Jag hör Amerika sjunga & Brooklynfärjans överfärd av Walt Whitman

Av Håkan Sandell

Walt Whitman |Jag hör Amerika sjunga
Ellerströms | 2019
Översättning: Gunnar Harding

Walt Whitman | Brooklynfärjans överfärd
Smockadoll |2019
Översättning: Kristian Carlsson

Walt Whitman

Det är i år tvåhundra år sedan födelsedagen för USA:s ledande poet Walt Whitman, närmast ett slags ”Founding Father” för den amerikanska poesin, där denna ur självbetraktelsens perspektiv anses frigöra sig ur förlegade europeiska former. En grundläggningsmyt liknande den som senare den brasilianska modernismen kom att identifiera sig med.

Whitman debuterade samtidigt som Baudelaire gick mot sina sista sjukdomsmärkta år i den gamla världen, men Whitman har nog mer gemensamt med fransmannens närmsta store föregångare Victor Hugo. Dock med en långt större portion realism hos Whitman än hos Hugo, ja, ett poesiskapande så ensidigt i den realistiska ådran att jag som läsare ibland blivit uttråkad (till skillnad från av realismen hos till exempel en Pasolini eller Pavese). D. H. Lawrence liknade på sin tid Whitman med ett lokomotiv som stånkar fram entusiastiskt över allt det ser, utan urskillnad. Så här kan det låta (Kristian Carlssons översättning), om passagerare skildrade vid en färjeöverfart:

Spänd tumme, sträckt finger, skyddsrock, cape, handskar, stropp,

            regnställ, välvald piska,

bas, spejare, startkarl, hästdräng, nån lutad mot dig, du lutad

            mot nån, framåtrörelse, man före och man efter,

bra tjänat, dåligt tjänat, gunstlingskull, nyttokull, först ut, sist

            ut, knyta sig om natten,

tänka sig att sådant är så stort och närvarande för andra förare,

            men utan intresse för han därborta.

Är detta långtråkigt, så är det också vitalt, måleriskt, levande, man får ge sig en chans att komma in i flödet i de långa dikterna och sviterna. Den poet en svensk läsare först kommer att tänka på är kanske Bellman, om man erinrar sig kajskildringarna i Stolta stad…

Whitman kom inte precis från perfekta familjeförhållanden (”dysfunktionella” blir Hardings benämning), hans far var snickare och husentreprenör men slet med alkoholproblem och dito psykologiska sådana. Barndomen utspelas i Brooklyn och på Long Island, där han låter sig uppskatta turerna längs kajerna och på färjorna. Det har spekulerats i om inte överfärderna mellan land och vatten, och land och land, gett viktiga impulser till hans poeto-mytiska grogrund. Han hyllar livet längs kajerna medan han i minnet rör sig fritt i den tidiga mega-staden. Impressionistiskt och med en poesi som ligger prosa eller jämna andetags bibelprosa nära. Från tidig ålder verkar Whitman ha burit på en förnimmelse om en särskild framtida uppgift. Och han fick ju rätt.

Nu till 200-årsjubileet har vi på svenska begåvats med hela två olika utgåvor. Båda visserligen i marginalerna av Whitmans författarskap. Ett litet urval av fem längre tolkningar har signerats Gunnar Harding, i volymen Jag hör Amerika sjunga, medan en betydligt mer omfattande bok fast med ett smalare ämne signerats Kristian Carlsson, där de 160 sidorna alla kretsar kring en enda av Whitmans dikter, nämligen Brooklynfärjans överfärd, vilken också gett bokens titel.

De konkurrerande översättarna tycks dock synnerligen överens i respektive förord, i vart fall vad gäller hur titeln på Whitmans huvudsakliga verk Leaves of Grass bör översättas. Den gamla svenska titeln Strån av gräs (jag minns den från Artur Lundkvist) är fullständigt felslagen menar Gunnar Harding. Dubbeltydigheten i ”leaves” måste även anses beteckna själva sidorna i boken. Kristian Carlsson tycks fylla i och föreslår för framtida bruk att man på svenska säger ”Gräsets blad” (recensenten själv förblir tvekande).

Båda översättarna tycks också ganska eniga om just dikten Brooklynfärjans överfärd. Gunnar Harding menar att färjan (tänk: Karons färja) står ”för en förbindelse med evigheten” och att ”East River blir en bild för tidens oändliga ström”. Kristian Carlsson menar något liknande, fast med precisionen att de av East River åtskilda Brooklyn och Manhattan är två tidsplan som färjan förenar, och menar att ”visst är Leaves of Grass en nostalgikers verk”. Men hur skiljer sig de båda tolkningarna av dikten, den dikt som de två böckerna har gemensam? Med tanke på de olika generationstillhörigheterna, där Kristian Carlsson är född 1978 medan Gunnar Harding är född ett halvt liv tidigare, 1940. Det är inte en tävling, och min syn på tolkningars värde är adderande, desto fler desto rikare ges oss ett originalverk. Båda tycks de ha den beundransvärda ambitionen att tänka dikten om på nytt, även om Kristian Carlsson kan vara mer bokstavlig. Ser man till den inledande delen av den andra dikten i sviten Crossing Brooklyn Ferry, så verkar Carlssons version på något sätt vara att föredraga:

Den omärkliga näring jag får från alla ting under dagens alla timmar…/

pärlbandet av små glädjeämnen för mina ögon och öron…

  (Harding)

 

Mitt jag vidmakthålls omärkbart genom varje ting under alla dygnets timmar…/

bragderna trädda som pärlor på mina vagaste anblickar och lystringar…

  (Carlsson)

Kristian Carlsson tycks i ett första – ganska tillfälligt – smakprov dristigare och mer hårdslående. Fastän det är han, den yngre översättaren/poeten, som väljer de arkaiska formerna ”anblickar” och ”lystringar”. Men redan i andra halvan av samma strof är det Gunnar Harding som tycks dra det längre strået (please excuse the pun):

hundra år härefter, eller otaliga hundra år härefter,

    kommer andra att se detta,

kommer att njuta av solnedgången, tidvattnet som väller in,

    som drar sig tillbaka till havet vid ebb.

(Harding)

 

framöver om hundra år, eller omätliga århundraden bort ska andra se dem,

ska avnjuta solnedgången, högvattnet som flödar in och vid lågvatten singlar

    åter till havs.

(Carlsson)

Här tycks mig Harding munrätt, medan Carlsson går vilse med ”framöver”, ”avnjuta” och det fadda ”ska”. Å andra sidan skapar Carlsson en underbar nybildning med hur lågvattnet ”singlar” åter till havs (även om han själv hittar på det, Whitman har endast ”the falling-back”). Det är rentav så att man börjar förstå invandrares klagomål kring att svenska är ett svårt språk att lära. För vem känner väl detta rika språks stora möjligheter helt till dess guldskimrande botten.

I flotta anapester kan Kristian Carlsson skriva: ”Ni skaror av män och kvinnor klädda i sedvanlig skrud, så udda ni tycks mig.” Men genast kommer Gunnar Harding pirkande med en nål och kan genom sin version påpeka att det faktiskt går fint att för allitterationen ”sedvanlig skrud” istället helt enkelt säga ”vardagskläder”, så som man faktiskt kunde (kan!) säga innan det blev till ”casual clothing” på nusvenska (liksom det stockholmska ”eyewear” nyligen hette optiker).

Lyriköversättare gör ständiga val – där man också får se till helhetlig konsekvens – och ser med olika ögon var den innehållsmässiga huvudbetoningen ligger i en rad. Carlsson talar expressivt om ”otaliga skeppsmaster och grovskaftade ångbåtsskorstenar” medan Harding skriver, mer lyriskt, ”skog av master och ångbåtsskorstenars grova stammar” (vilket rymmer ett par assonanser). Skulle man kunna få BÅDE och, både det traditionella ”skog av master” från det ena hållet och ”grovskaftade” från det andra? Jag tror faktiskt inte det. Man får aldrig hela kakan. (Whitman är både muskulös och musikalisk: ”Just as you look on the numberless masts of ships and the thick-stemm´d pipes of steamboats, I look´d.”).

Man finner också en hel del annat här. Huvudnumret i Hardings Jag hör Amerika sjunga är nog den avslutande dikten, från president Lincolns begravning: ”När syrenen på gårdsplanen sist stod i blom…”. Här ser man att Whitman även var långt mycket mer än den store vitalisten, och både de mer högtidliga detaljerna så som det mer chock-estetiska visar på den Whitman – tro det eller ej – som kom lysande utmärkt väl överens med en dekadent Oscar Wilde (under en av dennes amerikanska turnéer). ”O väldiga stjärna som fallit i väster! … / O svarta dunkel som skymmer stjärnan!” Det är en högspänd diktsvit med de avslutande dikternas crescendo.

En till formatet tunn liten bok späckad med intensiv lyrik är det som Gunnar Harding har gett oss denna gång.

En bullig monografi skulle man istället kunna kalla den 160-sidiga, påkostade volymen från Kristian Carlsson och det egna förlaget Smockadoll. Den ägnas alltså helt åt de tre versionerna av dikten Crossing Brooklyn Ferry, samt journalistiska artiklar på samma ämnen så som de runnit från Whitmans penna. Från början, i förstaupplagan, hette dikten Sun-Down Poem, och det är för övrigt nog i den versionen och med den titeln som dikten inspirerat pendanger hos beat-generationens Allen Ginsberg och Jack Kerouac.

Dikten utkom under 1850-60-70-80-talen i ständigt nya upplagor av Leaves of Grass under resten av Walt Whitmans liv. Utgivaren knyter den till poetens intryck under barndomen och ungdomen, där han hade sin familj på Brooklyn men farföräldrarna på Long Island. Men detta har jag redan varit inne på.

Manhattan har kvar sina rader av pirer på denna sjösida mot Brooklyn, men för de många segelfartygen hos Whitman får man ta sin fantasi i bruk (eller volymens många illustrationer). Hur som helst är hela Smockadoll-utgåvan en hyllning till livet along the waterline eller under the boardwalk. Allt från de nerskissade prosaskildringarna i publikationen Brooklyniana, till de nämnda diktversionerna samt ett urval udda diktfragment ur anteckningsböckerna. Medan istället Jag hör Amerika sjunga från ellerströms och Gunnar Harding med en knyck glider ner i jeansens bakficka.

Man vill gärna tacka båda översättarna och båda förlagen. Det är Walt Whitmans år.