Meny Stäng

Kent – En plats i solen

Av sara Klasson

 

14 juni, strax innan turnépremiär, går Kent ut med att ett nytt album har producerats under våren, och en dryg vecka senare finns En plats i solen ute för digital försäljning. Bara lite mer än ett än ett halvår har gått sedan det förra projektet Röd gavs ut, och med den tidigare policyn att bara ge ut ett album vartannat år var det nog inte bara jag som blev an aning förvånad över att ännu ett album gjorts, så kort tid efter det förra.

En ny skiva inom så kort tidsperiod väcker förstås en del misstänksamhet; kan något så snabbt producerat verkligen vara genomarbetat? Är det möjligt att undvika en pyttipanna av rester och halvbra b-sidor som blivit över?

Efter en första anblick visar sig låttitlarna ”En ensam lång väg hem”, ”Varje gång du möter min blick” och ”Ärlighet, respekt, kärlek” klinga oroväckande slitna och lätt klyschiga, men mellan dessa stora ord finns en röst som är ödmjuk, ja nästan försynt. Med refrängen ”Och jag stal något du ändå ville ge mig / Försökte älska det jag tog / Men ärligheten, respekten, kärleken bara dog” tycker jag mig se den lilla människans försök att göra sitt bästa för att lyckas och nå sin ”plats i solen”, men även inse realitetens begränsningar, just för att vi inte kan vara mer än det vi är – mänskliga.

Trots detta känner jag ingen bitterhet i texterna. Snarare handlar de om att försona sig med sitt öde och ett försök att ta vara på det som blev. Upprepade gånger sjunger Berg om misstag som kommer att göras om igen och igen: ”Du ska lämna mig igen”, ”Den ska du förlora igen”, ”Förlåt älskling jag gör det snart igen”. Här finns alltså en förståelse för det faktum att, hur mycket vi än ångrar oss kan vi inte mer än försöka (och misslyckas) igen, och det är bara att acceptera.

Genom skivan löper en ömsint dialog mellan jaget och någon annan, kallad ”du”. Det må vara en och samma person eller olika relationer, men beskrivningarna följer en tydlig röd tråd från början till slut, och är fylld av allt från rena kärleksförklaringar som ”Varje gång du möter min blick / så vet jag vem jag är” till den försiktiga upprepningen av erkännandet ”Jag tänker på dig ibland”, och varma minnen likt det nostalgiska ”En gång var din historia också min”.

En plats i solen känns som en ny, mer rofylld version av Kent. Samtidigt har de långt ifrån lämnat de för bandet typiskt karaktäristiska dragen. Berg alluderar som vanligt flitigt, här både till andras och sina egna tidigare skrivna låtar, som Buffalo Toms ”Taillights Fade”, när han sjunger ”Ge mig en ny drog som tar mig någonstans” vilket påminner om ”vinterdrog[en]” i albumet Du & jag, döden, eller uttrycket ”på nära håll” från B-sidor 95-00. Jaget som talar till ”du” är inte heller något nytt.

En annan av Kents specialiteter att avsluta sina album pampigt och storslaget med både text och musik, likt Isolas ”747”, Hagnesta Hills ”Visslaren” och Du och Jag dödens ”Mannen i den vita hatten”. Detta är dock något jag saknar på En plats i solen . Här är albumets sista låt betydligt kortare än de tidigare nämnda, och de i parentes inflikade frågorna ”(Nej, vad menar du?)” och ”(Så vad menar du?) gör texten vacklande och mindre kraftfull, vilket inte ger samma känsla av klimax som hos de avslutande låtarna på de tidigare albumen.

En plats i solen är ett försök att närma sig de tre storheterna: Ärligheten, Respekten och Kärleken, och det görs på ett så varsamt och innerligt sätt att inget känns påklistrat eller patetiskt. Berg visar en ny trygghet och mognad, och att det efter åtta tidigare studioalbum fortfarande går att hitta nya vägar. Med ett Kent som hela tiden lyckas blir det spännande att se vad som händer i framtiden, för lärdomen av det här albumet – precis som tidigare album – måste ändå vara att vi aldrig ska sluta förvånas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 − sju =