Meny Stäng

Johannes Heldén – Sience Fiction

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers Förlag, 79 sidor

 

Konceptpoesi är en intressant företeelse i floran av poetiska inriktningar. Enkelt kan begreppet förklaras som att poeten låter en idé fullständigt genomströmma sitt verk. Under våren har det handlat om filmgenrer som vid ett första möte kan uppfattas som schablonbemängda och fördummande. Leif Holmstrand utkom med Vid mardrömmens mål som anspelar på och till viss del försöker återskapa skräckfilmens manér. Eva Ribich låter filmen Den tunna röda linjen genomströmma sin Det är vatten så långt jag ser och längre. Något som också är typiskt är att boken i sig blir ett konstobjekt. Det är således inte underligt att flera av konceptdiktarna själva är bildkonstnärer.

Johannes Heldén verkar som konstnär, är utbildad vid konsthögskolan Valand i Göteborg och har ett flertal konstprojekt bakom sig. Poesiböckerna är med den senaste Sience Fiction tre till antalet. I såväl konst som poesi finns en röd tråd i och med Sience Fiction-genren.

SF förknippas förenklat med rymdfarkoster och tidsresor, men det finns en annan typ av SF som gör större anspråk, till exempel Karin Boyes Kallocain. Dystopin blir mycket enkelt en typ av sience fiction i det att författaren betänker en möjlig framtid. I Heldéns fall tycks dystopin handla om mänsklighetens fall men naturens överlägsenhet. Gång på gång återvänder jag till M. Night Shyamalans The Happening. Problemet med filmen var att det mystiska förstördes i en pseudovetenskaplig förklaring till händelserna. Det misstaget gör inte Heldén, istället tillåts det mystiska ha en framskjuten plats i texten: ”Summan av det vi ser är glimtar av en annan verklighet”.

Liksom i filmen är det naturen som är motståndare till människan. Något obestämt har hänt och människan överlåts till sin egen existens eller till sig själv i naturen: ”jag har alltid trott att naturen är välvillig    men kanske är sanningen den / att den är likgiltig    eller kanske till och med fientligt inställd // hopsjunken i skumrasket med ytterdörren på glänt,     och / betraktade      växtligheten / Ovanför honom väste lövverket.”

Det är lätt att börja tänka boken i scener. På sidorna ser dikterna ibland ut som växter, orden och dess mellanrum konkretiserar på det sättet handlingen till det yttersta. Texten i sig är finkänsligt skriven. Här finns inget etablerat jag eller någon genomgående karaktär i tredjeperson. Vad som visas är snarare fragment av människor tiden efter händelsen eller händelserna som gjort att naturen tagit över och ter sig hotfull. Det blir effektfullt och säker poesi som i vissa sekvenser frammanar stor spänning. Även om kopplingen till filmen The Happening emellanåt blir besvärande tänker jag efter läsningen att det kanske var i den här formen som filmen skulle ha gjorts. Här tillåts naturens kraft vara svävande, förnyande och ingå i ett kretslopp som enkelt och med vidunderlig kraft sopar undan den fragila varelse människan är, utan påklistrade vetenskapliga förklaringar.      

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tre × två =