Meny Stäng

Daniel Svensson – I väntan på nästa promenör

Av Åsa Berglund
Oppenheim förlag, 35

 

Oavsett vad det är gläds jag ofta åt sådant som markant bryter mot det vanliga. Efter att ha läst sju halsbrytande försök att konstla till text i poesins form kommer således Daniel Svenssons debutverk I väntan på nästa promenör som svalkande salva. Redan i första dikten är det tydligt att Svensson inte är ute efter att mala sönder formen utan faktiskt har något att säga sin läsare. När jag har tagit reda på att poeten utbildar sig i idéhistoria blir jag direkt förväntansfull.

Dikterna är reflektioner över tillvaron. Språket är mycket enkelt, ibland nästan banalt. Reflektionen däremot förefaller vara mer avancerad. De speglar förvisso i enstaka dikter en något grandios personlighet, som i ”Lex Sokrates” där jaget jämför sig med filosofen: ”Jag undrar / ska jag anmäla mig själv / enligt Lex Sokrates / för anstiftan till fritt tänkande?” I vissa partier kan läsningen störas av att det där jaget ständigt bryter in och blir del av tankevärlden. Jaget tillför inte dikterna något utan suktar bara efter uppmärksamhet istället för att låta läsaren beakta den bärande texten och idén.

Även om bokens fritänkande är synnerligen begränsat finns en del fina begrundanden: ”En dag vid havet / blir mer än en dag vid havet / först när jag åker därifrån”. Jaget rör sig i naturen där det känns hemvant medan andra miljöer, som den akademiska eller den politiska, gör mer motstånd. Över lag fungerar civilisationen som en motkraft: ”Varje gång tystnaden jagas bort / av högljudda motorer / eller annat malande / mörknar det i ögonvrån”. Ett problem o poesiboken är att civilisationskritiken inte utvecklas. ”Människans monumentala misslyckande” står som en självklar sanning, men det är svårt att se exakt vad poeten menar med ordsammansättningar av den här typen. De laddas inte med mening för läsaren utan fungerar som subjektivt utvecklade facktermer.

Efter några genomläsningar blir jag mätt på den grandiosa cynismen. Visst är det fint att gå i naturen men att genom ett jag förakta människans intrång i densamma tycks mig tröttsamt. Den enkla formen är fin och det ska bli intressant att se vad Daniel Svensson tar sig för härnäst. Speciellt tycker jag om humorn, som i ”Hållfasthet”

Att gå till sjöss
Eller inte
är inte längre frågan
Valet är gjort
endast tidpunkten flytande
Vintern har sina fördelar
Isen bär mig med lätthet
Men sommaren
är den verkliga utmaningen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

sexton + 7 =