Meny Stäng

Kent – Röd

Av Peter Nyberg

 

Kent är transformeringens mästare. När jag lyssnar på det första självbetitlade albumet finns visserligen en omisskänlighet, något som är typiskt för konstellationen. Ändå är soundet fullkomligt annorlunda på nya skivan Röd. Det unga Kent överdoserar på distade gitarrer. Sedan sker en förändring. Spåren blir aningen mer melodiösa på Verkligen, gitarrerna finns kvar men ljudbilden har lagt sig till rätta. På Isola tas ett steg till, låtarnas melodier framhävs i de betydligt långsammare låtarna och en del synthar tas in. Hagnesta Hill är en rörelse tillbaka mot upptempo-låtarna, men en renodlad rockskiva, fortfarande med tydliga melodier. Ytterigare renodlas melodiositeten på Vapen & ammunition där bandet landar relativt nära popen och dansmusiken, vilket redan har flörtats med på den föregåene skivan. Nästa steg är att närma sig Depeche Modes musik. Stegen är tre och börjar med Du & jag döden där framför allt förstasingeln tillåts vara synnerligen synthig. Att gitarristen försvinner till Tillbaka till samtiden är logiskt. Här tas ett stort steg in i den elektriska musiken. På Röd har ytterligare ett steg tagits. Inte en distad gitarr så långt örat hör. Det imponerande är att bandet under hela sin förändringsresa har fallit ur utan hela tiden byggt på sitt sound.

Något som genast imponerar vid genomlyssning nummer ett är bandets mod att ta in oväntade och lite udda element. Hela första spåret ackompanjeras av en kyrkorgel och framskrålas av en dåligt stämd kör. På Svarta linjer finns en löjligt melodiöst visselparti, Vals för satan (din vän pessimisten) är renodlad trance, vilket i och för sig är en logisk följd av den elektriska musiken.

Rent poetiskt är musiken det bärande momentet. När orden uttalas får de kraft. Givetvis finns allusionerna där ”Allens New York”, ”häng dom högt”, ”hålet i mitt hjärta” och så vidare. Fragmentiseringen av historierna är mycket tydlig och effektiv i min bedömning. Förstasingeln Töntarnas historia närmar sig Gardells böcker om Jenny och Juha där den ena parten får gå på festerna och den andra får vänta utanför och plocka ihop resterna. Överlag skildras ungdomen i låtarna. Ibland blir det aningen pekoralt, som i Hjärta, men oftast fungerar texterna och musiken utan att det blir kletigt, vilket ju också kan vara ett kännetecken för bandet: Man närmar sig det patetiska utan att hamna där tack vare oväntade och väl valda bilder.

För att slutligen ge ett omdöme är albumet uppfriskande omväxlande även om den bubblande elektronikmusiken ligger som grund. Poetiskt sett fungerar albumet bra. Det finns få direkt bitande spår, å andra sidan så växer det och jag skulle tro att albumet också kommer att vara under en längre tid än de flesta andra skivor som gruppen skapat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × två =