Meny Stäng

Åsa Nelvin – Gattet: Sånger från barnasinnet

Av Peter Nyberg

 

Det finns läsupplevelser som biter sig fast. En av de första upplevelser av poesi som jag hade var Åsa Nelvins Gattet. Sånger från barnasinnet Häromåret kom en nyutgåva av Gattet där även tidigare dikter hade samlats.

Poetens livshistoria är lika tragisk som Gattet, vilket inte är underligt eftersom det i förordet till nyutgivningen står att dikterna är ett försök att skriva om en av författarens mostrar. Nelvin blev bara 30 år, hon ändade sitt liv 1981. Under den korta tiden hann hon ändå ge ut två romaner och ett par barnböcker, en produktion som hade tagit emot i tillbakahållen välvilja av samtiden. Gattet blev hennes mästerverk, trots att poetens död inträffade två veckor innan utgivningen.

Dikterna kom i en brytningstid och innebar något fullkomligt nytt. Tidigare hade poesin varit inriktad mot idé, möjligen politik. Människor var måttligt intressanta. Människor är dock det centrala i Åsa Nelvins poesi, och i hennes litteratur som helhet. Gattet blev på det sättet en del i rörelsen från ren idékritik mot individinriktad poesi.

Nästan 30 år efter sin utgivning är Gattet fortfarande en drabbande läsning. Nästan all poesi som skrivs kan tydligt härledas till en tid och en strömning. I efterhand kan man roas av hur kantigt dikten är skriven utifrån strömningens normer. Sedan finns den typ av poesi som visserligen är skapade inom en strömning men som ändå berör läsaren när i tiden läsningen än sker.

Till formen är dikterna i samlingen relativt enkla. Det är inte i uppställningen magin finns utan i språket. Bilderna är extremt tydliga och lätta att följa samtidigt som de vrider sättet som läsaren ser på tingen:

O kafferep.
Som en stor smörblomma glänser tusenbladstårtan.
Linneduken bucklar sig i manglade fyrkanter
över bordet i rummet.
Kaffepannan kråmar sig i centrum
med sina kalkartade sår i emaljen, sina
kärleksblåmärken.
Och lukten från prästkragarna,
Syrlig, som från menstruerande kvinnors sköten.

Bilderna överför känslorna som huvudpersonen Lisa har inför företeelser. Beskrivningen av förberedelserna inför kafferepet är kongeniala då den mycket tydligt bryter det vackra (linneduken, tusenbladstårtan) och låter det glida mot det fula (kalkartade såren och menstruationen). I det vackra måste också det fula skina igenom för att bli intressant text. Det är så uppställningen inför kafferepet fungerar som poesi: Tingen överför känslor och beskrivs inte bara som somrigt vackra utan med revor mot det barnfrämmande.

Även i arbetarkvarteren i Helsingborg fanns gator som var mindre prestigefyllda att bo på. Gattet var en av dem. Det är här som Lisa och hennes mor firar sommaren tillsammans med mormor och en galen moster Äster. Händelserna i dikterna är relativt vardagliga men spänningen springer ur beskrivningar och bilder som kunde vara ensidigt vackra men som poeten får oss läsare att se med andra ögon. Spänningen mellan kvinnorna är tydlig, de är rivaler om mormoderns uppmärksamhet och på det sättet dras också Lisa in i rivaliteten och blir på så sätt en kvinna eftersom det tycks vara så kvinnlighet definieras, i rivalitet om uppmärksamhet.

Gattet är enligt mig en av de stora svenska diktsamlingarna, men den är också en fantastisk ingång till dikten som sådan. Bilderna är begripliga, innehållet bekant. Speciellt för kvinnor och äldre flickor. Trots att texten utspelar sig i Helsingborgs ruffigare kvarter utspelar den sig också i skolan eller i hemmet, i nutid hos dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 1 =