Christos/Ötzi av Michael Economou

Recenserad av Alice Hansen

Smockadoll Förlag | 2019

 

I bokens inledande dikter rör sig en personlig sorg. En moder är död. Fadern, vid namn Christos, sörjer sin avlidna hustru. Samtidigt pågår ett Oidipalt drama. Sonen önskar, men får inte, bära moderns aska. Det är faderns uppgift att försegla äktenskapet. Ändå förmår han inte dölja att händerna darrar när han för henne till den sista vilan. Familjen tycks inte hålla ihop. En storslagen, rå och smärtsam sorg speglar sig i naturen:

I ett mörkt rum av förflutet pågår
mer intensiv tid: blåslagna sirener,
en mor bärs bort, tystad för alltid:

chocken är rå, så anfrätt av kyla,
att den inte bedövade någonting.
Nu springer månen mellan träden,
leder mig hemåt. Kylan i uppbrott

klingar likt världslyrans föränderliga,
ostämda strängar. Fler hågkomster
från livet, också de ljusa, kullkastar
ordningen i själen.

Gestaltningen av smärtans alla friheter ligger framför mig, brutal och öppen: ”Så fungerar allt till slut: kärleken / är bristen som fyller oss ju äldre vi blir.” Kontraster står skuldra vid skuldra och nyanserar varandra: ljus tränger genom mörkret, kärleken är bristen och bristen kan fylla oss, det går att mista lyckan och vara fortsatt delaktig i dess smärta. I sorgen är det förlorade objektet ännu inte förlorat. Att läsa dikten blir en frammanande akt.

Dikterna i Christos/Ötzi talar med andra författare och berättelser – Susanna Roxman, Majken Johansson och Sapfo för att nämna några. Att skriva om myter, konstnärer och personer som vandrat före oss är ett sätt att låta samtiden spegla sig i historien, vilket Economou även gör genom att ställa den storslagna naturen och evigheten bredvid samtidens storhetsvansinne.

Denna tematik är som tydligast i bokens avslutande diktsvit, ”Ötzi”. Här skrivs alpmannen Ötzis öde fram samtidigt som läsarens uppmärksamhet riktas mot den blick som betraktar Ötzi. Blicken tillhör en museibesökare som gått vilse i sin hybris. Det är inget smickrande porträtt. Hon har glömt bort sin egen dödlighet och lever, som en konsekvens, i ett fragmentariskt nu som aldrig tar slut. Kanske är det just detta som gör henne oförmögen att förvalta naturen. Hon är instängd – utan historia och mystik finns det varken någon framtid värd namnet eller någonting att bevara.

Det är i syntesen – av förgängligheten och evigheten, gestaltade genom livet och döden – som Economous största bedrift ligger. Det mättade språket, bilden av naturen som bärare av en kunskap vi förlorat. Frågan om livet i förhållande till det som existerar före och efter. I sorgen över det enskilda går det, kanske, att både blicka ut från nuet och finna vila.