Till Brooklynbron och andra dikter av Hart Crane

Recenserad av Lukas DeVeen

Smockadoll Förlag | 2019
Översättning, kommentarer och inledning av Kristian Carlsson

 

Till Brooklynbron och andra dikter, som nu utkommer på Smockadoll förlag, är ett efterlängtat verk. Den amerikanska poeten Hart Crane finns nämligen inte representerad på svenska i någon större utsträckning. Det är synd, för Crane är något av en särling. Hans sätt att liksom från sidan lyckas skildra arbetarklassens prövningar och samtidigt, med blicken riktad uppåt, ge arkitekturen en röst jag länge har saknat i en tolkning på vårt språk.

På senare år har flera forskare lyft fram Cranes likhet med futurismen, och den är tydlig i denna samling. Se bara på detta stycke i titeldikten: ”och Du tvärs över hamnen, silverskodd / som om solen klev på dig, men lämnade / lite rörelse obrukad evigt i dina tunga steg, – / din frihet förblir outtalat dig själv!” Det är en hänförelse inför det arkitektoniska och en beundran för konstruktionens storhet som Crane ser i Brooklynbron. Metaforerna frapperar; trafiken blir till pärlband eller karavaner:

Återigen sveper trafikljus över din rappa

odelbara språklighet, stjärnors ofelbara suckar,

pärlbandet för din väg – en komplett evighet:

Och vi har sett natten buren i din famn.

Crane var som mest verksam under 1920-talets slut och passerar futurismen med drygt ett decennium. Ändå finns det likheter med rörelsen i hans diktning. Visserligen är det här inte tal om onomatopoetiska ord, någon fartvurm eller fäbless för styrka som i Marinettis dikt om racerbilar, som är ett futuristiskt typexempel. Istället fokuserar Crane på det arkitektoniska, på konstruktionens beskaffenhet och storhet i sig. Vi ser även en dragning till staden, till New York och till Brooklyn med dess komplexa nät av vägar, tunnelbanor och passager. Vi ska återkomma till detta senare, ty häri ligger ett slags eufori jag kan känna igen från futuristerna Marinetti och Majakovskij.

De dikter som är hämtade ur diktsamlingen The Bridgehör till de mest intressanta. Här slåss ett myller av röster om sidornas utrymme – Cranes husgud Walt Whitman citeras friskt – och blandas med röster i sidmarginalen som för tankarna till de grekiska dramernas körer. Det är en imponerande referenskavalkad där krokar slängs ut till den amerikanska litteraturkanon. Detta sker i synnerhet i dikten ”Rip Van Winkel”, som bygger på Washington Irvings novell med samma namn, om en man som försvinner från New York i tjugo år för att sedan återvända. Cranes tolkning av herr Rips försvinnande blir en personlig pastisch över Amerika och den flitige medborgaren som ilar runt efter arbete: ”Makadamen, pistolgrå som tonfiskbältet / hoppar från Far Rockway till Golden Gate… / Behåll slanten för att betala skjutsen Rip – / Fick du med dig din ”Times”? / Och skynda på Van Winkel – det börjar bli sent!” När vi i dikten dessutom skymtar en namne till författaren lockar den plötsligt till en mer biografisk läsning.

Många gånger tänker jag att det här är dikter skrivna av en olycklig människa som blir lyrisk över tunnelbanan och hänförd av något så enkelt som en bro. Under våren gav Smockadoll ut Walt Whitmans Brooklynfärjans överfärd.Dikt och hågkomster. En bok som på ett vackert sätt ger oss prologen till Hart Cranes Brooklyn, eftersom den beskriver tiden innan bron. Under Cranes levnad blev staden Brooklyn till en stadsdel. Kommunen och tätorten Brooklyn som på Whitmans tid var ett eget samhälle med färjförbindelse till Manhattan hade vid sekelskiftet vuxit till en storlek av dagens Stockholm. Det är svårt att tänka sig detta ske på knappt hundra år. Gator och hela stadsdelar jämnades med marken för att ge upphov åt nya. Båda författarna såg staden växa och ville med ögonvittnets skärpa göra en levnadsteckning av vad de såg.

De biografiska detaljer som står att skymta här och var i diktningen må vara nog så lockande, men är likväl vanskliga. Särskilt gällande en poet som Hart Crane, vars liv mytologiserats och fiktionaliserats på film. Översättaren Kristian Carlssons fylliga inledning och kommentarer råder bot på det mesta av vår nyfikenhet. Samtidigt tycker jag att långa och överflödiga passager om Cranes liv – hämtade ur Carlssons verk Nittonhundratalssviter – kunde ha lämnats därhän. Men jag kan inte klandra honom, de avbildar en intressant tid: depressionsåren efter första världskriget; Det stora krigetsom skulle sätta ett slut på alla krig men bara födde en förlorad generation.

Det är en fröjd att för första gången få se Hart Cranes dikter samlade i en större volym på svenska. Jag har vissa invändningar mot det rent formmässiga. Det är en något otymplig bok med ett par mindre men störande estetiska brister. Många av dikterna betraktar jag som en hyllning till de människor som ger liv åt staden. Det myller av folk som skildras i dikternas periferi, som är och möjliggör stadens sprudlande liv, personifierar själva drömmen om New York, om Amerika. Till Brooklynbronär Hart Cranes utsaga, mer än så kanske hans livsgärning. Det är stora ord. Samtidigt är det också tal om en stor poet. Att beskriva sin generations strävanden, stadens hjärta och tidens skeenden är denna samlings verkliga behållning.