Ett kräks bön av Philani A. Nyoni

Recenserad av Håkan Sandell

Smockadoll Förlag | 2019
Översättning från engelska av Kristian Carlsson
Förord av Karolina Jeppson

Philani A. Nyoni. Foto: Mgcini Nyoni

Två nya poeter från Zimbabwe – Philani Nyoni och Togara Muzanenhamo; det är inte vardagskost som malmöförlaget Smockadoll bjuder på. Muzanenhamo, den äldre av de båda, är född 1975 och uppvuxen strax utanför huvudstaden Harare. Han är i grunden formalist i sin vers och förhåller sig till klassisk metrik, men är att döma utifrån urvalet likväl den mindre utstickande av poeterna, om än en dikt som ”Savannkapellet” ligger på nivå med Derek Walcott vad gäller versteknisk komprimering och färgrikt bildspråk. Den svenska utgåvan bär den enkla titeln Dikter. Båda böckerna är försedda med instruktiva, men kanske lite väl impressionistiska, förord av utlandsreportern Karolina Jeppson, som känner landet. Jeppson skriver på ett politiskt korrekt nyspråk: ”Muzanenhamo lever i Harare med sin partner, och deras två barn”. Båda poeterna är översatta av Kristian Carlsson, som passar bra till uppgiften att liksom de båda diktarna vända och vrida på språket med många nybildade ord – make it new.

Den andre av de båda poeterna, och som recensionen här ägnas, är Philani A. Nyoni, i uppläsnings- och publiceringssammanhang tydligen kallad efter sina initialer PAN. Han är född så sent som 1989 och hans anknytning är Bulawayo, Zimbabwes till storlek andra stad. Dessa poeter är till sin diktning engelskspråkiga, och PAN associerade jag först med USA, med beatpoesi och hiphop-texter, men både de brittiska och de afrikanska elementen är för starka för en sådan jämförelse. Philani A. Nyoni är i sin stil påfallande hårdkokt, en nästan aggressiv poet, och man kan som skandinav associera honom med den yngsta danska lyriken, som den skrivs av Yahya Hassan eller Asta Olivia Nordenhof, vilka inte heller just har en privilegierad bakgrund.

Jag erkänner att jag ser detta slags poesi, till exempel den nypolitiska poesin, med dess direkthet och fränhet, eller ”omedelbara närvaro” som Karolina Jeppson riktigt formulerar det, som ett kristecken på att poesipubliken inte längre förmår att uppfatta den alluderade poesin – och det vill då säga hur poesin sett ut de senaste två-tre millennierna. Den förståelse som krävs blir allt mer bokstavlig, allt mindre bildlig eller kontextburen. Samtidigt är båda dessa poeter likafullt uppenbart kapabla ordkonstnärer. Det rör sig om ett generationsskifte – och jag lägger för denna gång mina reservationer åt sidan. Philani A. Nyoni, eller PAN som jag fortsättningsvis skall skriva, är som starkast som satiriker. Den brittiska poesin har också en gammal och kraftfull satirisk tradition, med rötter redan i barocken och den romersk-latinska satiren. Bettet är anmärkningsvärt, man kommer att tänka på bardernas, enligt legenden, dödsbringande satirer.

PAN älskar särskilt att hata den avtroppade, nej avsatta, premiärministern Robert Mugabe, med allt blod denne har på händerna, och det är lätt att läsa många av raderna i just den politiska riktningen. Här med ett citat från dikten ”En patriots ansikten”: ”Trotsig där hemma / fullt lojal utomlands”. Eller, mer omedelbart, i dikten ”Brev till en statsman”: ”Ur vilka själsliga sår föddes / din fräckhet käre kunglige vålnad /…/ tå på tå med världen medan du leker Khadaffi. / Talar du liv åh någonsin urtida reptilspråk / med hitlersnidad läpp?” Poeten har ett ofta våldsamt expressivt uttryck: ”Imperier byggda på kranier! / Med tårar saltade modern sitt barns kött”. Det är kanske en tillfällighet men jag drar rentav paralleller till den tyska 1910-talsexpressionismen: ”Jag drack och skådade de som målat om rymderna, / de som fått himlen att dåna, kramat livet ur / moln svarta som hyenans ögon / och gjort faderskapsanspråk på Jesus”.

Philani A. Nyoni. Foto: Ngcini Nyoni

Men jag glömde att ge några uppgifter om poetens publiceringshistoria. Han debuterade 2013, alltså då 24 år gammal, och dikterna i det aktuella urvalet har hämtats från samlingarna Philtrum (2017) och Philtrum 2.0 (2018), samt några helt nyskrivna dikter. Alltså nyskrivna dikter från 2019, som vi nu redan kan läsa i Sverige. Då har något skett med hastigheten, det brukade ta bortåt tjugo år innan man lärde känna en ny generation poeter utifrån. I sina engelskspråkiga dikter lägger han in fragment från afrikanska språk som swahili och zulu, de inhemska shona och ndebele, vilket mer eller mindre kan fungera direkt i språksammanhanget hemma, men hamnar som noter efter överföringen till svenska. Läsaren är nog annars tacksam för den omfattande notapparaten, som förklarar inte minst de politiska sammanhangen i detta det tidigvarande Rhodesia med sina etniska komplikationer på båda sidor om kolonisatörernas gränsdragningar.

Om den ena sidan av PAN:s poesi vetter mot det expressiva och omstörtande, rentav med ekon från fransk surrealism, så som den skrevs till exempel av Martiniques Aimé Césaire, så finner man även en annan och mer lekfull sida med en driven abstraktion: ”hur länge skall människor förgås för att ha varit sig själva, / för att ha velat drömma? Mitt blod skall offras / ett epitaf för medvetandet där pennan duellerar med svärdet”, en språklig abstraktion och (allvarlig) lek som får mig att tänka på John Ashburys självupplösande tirader. Här med ett tydligare exempel: ”Bara du trott på omen / skulle du den kvällen / rökandes under glödlampan / ha sett att regnet gav myrorna vingar. / Att finkar och fladdermöss tog dem i flykten”. Om jag inför denna poet mest fäst mig vid den bitska satiren, så finns också en annan och mer lyrisk sida, som i sin vingbredd visar på en större utvecklingspotential. Om PAN alltid hade legat på samma nivå som i det följande stycket så hade jag inte dragit mig för att jämföra med Shakespeare.

Tidens faderliga händer som förut vaggat en späd sol
höll nu om mig och frågade varför jag grät.
Jag sa: Jag har sett drömmens förfall
och mina ögon översköljs av den flödande sorgen.
Den uråldrige betraktade mig med medömkan,
slöt mig mot sitt bröst och röjde hemligheten:

Hon är ung, sa han, hon som
driver ditt hjärtas senor att knyta sig,
ja, hon vars smärta får din ilska att stiga
tills himlen riskerar att sättas i brand.
Begråt inte de hädangångna; deras händer har
slitit hårt för att hedra allt vad jag förordnat.
Begråt dig själv, som bara har blick för
hur hon farit illa och smutsats ner,
som bara kan förbanna och aldrig avhjälpa,
vars tunga hjärta känner hat och uppskattar inget,
vars finger kan fördöma men aldrig berömma!
Begråt dig själv; du söker något att stöpa
över de sedan länge hädangångnas gravhögar.
Världen är gammal och din kärlek, min son, är ung,
om du älskar och vårdar henne
kan hon ännu växa ikapp sina vackra vingar
vars vingslag skall överskugga
jordens mest fjärran slätter.