Meny Stäng

Johan Jönson – Livdikt

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers förlag, 712 s

 

Under det första decenniet på 2000–talet har Johan Jönson producerat tio diktsamlingar varav de sista tre innehållit ungefär 700 sidor stycket. Även om poeten själv ogillar uttrycket var det först med Efter arbetsschema (2008) som genombrottet kom. Trots en uppenbar splittring i motiven återkommer poeten i genombrottsboken till lågbetalda och nerbrytande arbeten, från äldrevården i Sverige till fiskarinäringen i Tanzania där hela byar svälter för att norrmän och svenskar ska kunna utvinna fiskleverolja.

Den nyligen utkomna Livdikt var klar innan genombrottet men skrevs under en tid då Jönson var beroende av vad han återkommer till som ”skitjobb”. Efter arbetsschema innebar en tryggad ekonomi för familjen och att Jönson kan ägna sig åt sitt konstnärskap.

Även Livdikt är splittrad i en mängd motiv. Det gemensamma för alla dessa är ett tydligt etablerat berättande subjekt. Likheten med författaren är givetvis gestaltad, det handlar inte om Johan Jönson, utan om en skapelse som i postmodern tradition tagit namn och bakgrund av poeten: ”Jag måste ut ur boken. Och boken måste ut ur sina pärmar, annars är det ingen riktig bok”.

Ganska snart står det klart att det som från en början tycktes vara en intervjusituation mellan två personer snarare är en inre monolog. Subjektets självhat genomsyrar hela framställningen. Han äcklas av sitt sätt att krypa för arbetsgivarna, av sina pornografiska visioner och av sin självförbrännande alkoholism. Det enda ljuset är hans fru, men även förhållandet har börjat krackelera till följd av självhatet. Livdikt är kort sagt en dykning ner i en djupt deprimerad människas psyke. Ur det perspektivet är texten oerhört intressant. Psyket är nämligen långt ifrån logiskt utan synnerligen motsägelsefullt: ”Nej. Liv utgörs bl. a. av motsägelser. Det är konstituerande för liv. Det är bara berättelser av olika slag [120] i regel hyperideologiska, medvetna eller inte som kan suggerera frånvaron av motsättningar och motsägelser.” Samtidigt skapas i texten en förståelse och en subjektiv logik i föraktet som långsamt sänker jaget.

I tidigare diktböcker har Jönson briljerat i underlig akademisk jargong. Här är det extremt svårbegripliga borttaget, även om vissa favoritord (vektor, stratifiering, nod och så vidare) återkommer. Språkbruket kan snarare karaktäriseras som normalprosa. Det är inte helt självklart att boken en diktbok eller att genren är poesi. Efter arbetsschema hittas i bibliotekens romanhyllor och även Livdikt börsättas upp där. Till största delen är texten som konstaterats en inre monolog, endast en mindre del av textmassan är renodlad poesi, vilket gör att boken faktiskt är gångbar för de flesta någorlunda vana läsare.

Efter läsningen fascineras jag under flera dagar över det extremt närgångna öppnandet av subjektet. Jag har aldrig läst en skildring som är så själsexhibitionistisk. Jaget visar alla skrymslen och vrår av sitt fullkomligt nersvärtade liv. Även om frossandet i pornografiskt äckel ibland blir väl omfattande så är partier av Livdikt också djupt filosofiska. Texten handlar om hur vidrigt livet kan vara och om hur lite intelligenta övningar hjälper mot vidrigheterna, snarare är det den vegeterande tillvaron som gör fortlevnaden och pliktuppfyllelse gentemot sina medmänniskor möjlig. Ändå känner jag att en del av bokens subjekt ligger mycket nära mitt eget jag. Är alltså detta en nivå av levandet, är det så här livet ser ut? tänker jag. Varför skulle den 712 sidor långa texten annars ha döpts till just Livdikt?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

20 − tio =