Meny Stäng

Oskar Rickardsson – Vakentimmar

Av Åsa Berglund
Recito, 70 s

Recito fungerar i princip som ett print on demand–företag med den skillnaden att de också under en kortare period hjälper till med försäljningen av sina böcker. Företaget är delvis knutet till webbsidan Sockerdricka där den som behagar kan lägga ut sin egen poesi. Företagets grundprincip är således att amatörpoeter ska få publicera sina verk, med tillräckligt mycket pengar och självförtroende också i pappersform, oberoende av konstnärliga kvaliteter och redaktionella ingrepp. Ofta skylls bokförlagen för att ge ut för lite, eftersom det produceras mängder av poesi men bara en bråkdel publiceras. Recito är bara ett av många företag som tagit fasta på kritiken och tillgodoser efterfrågan mot en ekonomisk ersättning.

Redan här måste redogöras för vissa svårigheter för den seriösa recensenten att gripa sig an vad som produceras av den här typen av företag. Egentligen finns två skilda förhållningssätt. Det ena innebär att tryckprodukten ses som en särskild art, poeten ger ut sina verk för familj och vänner att läsa. Det är så att säga en begränsad affär, endast de invigda kommer att hylla. Verket spelar efter kriterier som endast är lokalt förankrade. Ser man verket ur det perspektivet kommer det inte att recenseras seriöst på grund av att normen för poesin inte är allmän. Det andra förhållningssättet innebär att man som recensent ser verket som en del av årets utgivning, mäter det mot annan etablerad poesi och kommer fram till en personlig bedömning utifrån allmänt hållna kriterier för poesins vara.

Så ser förutsättningarna för Oskar Rickardssons debut Vakentimmar ut.

Textens motiv är kärleken mellan flicka och pojke. Vi förs in i skeendet genom en sinnligt sensuell inledning som mynnar ut i ambivalens och slutar i ett frieri. Den skildrade kärleken är mycket ung och intensiv. Jaget hungrar efter duet, som är något mer undflyende, om än villigt.

Texten är en prosalyrisk betraktelse som i sina absolut bästa stunder för tankarna till Göran Sonnevis senare diktning. Aforismer är inte ovanliga: ”närhet för mig är att vara med någon som får / en att känna att man inte har något att vara rädd / för”, ”du är den / finaste kärleksförklaring / jag någonsin fått” tillhör de mest kärnfulla aforistiska formuleringarna. Inledningens fysiska doft– och smakrika poetiska uttryck övergår efter bara några sidor till en klischémättad text där de ordinära romantiska symbolerna och poserna fladdrar förbi i närmast prosaisk form, något som får till följd att enstaka originellt formulerade rader drunknar.

Som indikerats finns något att renodla i debutantens poesi, där finns en originalitet i vissa uttryck, tyvärr döljs dessa effektivt av romantisk slagg. Inledningsvis fascineras jag av texten intensiva fascination inför duets kropp och sätten att läsa, avsmaka och dofta på den andres lekamen. Det är den första kärleken i sin essens, ett eggande utforskande. Tyvärr tar det bara tio sidor innan texten kväljer av kärlekssötma och jag betvivlar innebörden av alla kärleksförklaringar. Varför detta behov av upprepning, varför förtjusningen i de romantiskt plågade jag–älskar–mer–än–dig–poserna? Samtidigt övergår den tidigare relativt originella texten till hjärta–, vindar–, himmel–bilder. Det ungdomligt naiva överförs från innehållet till textens utformning. Det blir både ett och tio ”älskling” för mycket.

Poeten förtjänar säkerligen de uppmuntrande kommentarer han får på Sockerdricka men därifrån till att ge ut en fullvärdig poesibok är steget relativt långt. Att ordinera innan nästa utgivning är förtrogenhet med poesins allra mest förekommande bilder för att kunna undvika dem och en grundläggande hantverksskicklighet med de egna, framför allt de egensinniga, poetiska verktygen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

13 + två =