Mormorordning, hägringsöar av Kalle Hedström Gustafsson

Norstedts | 2019

Av Christina Gratorp

Kalle Hedström Gustafsson. Foto: Kajsa Göransson.

Minnen är, enligt en tydlig föreställning i dataåldern, något som kan kategoriseras, sorteras och lagras i åtskilda enheter – hårddiskar, sd-kort. Den mänskliga hjärnan likställs inte sällan med ett slags organisk hårddisk. Vid behov kan minnena därefter plockas fram och betraktas som enskilda glimmande stenar eller mörka händelser ur det förflutna. Maurice Halbwachs, fransk psykolog och sociolog och en av de första att utveckla begreppet ”kollektivt minne”, menade istället att minne är en förmåga att träda i förbindelse med den omvärld inom vilken minnena uppstått. Minnet, menade han, gör sig uppmärksamt i våra medvetanden när vi återigen kommer i kontakt med minnets sammanhang – människor, platser och ting.

När jag läser Kalle Hedström Gustafssons debut Mormorordning, hägringsöar tänker jag på minne som något som måste få tid och rum att uppstå. Sorgebearbetningen efter en mormor står i centrum och omfattar också den demens som föregick döden. Här är diktjagets erinringar, minnesbilder och känslofragment inte statiska utan rekonstrueras som minnen när jaget träder i kontakt med den värld som var mormons. Platsen är en ö i Oxelösunds skärgård, bland strandkvanne, granitsprickor och nattflyn. Den första sviten – ”Mormorordning” – börjar i barndomens sovalkov där jaget sover i mormors beskydd. Men snart slår diktjaget fast att dessa barndomsbilder är onaturliga, vackra, och därför opålitliga. De är ”Kattguld / Hägringsöar”. Minnet landar istället i mormorns sista tid och morgonen för döden. Dikten spricker upp över sidan och fäster sig i det som kanske nu finns kvar av en älskad människa.

och det är        Strandkrypa
ont att skriva     Mormors kropp i lakanen. Den morgonen
Svårt att säga mer än       Det är       Strandkvanne
gula fetblads saftiga rötter. Granitsprickor
sträva klippor mot huden. Jag känner fetbladens organiska ordning
Hon gick vid havet den kvällen. Hon kom upp till stugan.

Jaget frågar senare efter mormorns organiska ordning och ber: ”Ta bara inte detta, / sa jag Ta inte när hon gick i skogarna”. Stroferna förmår enskilt inte uttrycka hela mormorns sanning, men ställer tillsammans upp en ensemble av förslag på hur ett liv levs vidare. Hela diktens ömhet och sorg ryms i orden ”och jag tog hand om hennes orörliga Ja, det gjorde jag”. Jag läser inte försökens ofullständighet som ett vejande för den obegripliga döden utan tvärtemot som en ansats att rättvist närma sig sanningen i den. Är det verkligen kroppen som finns kvar när vi har dött eller är det något annat, ordlöst?

I diktens andra svit ”Kvarglömd” flätas bilder från demensens förlopp ihop med enkla, nästan banala, scener från begravningen. Dikten återgår från det uppspruckna till en traditionellt uppställd form och varvas med prosalyriska stycken. Den sviktande logik som demensen skapar föregår oordningen i döden. Från kyrkbänken vandrar tankarna genom demensens fåniga, irriterande, ilskeframkallande och obönhörligt skräckfyllda stadier. Stroferna skildrar installationen av en säkerhetstimer, att inte kunna resa sig och skador på den åldrande kroppen till vilka orsaken är omöjliga att fastställa. ”Hon minns inte”. I hennes ställe minns jaget hur den reella verkligheten för mormorn var lättare att ommöblera än att acceptera förlusten av tankens ordning. ”Teknikaffären låg här förut. Det är här jag köper batterier till hörapparaten. Den måste ha flyttat.” Att lägga verkligheten till rätta är emellertid inte diktens avsikt, och i det ömtåliga försöket att blottlägga sanningen frågar sig istället jaget hur länge namnen på fetblad, kartlavar och sedan länge döda syskon kommer bäras nu när inte längre mormorn bär dem. Hur länge finns själva verkligheten kvar och vem tillhör den? Parallellt med begravningen av mormorn minns jaget också en utgrävning av en uråldrig gravplats. Minnet övergår i historia och den samtida begravningen knyts ihop med frågan om att tillhöra en mänsklighet som alltid skapat ritualer kring och mytologiserat döden. ”Att stå öppen inför ekot / av en folksamling uppfylld / av sin sorg”.

I den tredje och sista sviten ”Hägringsö” splittras dikten ännu mer och blir glesare över sidorna. Språket utnyttjar i större utsträckning det uppbrutnas möjlighet till koncentration. Minnet av mormorn efter döden återgår till ett före – till den eviga naturen. Sorgen finns kvar men det gör även kvällsbrisen, det bräckta havsvattnet och eldarna framför havet. Kanske är det i detta mormorn finns, i platserna som levde runt henne. ”Kalla Bräckta havsvatten till dig / sänker och tvättar noggrant Armarna i spiggstim, Östersjöar / kommer sedan att höjas, pulsera Dig”. Kanske är mormorn nu en serie sönderfallande instruktioner, som jaget formulerar sig. Dikten relaterar på flera sätt till Tranströmers Östersjöar vilket i sig skapar känslan av kretslopp, av något i återvunnen rörelse. Hör bara: ”En rosa blomma Vem var Kronbladen”.

Vid sidan av den personliga förlusten läser jag genom hela dikten även in en existentiell oro över naturens tillstånd. En underliggande fråga tycks hägra i texten – om beständigheten i det som var mormorns platser men som också i det större utgör platsen för hela mänskligheten. Det är ett annat slags sorg som sprider sig som ett lågmält vemod mellan pärmarna. Kan hända är det mest min egen oro som får plats i det outsagda. Inte bara mormons kunskap om växternas namn riskerar att försvinna – vår tid har tappat viljan att ta hand om det som växer som inte är bankkonton och aktieutdelningar.

Det är en vacker diktsamling. Sorgen är vardaglig men djup och stor, ärlig, trevande och en del av livet. Mittensviten ger mig förvisso inga nya bilder, men den sista sviten är bitvis hisnande och jag vet att jag kommer återvända till den. I en tid då föreställningen om att mänsklighetens minnen och kunskap så totalt skulle kunna kategoriseras, inordnas och användas som datagruvor är stark, är det befriande att i Hedström Gustafssons dikt mötas av det minne som uppstår ur mötet med själva världen. I det som på intet sätt kan lagras i den enskilda. Minnet – tycks Mormorordning, Hägringsöar vilja säga – är inte bara en färdigbakad slutprodukt, utan även de tusen och åter tusen förgreningar ett strövtåg genom det gemensamma kan framkalla.