Meny Stäng

Ulf Lundell – En öppen vinter

Av Peter Nyberg

 

Efter gymnasiet ägnade jag mycket tid åt att fundera på frihet och på vad frihet var. Det fanns två författare som hjälpte mig i grubblerierna, den ena var Jack Kerouac och den andra var Ulf Lundell. Bara Lundell kändes angelägen i det Sverige som jag hade som referenspunkt. Debutromanen Jack var som en manual över frihetens möjligheter, åtminstone den första halvan. Den andra halvan har utsatts för samma märkliga läsarignorans som Dantes Gudomliga komedis två avslutande tredjedelar, trots att verkens fullkomning hänger på slutpartierna. När Jack var läst kastade jag mig över Kyssen som är en fullkomligt galen roadmovie. Därefter Saknaden vari jag hjälplöst förälskade mig i Maria, bokens kvinnliga huvudperson (först senare ska jag begripa att hon ska ses som en personifiering av Sverige). Därefter tog jag mig an resten av bokproduktionen, men det var nämnda tre romaner som satte allvarligare spår. Under hela tiden lyssnade jag på Lundells musik som oftast fungerat som kommentarer eller komplement till böckerna, utöver den suveräna känslomässiga utlevelsen. Jag fascineras fortfarande av den obändiga kraften i Fanzine, finstämdheten i Evangeline och den extrema musikaliska bredden i På andra sidan drömmarna.

När jag nu inspekterar bokhyllan ser jag att Jack, Kyssen och Saknaden följt mig genom drygt halva livet och att skivproduktionen är ordnad i kronologisk ordning, inte komplett men i kronologisk ordning.

Detta sagt för att ni ska förstå mina grunder, mina utgångspunkter, i läsningen av boken/albumet En öppen vinter.

När jag lägger ifrån mig boken för tredje gången och har lyssnat igenom den medföljande skivan några gånger är den första tanken: Vilken annan svensk författare skulle kunna komma undan med det här? Texten är till fulländning fastsvetsad vid myten Lundell.

Två omfattande områden undersöks i boken: Minnet av barndomen i folkhemsbyggandets Sverige och vilsenheten i nuet, vilket är två bekanta områden i Lundellvärlden. Det första området romantiseras och fördjupas en del i förhållande till tidigare verk. Många av barndomsminnena är relativt vackra, men som sagt: Uppenbart romantiserade. Den andra delen av Lundell nyanseras med hjälp av en genomgripande självironi, nästan en stoisk hållning mot omvärldens dumhet. Här strös tyckande och Lundells hjältar över sidorna, oftast utan att ges någon vidare betydelse: ”jag gillade / Frank O´Hara / och dom andra också för den delen / Ted Hughes, vad hette dom / alla? Creeley, / Ted Berrigan, / Ferlinghetti förstås / med sitt: Full / fart genom evigheten / sen fåglarnas / skrik tystnad. Le Roi / Jones, Kupferberg, / Orlovsky, var / är brudarna / skulle man / kanske kunna fråga”. Tom Waits är bra, förstår man. T. S. Eliot var ett arschel, menar Lundell någon annanstans. Johopp, se där! Det blir begåvad blogg av texten, ibland utmärks till och med datumen när texten skrevs. Självironin räddar, som i citatet, annars ganska hopplösa passager. Om det inte var för att Ulf Lundell är just Ulf Lundell och tycks skriva om sitt liv skulle texten ha havererat: Skvallret om myten som utgår från myten själv är intressantare än texten som sådan: En omytologiserad författare utan publik skulle ha fått fortsätta tröska text på sin blogg.

Kanske är jag väl hård, ett helt liv av skrivande har naturligtvis satt spår hos Lundell. Han är en skicklig knäckprosaist. Och som sagt, flera av dikterna, framför allt i första delen av boken berör mig. Textmängden gömmer guldkornen. Man blir som läsare satt att vaska fram dem själv, ett grovgöra poeten borde ha åstadkommit innan publiceringen. Mängden text är naturligtvis en del av estetiken, liksom detta jonglerande med namn och företeelser och minnen, men det är när poeten skapar betydelse utöver ”Ulf Lundell tycker inte om Sopranos men han tycker om att läsa om Ernest Hemingway” som texten verkligen tar fart:

när dårarna dansade som ystrast
runt guldkalven, alltså åren tiderna innan
höst 08
gjorde Porsche ett showroom
och visade upp en av sina underbara bilar
helt gjord av choklad
överdragen med bladguld.
Folk ÅT bilen.
detta var i Stockholm.
Krisen
är en sån fantastisk pungspark.

Skivan då? Intrycket är att den fungerar som kompensation. Den är avskalad, gitarr och piano med sång. Elva låtar i valiumtempo. Hopsnickrade vid köksbordet, verkar det som. Ett ord som intim, antar jag föresvävat. Problemet är att musiken snarare blir oengagerad, obearbetad, obetänkt. Där Xavante var intim och välbearbetad blir den medföljande skivan till En öppen vinter… just medföljande.

Kanske ställer jag för höga krav på min ungdoms hjälte och vägledare. Eller också är det symptomatiskt att jag i det gymnasiala tyckte om Ulf Lundell medan jag nu i allt högre grad glider ifrån. Jag förstår Lundells popularitet, dess essens finns i boken, ni blir inte besvikna om ni tycker om myten och nöjer er med skvaller om myten. Men som poetiskt verk betraktat är boken till ytterlighet begränsad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × 4 =