Att föda en fullfjädrad hagga: Christina Gratorp läser Aase Bergs Hackers och Haggan

Albert Bonniers Förlag | Hackers 2015 / Haggan 2019

Aase Berg. Foto: Sara Mac Key.

”Det finns en kvinnlig frihet. Platser i känslan du inte vet finns. […] Men varje gång jag speglade mig i plåten över tvättstället var mitt ansikte något förändrat.”

Så skriver Aase Berg i diktsamlingen Hackers från 2015. I år kom hennes roman Haggan, som tematiskt kan läsas i relation till diktsamlingen, men ansiktet i romanen har just förändrats. Båda verken kretsar kring frågor om att skapa sig en kvinnlig frihet, i ett tillstånd där kärleken gått förlorad. Men där Hackers kan läsas som en upptakt till något nytt är Haggan skriven ur ett tydligt efteråt.

I Hackers pekar tiden kontinuerligt framåt, som för att visa vad som är möjligt. Metoden kan liknas vid hackerns, som genom att testa, utvärdera, förkasta, justera och testa igen kan finna det hon söker. Med den gradvisa förändringen kan hon närma sig frågan om frihet utan att på förhand behöva definiera den. Hackern säger: ”Jag vill vara en fågel. Fåglar är inte fria. / De har full kontroll.” Hon är en gurlesk skapare av sig själv och hon vrider och vrider kalejdoskopet. Hackers är diktens försök att bena ut en kärlek som lämnat flickan krossad. ”Mitt hjärta är krossat. / Du vann inte.” I dikten finns ett slags ursprunglig förhoppning om att uppnå friheten. Ansiktet i plåten kan ännu gradvis förändras.

I Haggan har vridningen stelnat och sökandet skiftat mening. Nu är det livet som gäller. Valet står mellan att krökas eller att skriva, och haggan väljer skriften som i ljuset av frågan om överlevnad egentligen inte är ett val. Det blir med hennes egna ord en ”politisk hatskrift”. Tiden är fortfarande i ett efteråt men förmår nu bara peka bakåt. Inte bara en kärlek utan Kärleken har gått förlorad. Kontroll är inte längre ett giltigt tillstånd. I Haggan förknippas den istället med borgerlighetens rädsla att förlora den och därmed tvingas överge sin älskade fasad. ”We do not forgive. We do not forget. Expect us – always.” Orden är hackerns men hackern är en hagga nu. Den sista stenen är kastad. Vad är det som sker mellan dikten och romanen som gör att hoppet går förlorat?

Ja, man har kanske gett sig i slag med en man, som Thelma i romanen Haggan. Det är ju för jävligt, kan man tycka, men emotioner är långsamma djur. Man gör sig inte så lätt av med dem. Thelma och Victor förälskar sig i varandra i en hjärnornas och kropparnas kåtslingrande dans. De lever sen tidigare i varsitt äktenskap och Thelma ställer genast kravet att båda måste skiljas om hon och Victor ska kunna ha ett nytt liv ihop. De sätter upp en deadline men bara Thelma skiljer sig. I mer än två år bedrar Victor sin fru, eller hustru som han kallar henne. Till slut spricker fasaden. Victor kryper tillbaka till äktenskapet och orkar inte genomföra livsförändringen. Han skyller på sin hustru, som är mycket ledsen. Kvar står en ghostad Thelma med en skilsmässa och ekonomiska bekymmer. Victor har sin kulturkarriär, sin konstnärsfru och sin patriciervilla intakt. Thelma har sin arbetarklassbakgrund och ett ruckel med hästar i Njutånger.

I efteråtet där romanen rör sig frågar sig Thelma hur hon kunde gå på allt det där – hon som trodde sig vara immun mot både smicker och älskarinnerollen. Faktum är, resonerar hon, att hon inte var beredd. Hon kände inte igen tecknen som ledde henne till triangelns botten, med äktemannen och hustrun som tronande kungapar on top. Det får mig att tänka på den täta sammanlänkningen mellan synen på hustrun och synen på älskarinnan. När medelklassens vanor förändras skiftar också normen. När medelklassens kvinnor efter andra världskriget började lönearbeta förändrades synen på kvinnoidealet till att, vid sidan av hemarbete, även omfatta en yrkeskarriär. I och med det förändrades även synen på vilken typ av fru en god äkta man skulle ha – och, kan man anta, på vilken typ av älskarinna. För varför skulle den moderna mannen nöja sig med en läcker kropp när älskarinnan också – med Lotta Lundbergs ord – kan bedriva intellektuell bordell? Därmed behöver den skitiga frågan om att hålla sig med konkubin inte ens komma upp på bordet – Thelma är ju skitsmart: vild, vacker, poet! Tyvärr har även hon internaliserat älskarinnan som väsensskild från henne själv och upptäcker därför inte träsket hon sakta sänker sig i. Hon saknar helt enkelt språk för situationen.

Aase Bergs Haggan.

Men det gör inte haggan. Thelma är en hagga nu och om det är något hon har kontroll över är det haggans språk. Hon går från fjäriln engelsk ros till benhård vitnad puppa, de gamla kärleksvingarna som flög så nära solen skvalpar förkolnat inombords, glöden bliver aska. Med pennan och hatet som vapen påbörjar hon sitt script. Det är skrivet ur haggans position och gör fragmentariska nedslag på olika platser: Thelma och Victor köper en kubbstol i Helenelund, Minnesförlust och Evig eld. Metoden är att med ett glasklart intellekt skoningslöst belysa äktenskapets mekanismer. Språket är ren laser, iakttagelserna sanningar. ”Haggan är en svart röntgenstråle genom livslögnernas ödeland.” Hon beskriver hur det inte är älskarinnan som snyltar på äktenskapet utan äktenskapet som parasiterar på älskarinnan, hur det döda dockhuset med havsutsikt bara lever för att Thelma återupplivar det och hur Victors skuldkänslor och hustruns tårar återmatas in i älskarinnan, som trots att hon utgör triangelns botten är den som vet mest om situationen. Senare, i efteråtet, frågar sig haggan vad hustrun egentligen gråter över. Hustruns och Victors äktenskap är sedan länge kärlekslöst. Kanske är det huset eller sprickorna i den borgerliga fasaden. Eventuellt, spekulerar hon, är det viljan att äga Victors död. Att Victor helt uppenbart älskar någon annan verkar inte spela någon roll för äktenskapets fortsatta vara. Vad det är som Victor väljer, ja det kan ingen förstå.

I en recension av Haggan i Aftonbladet (6 feb 2019) kallar Sven Anders Johansson romanens retorik för ”schablonartad”. Jag håller med men tycker mig förstå varför. De sanningar haggan iakttar springer ur just hennes plats. Det är en litterär position men också en strukturell, och sanningen i Haggan är skuren ur något helt som ligger bortom romanens åtagande. Haggan intresserar sig inte för det hela. Hon skriver inte för att vrida och vända utan för att återupprätta sig – för att skriva en väg ut ur den nedbrända skog hon i efterhand upptäcker aldrig grönskade på riktigt. Hon är förtvivlat reducerad till en okärlek – ett ånger – och hennes språk blir som svar reduktionistiskt. Hon skriver för att överleva och överlevnad är också en speglandets konst: kasta tillbaka skiten, bränn alla broar, återsegla alla skepp. Och ärligt, hur många män har inte fått plats att subjektivt behandla sin position? Dessutom i lömskt objektiv ton, något jag i alla fall inte kan klandra haggan för. En specifik passage bör dock kommenteras – när haggan mot slutet beklagar sin egen ocoola position i relation till en förmodad valuta i de queera, rasifierade, homosexuella kroppar hon ställer sig själv emot. Inte så lite övermod krävs för att diskutera identitetspolitik med utgångspunkt i andras levda erfarenhet när identitetsskapande utifrån position är just precis vad hon själv ägnar sig åt. Varför skulle haggans rätt trumfa någon annans? I övrigt är kanske uttjatade referenser som Baby i Dirty Dancing, det lösa aktivistnätverket Anonymous och lite väl ytfixerat klasshat det sista som går att hålla sig i när man upptäcker sig själv vara förskjuten in i världens tröttaste kliché. När man är äktemannens ”backstage”, som haggan själv uttrycker det.

Det påminner mig om haggan som överlevare bland andra överlevare. Hon är inte visionär – hon dissekerar. Haggans gärning är ett sylvasst bakåtblickande men framåt famlar hon i blindo. När det kommer till att skärskåda är hon dock fenomenal. ”Men som Thelma var jag ingen misstänksam natur, och han flög högt, en vackerfärgad, fjärilsfladdrande person, så uppriktig i styrka och svaghet, förtjust självironisk, rentav cynisk, metanarcissist.”

Hackers av Aase Berg.

Och jag förstår för jag har varit älskarinnan. Om hackerns metod är ett script som likt kalejdoskopet ständigt kan vridas är haggans verklighet de villkor som ligger utanför scriptet. Hon har vridit en sista gång och stångat sig blodig mot strukturen. Jag har träffat tillräckligt många kvinnor som gjort samma erfarenhet med män som på allvar tror att deras teoretiska kunskaper i diktkonst och abstrakt algebra skyddar dem från att bli de fullblodsnarcissister de i praktiken beter sig som. De vill ingen annan, graviterar inte mot någon annan, intresserar sig bara för andra så länge det ökar deras egen massa så att de i större och större ellipser kan kretsa kring den sol som är den egna. Om bilden av älskarinnan ligger hopplöst efter ligger bilden av mannen alltför hoppfullt före. Han är inte där än – han är bara på metastadiet.

BACKSTAGE BACKSTAGE

Ett svart hål är en koncentration av massa så tät att inget slipper ut. Jag läser klart. Sen är jag i efteråtets efteråt. Jag tänker: Victor är ett svart hål av kärlek. Thelma har öst in sig i det och nu återstår nästan inget. Men Thelma är som sagt inte den enda. Vi är många som intagit rollen älskarinna trots att all information legat helt i öppen dager. Som gjort som Thelma och låtit muntliga löften trumfa faktiska handlingar och omständigheter av hård betong. Patriciervillor. Sommarhus. Ateljé i stan med egen nyckel. Är det kärlek eller är det en liten bit av Hollywood vi ömt bär runt i våra hjärtan? Är det ordets makt eller örats oböjliga vilja att uppfatta i ljud det som inte sker handgripligen? Mannen och örat är tätt sammanlänkade. Han viskar ljuva honungsgull eller ryter med hela stämbanden. Sen avkräver han älskarinnan tystnad för han vet vad ordet kan göra. Hans egna öron är nämligen mycket känsliga – de omvandlar ljudvågor till ångest. Nu går vi backstage backstage, utanför romanen, framåt.

Varför älskar Thelma Victor? Varför blir just Victor kärleksobjekt. Thelma har ett eget liv och stora, starka erfarenheter. Hon har älskat vilt och hett, fött barn, kört traktor, tämjt hästar. Hon har vänner, hon går på bdsm-klubb, hon är en fri intellektuell. Hon skriver poesi och läser upp den. Det gör man inte om man är feg. Ändå faller hon för Victor, som av allt att döma har så mycket förutsägbar massa att han nära på kollapsar inåt och över sig själv. Han är äldre, har ett svintråkigt äktenskap, en bräcklig utsikt och vuxna döttrar som måste skyddas från världen, i alla fall så pass att de kan fira den kristna högtiden jul ihop utan att det blir knepig stämning. Han har en strålande men för Thelma väligenkänd kulturmanskarriär och inte minst solbrun hud (det har alla åtrådda män). Han är så tjock av attribut att han bildar ett svart manshål där han sitter på sin glasveranda och trånar. Inget av detta är hemligt. Det är tvärtemot så fullständigt tillgänglig information att Thelma och Victor inte ens behöver prata om den. Ändå säger Thelma: ”jag var inte beredd”. Så låt mig tala om beredskap.

Längs kanten på alla svarta hål fransar sig materien. Det är åtminstone en teori och den kallas Hawkingstrålningen. Det är den Thelma ser hos Victor och är programmerad att ta emot. Kärlekssubjektet bär en Hollywoodpärla av bajs fint inlindad i gladpack i sin hjärtsäck, och den är ytterst känslig för den strålning täta manshål läcker ut. Efteråt säger Thelma att Victor tog sig in i hennes ”öppna ögonblick”. Det är en vidunderlig bild, jag blir kär bara jag läser den. Ett Lispectorkoncentrat, precist och religiöst. Men är det sant? Hade verkligen Thelma blivit lika förälskad i Roland, frånskild it-tekniker i Bengtsfors, utan glasveranda, borgarfru och kreddig karriär? Eller är det just för Victors i efterhand värdelösa attribut som Thelma öppnar upp sitt ögonblick mot honom? Djävulen sitter inte bara i de tusen detaljer Victor plötsligt intresserar sig för i Thelmas liv utan också i förehavandets dessförinnan. Motsatsen till efteråtet haggan uppstår i. Thelma är beredd och det suger; jag beklagar att hon och så många andra av oss måste bära runt på felprogrammerat bajs i bröstkorgen.

Vid sidan av beredskap rör sig Thelma i frågan om tillit. När haggan är född och livs levande död säger hon att hon förlorat sin: det var Victor som mördade den. Hans förljugna relation till hustrun tar livet av det i Thelma som är nödvändigt för att älska. För att komma framåt vill jag fastslå ett grundläggande påstående: den kärlek som alltså aldrig var fri från lögn blir så stark att den, när den tar slut, lyckas ta livet av sin egen förutsättning. Frågan är hur en känsla som villkoras av lögnen mot en tredje part överhuvud taget kan accepteras av älskarinnan som, ja, som kärlek? Thelma älskar, därom råder inga tvivel! Joan Baez sjunger om en annan kulturman: ”’Cause I need some of that vagueness now / It’s all come back too clearly / Yes I loved you dearly / And if you’re offering me diamonds and rust / I’ve already paid.”

”Alla system kan queeras” säger haggan. Jo i viss mån tänker jag, men kan man queera det man redan har betalat? Jag vill diskutera betalningsunderlaget. Nej förresten, jag vill diskutera varan. Egentligen vill jag inte diskutera kärlek som vara, men det är där det bränner till. Kärleksobjektet och -subjektet är på förhand definierade. Jag tror nämligen att pärlan i Thelmas bröst och den jag har i mitt är reifierad känsla: noggrant rullad, ruvad och härdad av den allomslutande storkäftade mussla vi kallar det senkapitalistiska patriarkatet. Sen har den varsamt instrålats i oss. Den osynliga ärrvävnad som uppstår i våra dessförinnan är det som först i efteråtets efteråt smärtsamt går att belysa. Haggan befinner sig steget före genomlysningen. Hennes arbete är nödvändigt för att komma vidare, men för att verkligen queera systemet måste vi rikta lasern mot strukturen och överge det script som inte på allvar utmanar villkoren. Haggan fastslår: ”jag är monogam”. Hon fastslår: ”jag är heterosexuell”. Hon fastslår att Thelma och Victor hade en queerad kärlek där frågan om kön upphörde att vara viktig. Hon skriver: ”Ödla och hund. Säl och kanin. De har inga kön.” Men i vad består i så fall heterosexualiteten? Attraktionen till den biologiska kuken? För den behöver ju inte, som alla queera vet, ha med den heterosexuella manligheten att göra. De facto finns där också hela tiden en fru med i ekvationen och relationen är med andra ord aldrig strikt monogam. Ändå säger Thelma att hon aldrig känt en sådan kärlek – den kärlek som alltså i praktiker skär på tvärs med det hon säger sig vilja praktisera. Ja emotioner är långa och egna djur, och haggan kan inte fråntas sin känsla. Men om haggans utsagor stämmer är hennes kärlek en känsla frikopplad praktik. Ändå vill hon av Victor ha de specifika handlingar som leder henne tillbaka in i den monogama heterosexuella matrisen, där kärlek konstrueras i statusmässiga hierarkier och ofrånkomligen rymmer stor plats för bedrägeri. Där ord, känsla och handling på samma gång tycks tillhöra olika kategorier men ändå ständigt blandas samman och förväxlas. Någon är on top och någon är på botten. För att vulgärtolka ett gammalt skämt ännu en gång: vad är det i vår syn på kärlek som leder till jakten på Schrödingers kuk? Schrödinger menade aldrig att katten kan vara samtidigt levande och död – skämtet avsåg bara visa att teorin var en ofullständig verklighetsmodell. Så vad är det i scriptets osynliga villkor som gör att den kärlek som möjliggörs i våra dessförinnan i efteråtets kranka hagghet gång på gång tycks lösas upp och omintetgöra sig själv? Haggan fastslår också: ”jag är kommunist”. Men den som läst sin Engels om äktenskapet och ägandet vet att villkoren för den tvåsamma heterosexualiteten inte går att skilja från den fjättrande kapitalistiska strukturen. Att hacka sina egna begärsstrukturer är att kräva det enorma, men frågan här i efteråtets efteråt är hur vi som människor hackar oss ur det skeva begärssystem som obevekligen tvingar någon att vara triangelns botten. Kanske bör vi inte gå med på att kalla det för kärlek som inte verkligen, på riktigt, omfattar kärlekens hela kapacitet. IMAGINE POTENTIALEN om vi på allvar diskuterade praktik.

Men någonstans faller en sten uppåt. Kärlek tycks i verkligheten kunna lösgöra sig från de ramar vi omedvetet tror att vi måste hålla oss till. Manshål läcker s[v/m]ärta men Haggan läcker queert. Victor är i praktiken flersam och Thelma älskar honom ändå. Thelma vill vara vild och kär och är det, trots allt, mitt i det pågående känslokaoset. Till och med hustrun hade kanske kunnat få behålla sitt älskade hus. Kan det queera helt enkelt vara att på riktigt våga närma oss det som ligger bortom våra föreställningar om kärlek? Haggan har, som jag ser det, fortfarande hackerns potential – kanske kan det vara ett sätt att leva utan att förlora hoppet.

En ödets ironi är att Hawkingstrålningen till slut leder till att det svarta hålet strålat ut sig själv. Poff, borta, ingenting kvar. Jag hoppas att det är med hjälp av haggans berättelse som manshålen samma väg ska vandra. För om hagga för kvinnan är ett verb i infinitiv är det för mannen ett imperativ. Sluta ljug för i helvete, det är så jävla osexigt. Haggan har gjort ett gott arbete, jag är uppviglad och beredd. Det måste finnas en plats för den kvinnliga friheten, men hackandet är långsamt och fullt av misslyckanden. Härmed tackar jag haggan innerligt för hennes förmåga att tala om dem.