Meny Stäng

Erik Lindegren – Samlade dikter

Av Peter Nyberg
Themis Förlag

Det är anmärkningsvärt att den första kompletta samlingen av Erik Lindegrens verk utkommer först till 100–årsjubileumet av hans födelse, speciellt som dikterna endast omfattar 303 boksidor i den form som Themis givit dem. Vid genomläsningen blir det dessutom uppenbart att Lindegren är den plattform en stor del av dagens poesi står på: Med den skillnaden att Lindegrens språkliga explosioner rymmer ett imponerande tankeinnehåll medan en stor del av dagens poeter stannat vid den språkliga laboreringen.

Framför allt förknippas Lindegrens namn med 40–talspoesin. Ofta nämns kvarteten Verner Aspenström, Karl Vennberg, Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren i samma andetag, vilket på flera sätt är orättvist. Visserligen fick de fyra poeterna sitt genomslag under decenniet men varken Aspenström, Vennberg eller Ekelöf bör begränsas till 40–talet, då en stor del av deras mästardiktning tillkommer under senare årtionden. För Erik Lindegren är det en annan sak. Han ger bara ut fyra diktböcker under sin levnad: Posthum ungdom 1935, Mannen utan väg 1942, Sviter 1947 och Vinteroffer 1954, varav Posthum ungdom i efterhand negeras av honom. Dikterna till Halmstadgruppens målningar samlas först i och med Themis jubileumsutgåva. Den ytterst begränsade utgivningen av egna verk kompenseras av en rik prakt av översättningar av TS Eliots, Rilkes och Nelly Sachs poesi, operalibretton till exempelvis GiuseppeVerdis Maskeradbalen och Karl–Birger Blomdahls operor Herr von Hancken och Aniara efter Harry Martinsons versepos samt översättningar av exempelvis Paul Claudels skådespel När dagen vänder. Den enorma gärningen förärade honom inte bara en vägledande ställning inom den svenska dikten utan också en akademistol 1962. Till följd av en viss skörlevnad blev Lindegren endast 58 år.

Kännetecknande för poesin är framför allt bildornamenten, formsäkerheten och den enorma bildningen som genomlyser diktningen. Bilderna är typiska för modernismens diktning då de inte enkelt tillåts stå som direkta symboler för något utan byggs på med alternativa betydelser. Bilden står för något som står för något. Inte mins syns förhållningssättet i den undergångsmättade Mannen utan väg. De senare diktböckerna är enklare att tyda, ornamenten av bilder görs mer direkta.

Vad som särskiljer mästaren från många av dagens poeter är den formmässiga säkerheten. I läsningen får jag en känsla av att jämföra Picassos kubism i förhållande till en dussinklottrare. Picasso/Lindegren bemästrade hantverket men följde mycket medvetet en estetik i sina verk. I deras efterföljd kom målare/poeter som inte brydde sig om hantverket utan faktiskt klottrade men hade mage att jämföra sig med mästarna. De sprängda sonetterna i Mannen utan väg är sprängda av en anledning, rytmikens hackande är ändå rytmik, om än söndertagen. Jag har svårt att finna den typen av briljans i dagens poesisverige, vars excellererande ändå handlar om form.

Mästerskapet visar sig också i den överlägsna bildningen. Allusionerna i poesin betyder något, de hänvisar någonstans. Utan bildning är det nästan helt omöjligt att förstå, vilket gör att poesins innehåll ställer höga krav på läsaren. Även här når mig insikten att en stor del av d