Meny Stäng

Erik Lindegren – Samlade dikter

Av Peter Nyberg
Themis Förlag

Det är anmärkningsvärt att den första kompletta samlingen av Erik Lindegrens verk utkommer först till 100–årsjubileumet av hans födelse, speciellt som dikterna endast omfattar 303 boksidor i den form som Themis givit dem. Vid genomläsningen blir det dessutom uppenbart att Lindegren är den plattform en stor del av dagens poesi står på: Med den skillnaden att Lindegrens språkliga explosioner rymmer ett imponerande tankeinnehåll medan en stor del av dagens poeter stannat vid den språkliga laboreringen.

Framför allt förknippas Lindegrens namn med 40–talspoesin. Ofta nämns kvarteten Verner Aspenström, Karl Vennberg, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren i samma andetag, vilket på flera sätt är orättvist. Visserligen fick de fyra poeterna sitt genomslag under decenniet men varken Aspenström, Vennberg eller Ekelöf bör begränsas till 40–talet, då en stor del av deras mästardiktning tillkommer under senare årtionden. För Erik Lindegren är det en annan sak. Han ger bara ut fyra diktböcker under sin levnad: Posthum ungdom 1935, Mannen utan väg 1942, Sviter 1947 och Vinteroffer 1954, varav Posthum ungdom i efterhand negeras av honom. Dikterna till Halmstadgruppens målningar samlas först i och med Themis jubileumsutgåva. Den ytterst begränsade utgivningen av egna verk kompenseras av en rik prakt av översättningar av TS Eliots, Rilkes och Nelly Sachs poesi, operalibretton till exempelvis GiuseppeVerdis Maskeradbalen och Karl–Birger Blomdahls operor Herr von Hancken och Aniara efter Harry Martinsons versepos samt översättningar av exempelvis Paul Claudels skådespel När dagen vänder. Den enorma gärningen förärade honom inte bara en vägledande ställning inom den svenska dikten utan också en akademistol 1962. Till följd av en viss skörlevnad blev Lindegren endast 58 år.

Kännetecknande för poesin är framför allt bildornamenten, formsäkerheten och den enorma bildningen som genomlyser diktningen. Bilderna är typiska för modernismens diktning då de inte enkelt tillåts stå som direkta symboler för något utan byggs på med alternativa betydelser. Bilden står för något som står för något. Inte mins syns förhållningssättet i den undergångsmättade Mannen utan väg. De senare diktböckerna är enklare att tyda, ornamenten av bilder görs mer direkta.

Vad som särskiljer mästaren från många av dagens poeter är den formmässiga säkerheten. I läsningen får jag en känsla av att jämföra Picassos kubism i förhållande till en dussinklottrare. Picasso/Lindegren bemästrade hantverket men följde mycket medvetet en estetik i sina verk. I deras efterföljd kom målare/poeter som inte brydde sig om hantverket utan faktiskt klottrade men hade mage att jämföra sig med mästarna. De sprängda sonetterna i Mannen utan väg är sprängda av en anledning, rytmikens hackande är ändå rytmik, om än söndertagen. Jag har svårt att finna den typen av briljans i dagens poesisverige, vars excellererande ändå handlar om form.

Mästerskapet visar sig också i den överlägsna bildningen. Allusionerna i poesin betyder något, de hänvisar någonstans. Utan bildning är det nästan helt omöjligt att förstå, vilket gör att poesins innehåll ställer höga krav på läsaren. Även här når mig insikten att en stor del av dagens poeter inte nyttjar sin kunskap på det sättet, eller ens har en liknande kunskapsbas att använda. Åter kan det som för den obildade ses som obegripligheter utmynna i ett härmande som till följd av att det är skrivet för att vara obegripligt också blir det. Lindegren är aldrig svår för det svåra i sig själv.

Vad jag försöker förstå är varför man inte läser Lindegren idag och jag tror att svaret finns i de höga krav som ställs på läsaren vad gäller bildning och formförståelse. Samtidigt finns en hel del diktning som är direkt och inte behöver filtreras genom intellektet: Ariosos förekomst i gymnasiets textantologier i litteraturhistoria är inte underlig. Här krävs inga akademiska poäng för att begripa kärlekens väsen:

Någonstans inom oss är vi alltid tillsamman,
någonstans inom oss kan vår kärlek aldrig fly
Någonstans
o någonstans
har alla tågen gått och klockorna stannat:
någonstans inom oss är vi alltid här och nu, […]

En personlig favorit är också XXVIII ur Mannen utan väg.

[…] att sitta som en fluga i intressenters nät
att tro sig född med otur fast man bara är född
att vara en funktion av allt som inte fungerar
att vara något annat eller inte vara alls […]

Det fascinerande med Lindegren är hur han går in i diktande till 100%. Här finns inga ironiska livlinor eller skämtsamma skyddsnät. Det är allvar. Full satsning. Samtidigt en extrem precision i skapandet som gör att allvaret inte blir patetiskt, inte ens för nutida läsare.

Jubileumsutgåvan är inte bara en sammanställning av dikterna från en av de stora diktarfurstarna i svensk litteraturhistoria utan också ett fascinerande noggrant datortek över Lindergrens verk. För att alludera på en annan skäggig recensent från Eskilstuna (om än iklädd blåställ under sina framträdanden) så finns en hel del lullull i verket: En kronologisk sammanställning över Lindegrens liv, ett efterord av Daniel Pedersen som fördjupar framför allt läsningen av Mannen utan väg samt en förteckning över samtliga dikter där var och en av dem kommenteras på några rader.

Erik Lindegrens verk förtjänar mer uppskattning för dess enorma poetiska briljans och på grund av hur poeten överglänser de diktare som försökt gå i hans efterföljd. Det tragiska är att till och med redaktionen för sammanställningen i avsnittet Redaktionella anmärkningar frågar sig hur många som läser Lindegren idag. Utan tvekan kan de räkna in en.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

8 + tretton =