Meny Stäng

Christina Hagelthorn – Grus

Av Peter Nyberg
Tre böcker, 118 s

Grus är Christina Hagelthorns andra samling texter på Tre böckers förlag. Den första kom 1991 och hette Stenarna. I sammanhanget kan man kontemplera över titelvalet. Grus är vad som blir kvar när man mal ner stenar till mycket små delar. Kanske är det så författaren har tänkt när hon satte samman sina 58 prosalyriska flyktingporträtt, en novell och sex favoritsånger från operan Clara som Hagelthorn skrivit libretto till.

Det gemensamma för de tre skönlitterära formerna är att de handlar om flyktingar. I den första avdelningen tecknar Hagelthorn 58 porträtt i prosalyrikens form. Individernas yttre och inre skönhet kontrasteras mot deras ohyggliga öden. Den svenska rättsapparaten, vårt sätt att ta emot flyktingar, kritiseras på samma sätt som upplevelserna som fått dem att fly sina hemländer. I novellen verkar en svenska men personerna når aldrig Sverige utan det är slutenheten i att vara kvinna och styrd av sin patriarkala lynniga omgivning som är berättelsens kärna. I den tredje delen kan sägas vara en inre gestaltning av flyktingens temperament.

Då och då kommer böcker som behandlar mycket angelägna ämnen. Författarna har kunskap och insikter, de har arbetat länge och intensivt med sitt ämne. Inläsningen är fulländad. Men författaren väljer prosalyrikens form för sin text. Kanske för att de tänker att det är en tydlig berättande form som är enkel att manövrera. Det är den inte. Bra skriven prosalyrik är skenbart enkel, men hjälper läsaren ner i ett avancerat tänkande. Det är ingen enkel utväg. Häpnadsväckande ofta leder den till haveri. Det angelägna innehållet görs platt och intetsägande då det inte visas för läsaren utan bara berättas.

Polisen sköt sönder ditt ben.
Sedan dess är du
motståndare till regimen.
Sverige har nekat dig asyl,
men återvända kan och får du inte.
Här lever du ensam sedan fem år,
medan din fru och dina döttrar väntar
ensamma i ett land där kvinnor
saknar rättigheter.

Det är en enastående historia som inte trivs i sin form därför att prosalyriken främmandegör istället för att närma läsaren stoffet. Uttrycken är slentrianmässiga: ”motståndare till regimen”, ”nekat dig asyl”, ”land där kvinnor saknar rättigheter”. Deras innebörd är oerhörd och förtjänar att gestaltas på ett innerligare och mer närgånget sätt, men uttrycken hade lika gärna kunnat stå i en rapport från ett statligt verk. Att författaren inte behärskar formen gör att innehållet neutraliseras istället för att göras explosivt, vilket är den motsatta funktionen form och språk bör ha. Tyvärr är det en genomgående tendens i porträtten.

Motsägelsefullt nog är novellen Yildiz mer poetisk och gripande än poesin. Här kommer vi nära, här får vi veta vad karaktärerna känner och tänker. Det växlande allvetande perspektivet gör att inblick ges i såväl den kvinnliga som manliga sfären, både förtryckaren och de förtryckta tillåts komma till tals. Det är en skickligt uppbyggd berättelse som avslutas i exakt rätt ögonblick så att läsaren lämnas hängande och får en förnimmelse av huvudpersonens osäkerhet inför sin framtid.

Även i den tredje delens librettodikter är närheten större än i de inledande porträtten, den inre gestaltningen tillåter inget annat. Det är en avancerad sångtext som många gånger blir vacker men som ibland lutar sig mot väl slentrianmässiga uttryck, vilket sannolikt inte stört under föreställningarna men som läspoetiskt blir problematiska.

Grus är således en problematisk bok i och med att huvuddelen består av en ickefungerande prosalyrisk Odyssé bland en mängd människor som på alla möjliga sätt förtjänar medkänsla. En uppsättning prosaberättelser i stil med Yildiz hade gett boken den uppmärksamhet den ytterst är förtjänt av.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fem × fem =