Meny Stäng

Anna Hallberg – Colosseum, Kolosseum

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers Förlag, 161 sidor

Nu jävlar blir det form, tänker jag när jag öppnar boken. Men det blir bajs. Bokstavligt talat. Exkrementer: ”En stor brun lem / rummet håller om // schubert, februarivinter // den är fortfarande fuktig / utan puls”

Formen har tidigare varit Hallbergs signum. Redan i omslagen har en tolkningsnyckel givits läsaren. Orden och innehållet har ofta hamnat i skuggan av de strukturer som skapats genom diktverket. Debuten Friktion (2001) skapar en stålkonstruktion, På era platser (2004) handlar om ett golv, Mil (2008) har temat band. Omslaget på Colosseum, Kolosseum är svart låtsasläder, men jag kommer inte ifrån att boken känns påkostad, det är sällan en poet får sina böcker omslagna med hårda pärmar ens, än mindre med låtsasläder.

Väl inne i poesin har mycket förändrats. Det är inte formen som är i centrum utan ett fragmenterat innehåll. Med fragmentens hjälp går det att, åtminstone i någon mån, rekonstruera ett innehåll. Det är ett stort steg från den tidigare poesin. Här finns ju något. Om än bajs.

Verket består av fem diktsviter. Övergångarna markeras genom en blanksida och genom att sviterna ges en egen form. I första läsningen har jag svårt att sjunka in i delarna, men under läsningen arbetar sinnet sig in och i slutet är texten njutbar. Poesin är inte lätt, dock njutbar.

Den första sviten handlar som konstaterats om avföring. Det är inte ett vanligt ämne inom den poetiska floran. ”det är i munnen oxen upphör / tuggas ner till människa / i blodet / i tarmarna // fekalierna på den hopvikta pappersremsan är fortfarande varma / jag längtar efter mamma/ kalvens mjuka mule / buffande”. Fragmenten tycks övergå i födandet av ett olevande barn. En ganska osmaklig övergång. Därefter något typ av sjukdomstillstånd, osäkert vilket. Äcklet eskalerar genom sviten, våldet ökar ”när jag slår tänker jag på: näsan / magen, halsen / dina fingrar som fjädrar / jag gråter alltid innan / du ens har börjat” och när Hallberg i nästkommande stycket använder Johan Jönssons favoritord ”svalg” och ”svälja” med sexuella konnotationer blir Hallbergs musa uppenbar.

Det andra stycket består till 90 procent (oräknat) av ord som börjar på ”s”. Till en början tycks det mig som ett skrivarskoleexperiment men efterhand infinner sig en rytmik, vilken störs av mellanrummen mellan orden. Efter några genomläsningar tar rytmiken över och närmar sig Gunnar Ekelöfs denaturerad prosa. Orden blir musik snarare än förmedlare av innehåll.

I titelsviten dubbelexponeras Säters sinnessjukhus med Colosseum. En klipp–och–klistra–teknik där prosastycken från informationsbroschyrer från de två institutionerna satts ihop och vridits till prosadikt kan anas. Det blir effektfullt, de två arenorna ges skickligt gemensamma beröringspunkter, till exempel närheten till döden och kampen med kroppen.

Därefter sprängs texten. Orden petas ut över hela sidorna. I viss mån återgår poeten till exkrementstuderande men i en annan utformning. Äckelpoesin, den närgångna studien av exkrementer och sjukdom fortsätter.

I den sista sviten arbetas med två–treradingar. Tonen förändras, bilderna blir mjukare. Tidigare i samlingen har blicken varit studerande, förhållit sig kallsinnig, nu blir den mänsklig. Ett subjekt blir någorlunda tydligt.

Genomgående kanske den största förändringen är just att ett subjekt tillåtits ta plats i texten. Det är inte framstående men finns där: En tydlig observatör och till sist en kännande människa. Det gör de fem sviterna mer levande och innehållsrikt än något annat som Hallberg har skrivit. Med läsningarna växer samlingen, fragmenten fogas samman, bilden är givetvis en skenbild men något går att bygga ihop utifrån den information som ges. Läsningen blir på det sättet inspirerande. Vi tillåts delta. Vi tillåts, kanske för första gången, läsa Anna Hallbergs verk. Bara det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

åtta + nio =