindre exponerat sätt: Byggmästar är konsekvent ointresserad av att synas i media.

Man kan undra hur det här har gått till. Personligen tror jag att det har att göra med genuinitet, Byggmästar är unik i sitt sätt att skriva. Rent rytmiskt påminner texterna om en mammas joller till sitt barn samtidigt som sagans fantasifulla vändningar är innehållets fundament. Texterna blir på det sättet mycket lättillgängliga samtidigt som de inte misstas för naiva.

Nu har Eva–Stina Byggmästar kommit till den avslutande delen i sin trilogi om kärlek Vagga liten vaggabond. Den tidigare delen Men hur små poeter finns det egentligen (2008) nominerades till Augustpriset. Den inledande delen Älvdrottningen kom 2006. Gemensamt för dem alla är lusten och kärleken, något som tydligt avfärgar sig på språket. I de tidigare böckerna har miljöerna varit norrländ. I Vagga liten vaggabond ger sig diktaren och hennes följeslagare ut på resa:

vänder stenen på dess mage
breder över mosstäcket, drar
för en lite månskensgardin –
säger, ser du… vi reser nu, men
kommer snart tillbaks – ja förrän
du anar det är vi hemma igen!

Så slutar samlingen. Resan i sig skimrar av språkliga och sagliga inslag. Lustiga små figurer kommer fram och utför mjuka kärlekshandlingar. ”hon var visst en riktigt dadelpalmsnymf! / jo, minsann, det var hon och hennes skratt / klingade så skönt – ”

Det gröna och det blommiga blir ledmotiv genom diktverket, allt som i vanliga fall är betonggrått blir i dikterna blommigt. ”jag tror att / man behöver en grön perrong … också … jamen vi / tar en blommig va, det gör vi på en gång eller hur / och jag vill ju ha dig … men du vet ju att jag vill … / som din medresenärska – och jag vill vara din …”

Det är ett språkligt fantasifyrverkeri som Byggmästar bjuder på. Det som vid en första läsning kan tyckas väl sockersött, och den typen av inslag finns det gott om, blir vid en andra och tredje läsning allt vackrare och mer fungerande. Den ömsinta och glädjefyllda närheten mellan resenärerna utvecklar sig till en enastående kärleksdiktning.

Nå, ge henne äppelkyssen ge henne den ge henne
p–ä–p–p–e–l–k–y–s–s–e–n bara så där ge en, ge två,
ge henne äppelträd och lundar – ja, ja, ge henne
allt det där ge henne allt du har att ge … ge små
skrymslen och rött – ja, ge henne rött, möt henne
i det röda och andas tungt och djupt … men ge
henne det röda nu! och om du kunde skulle du
inte, också du, ge henne vägarna, alla vägarna
de rasande vackra och stränderna … stränderna
utan slut och havet, och orden som vilar
på vågornas läppar –

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 5 =