Nattmusik för dagsländor av Eva-Stina Byggmästar

Wahlström & Widstrand | 2019

Av Adam Lundvall

Eva-Stina Byggmästar. Foto: Anne Häggblom.

Eva-Stina Byggmästar är en poet som gjort sig känd för att skildra lust, lycka och kärlek. Hennes senaste diktbok Nattmusik för dagsländor skiljer sig markant från den tidigare produktionen. Här skriver hon om den kärlek som från början aldrig riktigt var kärlek. ”Vår kärlek / var inte ens vår, / den var / bara min – / en grusad förhoppning”. Olycklig kärlek alltså – denna kraft som förmodligen gett upphov till flest antal dikter i mänsklighetens historia. I bästa fall kan tillståndet leda till skarpsinniga skildringar och insikter om människans psyke. I de flesta fall utmynnar det bara i banalitet, eller som Oscar Wilde (lite krasst) uttryckte det: “All bad poetry springs from genuine feeling. To be natural is to be obvious, and to be obvious is to be inartistic.” Nattmusik för daggsländor hamnar i den senare kategorin.

Byggmästars tidigare poesi kan man säga utgörs av tre beståndsdelar: ett slags kärleksdiktning, ett naturlyriskt inslag och ett metapoetiskt element. Inte sällan går de in i varandra. Tonen är i princip genomgående lekfull och glädjefylld, om inte rentav lycksalig och euforisk. För att ge ett exempel på de två förstnämnda sidorna kan förslagsvis denna dikt från Vagga liten vagabond (Wahlström & Widstrand, 2010) citeras:

jag sade, du var mig en vacker siren,

men det sade de alla, ändå var det jag

som fick dig som min egen,

för det var bara mig du tydde dig till –

 

och mot en fond av poinsettia och

bougainvillea la jag an en än mer

gladlynt kurtis – ja, men på de ännu

skymningsvarma strandklipporna

mot en horisont av mullbärsträd

gick jag frejdigt igång …

 

eller såhär var det:

jag ropade, nu

kommer jag

(i din famn!)

 

visst ville jag hojta hjärtinnerligen hurra

när så himlastormande varmhjärtad jag fick

sitta hos dig i det ömsinta mjuka ljuset

och du höll min hand i din.

Den metapoetiska aspekten har väl hela tiden funnits i Byggmästars poesi. Hon skriver fram idyllen, drömmen, sin vision av hur livet borde vara – det är poesins uppgift. I den Augustprisnominerade Men hur små poeter finns det egentligen (2008, Wahlström & Widstrand) är metapoesin mer uttrycklig. En dikt börjar till exempel med ”diktan = önskan!” Hennes utopi verkar dock inte vara djupare än att konstant befinna sig i något sorts nykärt tillstånd och tycka att allting är underbart.

I Nattmusik för dagsländor uppehåller hon sig inte längre vid drömmen. Nu är det istället den krossade drömmen. Diktsamlingen kanske bäst beskrivs som ett sorgearbete. Byggmästars ton är mer lågmäld än tidigare. Läsaren släpps in i ett stadium som huvudsakligen utspelar sig efter själva kärleksaffären. Hur umgänget mellan jaget och duet har sett ut eller vem duet ens är går inte att avgöra. Jag finner bara ett fåtal dikter som på något sätt beskriver diktjagets kärleksintresse.

Jag visste

inte att mitt hjärta kunde

sjunga förrän jag mötte dig

i den havsblå gränden,

trång som halsen på en snäcka

 

Men sedan du försvann i riktning

mot en tjurfäktningsarena

har jag återupptagit min vänskap

med ensamheten

 

Sedan du försvann i riktning

mot det södra korset

har jag återupptagit min vänskap

med tystnadens

 

Det hade inte ens börjat

innan det var över och då blev

stenen ännu mer sten, gräset ännu

mer gräs, molnen moln, men havet

har alltid varit hav – ja, gräset böjde sig

ännu djupare ner för att kyssa marken

där du vandrat och molnet såg lärkträdet

stiga in i natträdgården med månsken

i sina ögon istället för tårar,

allt medan havet fortsatte att sorla

i mina drömmar som en publik,

förväntansfull innan konserten

 

Fri kommer jag aldrig bli,

inte så länge det finns tamburiner –

varje rasslande ton kommer att viska

ditt namn – nej, inte så länge det finns

kastanjetter och flamencogitarrer

i den här världen och den nästkommande

Det här är också det enda stället där jag tänker att duet kanske symboliserar något annat, är något mer än bara en person som inte besvarar jagets känslor. Exakt vad det skulle vara vet jag inte. Musik hör på något sätt ihop med duet. Det etableras redan i bokens tredje poem där diktjaget utbrister ”musiken var vårt kärleksbarn!” Mot mitten av boken säger hon sig inte längre kunna lyssna på musik, för fruktan att ”varje ängsligt darrande sträng / kan sätta hjärtat i brand igen”. Men vad betyder detta egentligen? Det är en fråga jag ofta ställer mig under läsningen.

Det är svårt att göra en analys av något när det inte riktigt finns något att analysera. Hur jag än försöker att vrida och vända på orden och göra fria associationer, kommer jag inte ifrån intrycket att det är ett lite väl simpelt narrativ som berättas över lite väl många dikter. I det ganska traditionella bildspråket finns ingenting som jag inte har läst förut – det är hjärtan som ”sätts i brand”, jaget som gör sig till ”en måltavla för kärlekens pilar”, bröstkorgen som är tom för ”du stal mitt hjärta” och så vidare. Intellektuellt framkallar stoffet ingen tanke som jag inte har tänkt förut.

Majoriteten av dikternas fokus ligger ironiskt nog inte på diktjagets kärleksintresse, utan på hon själv och hennes känslor. Det är en ganska sorglig och ensam människa som porträtteras. Hon har lite ont i själen, målar och spelar piano, hon längtar tillbaka till att vara barn igen och har svårt att acceptera att duet inte vill ha henne.

Jag lever

på hoppet nu,

dricker hoppet som en skedstork

 

Vill ju så gärna tro –

hjärtat voltade inte men

det var definitivt fjärilar

 

Vill så gärna tro

på alla sköra vävar, vaga aningar

och luftslott med månljusa salar

 

Gör allt,

för att skruva upp förväntningarna –

inga dagdrömmar är för stora,

ingen natt för vild

 

Det var jag som gjorde solen

avundsjuk – hon ville en gång äga

ett lika brinnande hjärta

som mitt – hon sträckte sin hand

mot mitt bröst: tjuverskan

 

Men det var

redan ditt – du var dess rätta ägare,

du var den tändande gnistan

För någon som jämför sig med solen kan jag tänka mig att det är svårt att begripa att någon kanske inte är romantiskt intresserad av en. En annan dikt slutar med:

[…]

Vi talar så ofta om att finna kärleken,

hitta något, någon att älska och hålla av, att livet

är meningslöst utan ömhet, lust och närhet

men vi tänker föga, kanske inte alls, på att vi

samtidigt med denna hunger – detta begär,

bjuder in sorgen och förlusten i våra liv –

för kärleken handlar alltid om att gå – att gå

vilse, gå i allt vidare cirklar – om att bli en

annan, bli du – har du gått vilse, då vet du:

du har älskat!

Är detta något nytt för Byggmästar? Jag trodde alla kände till att man i kärlek alltid riskerar att bli avvisad eller dumpad. Slutpoängen är som så ofta hos Byggmästar en klyscha. De gånger jag har gått vilse och de gånger jag har stött på människor som har varit långt mer vilsna än jag, så har det inte varit för att vi har älskat. Snarare tvärtom.

I citaten ovan är diktjagets självupptagenhet och brist på livserfarenhet nästan intressant. I de flesta dikter leder det bara till tråkig läsning. Till exempel här:

I morgon bitti skall jag

cykla till blomsteraffären

och köpa hoppfulla frön

och vilda lökar –

 

Tänk dig, mitt hjärta

randigt av längtan

 

Tänk, en skog

av tigerliljor – att jag sitter

där inne och morrar för mig själv

tills du kommer

Hur kan man göra en annan tolkning än ”jaha, okej”? Att vara tråkig är i poesi en dödssynd. Lite hat hade i alla fall livat upp. Det förefaller dock vara en för mångfasetterad och komplex känsla för det enfaldiga diktjaget och den minst lika endimensionella poesin.

Hur slutar alltsammans då? Efter det att diktens jag förkunnar att ”Det man inte kan ha i verkligheten får man lov att ha i fantasin”, tar hon sin ”leksaksvarg” som lystrar till ”namnet Virginia” under armen och beger sig ”rakt in i känslostormen”. Leksaksvargen Virginia leder henne allt djupare in i en grotta, tills den säger: ”jag tycker att poeter är som kanariefåglar / i gruvor, och nu är du fri att sjunga / din sång, den du burit / under ditt hjärta, alltsedan / världens begynnelse”. Diktbokens avslutande dikt lyder sedan:

Det kommer en dag

då även ensamheten

skall ge sig av

 

Då tystnaden

tar ned sin slokhatt

från den handsmidda spiken

i farstun och vandrar leende bort

över den himmelsvida slätten

 

Då har du äntligen

lärt dig att älska

friheten mer

än kärleken

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut. Karaktärsutvecklingen känns inte trovärdig. Jag tror inte att diktjaget har släppt duet eller på något sätt är fri. Livet är inte såhär enkelt. Det kommer inte en dag då ensamheten på något magiskt sätt bara försvinner. Den finns alltid där och kan dyka upp när som helst oavsett hur ens liv ser ut.

I den sista strofen ser jag inte hur ”friheten” kan tolkas som något annat än att undslippa kärleken. Det synes mig både fegt och icke önskvärt. Vidare skulle jag hävda att det poeten kallar kärlek snarare är ett beroende, ett behov av andra människors bekräftelse. Om man betänker Byggmästars tidigare verk, så är diktens jag alltid lycklig tack vare en annan person. När man når ett stadium då man inte behöver andras affirmation för att känna sig tillfreds med sig själv, då tror jag inte det finns en motsättning mellan kärlek och frihet.

När Eva-Stina Byggmästars dikt inte direkt påminner om barnsagor, så verkar hennes idéer om livet inte mer genomtänkta än ett barns. Virginia Woolf hade troligen blivit förolämpad om hon kände till att hon förminskades till en leksaksvarg av någon som inte ens når henne upp till knäna.