Meny Stäng

Magnus William–Olsson – Ingersonetterna

Av Peter Nyberg
W & W, 27 sonetter

 

Sonetten är den enda fasta form som de senaste åren lyckats återskapa sig själv genom en rad svenska poeter: Lotta Olsson, Lars Gustafsson, Göran Sonnevi, Lars Forsell och nu Magnus William-Olsson. Man kan fråga sig varför? Jag har alltid haft känslan av att sonettcykeln är en typ av mästarprov. Formen ställer så höga krav att det krävs en poetisk mästare att foga in ett mångfacetterat innehåll i texten.

Sonetten har 14 rader, en fast diktfläta och en viss versfot (inte sällan jamber). Utöver de 14 raderna väljs diktflätan och rytmen av poeten. Erik Lindegren väljer att spränga formen: Endast de 14 raderna blir kvar och fragment av rytmiken. Inga rim. Magnus William-Olsson väljer en avancerad sonettform då han avkräver sina trokéer en abba abba aca aca-rimfläta.

Det centrala temat i sonettcykeln är moderns alzheimers och sonens kärlek, vilken närmast tar Oidipala mått. ”Lokaste-Inger” ger en fingervisning mot det klassiska grekiska skådespelet då Oidipus moder döpts just Lokaste. Drönandet runt moderns kropp visar på en närmast svärmisk kärlek som först kan tyckas lite motbjudande men efterhand accepteras. Dikterna handlar inte enkom om moderskärlek utan om moderns försvinnande. Var övergår jaget till att bli ett annat jag, tycks vara en bärande tanke genom sonetterna. Alzheimers är inte bara en dödlig sjukdom utan den döende tillåts försvinna flera gånger fram till döden. Ingersonetterna förvandlas till en sorgesång över en gång på gång förlorad kärlek.

Även om dikterna rymmer en klassisk uppsättning diktarposer är hantverket enastående. Det grekiska är snarast obligatoriskt i William–Olssons diktarsfär, rytm och rim hanteras på ett nära nog magiskt sätt, vissa rim är ytterst fantasifulla: ”modersdegel / tegel / insegel / själsspegel”. Visserligen ser sig William-Olsson tvungen att knixa till några verb för att få ihop formen, men i och med stramheten bildas en typ av bur i vilken den vilda sorgen kan röra sig. I mycket tycks mig formen vara en förutsättning för passionen som förmedlas; det tillbakahållna kreerar den extremt starka sorgen som genereras i texten.

Komplikationen. Livet lagt i veck
Oscillerade ständigt mellan jag och jag
Under det lagda ligger en annan lag
Det sagda döljer sig och springer läck

Jag känner perspektivet, blickens säck
Tolkningshorisonten bruten. Svag
förnuftets lilla lampa. Varje dag.
blir svart och skallen full av tankespäck

Det förflutnas tyranni. Att streck
för streck beräkna nuets skulder. Att
framtid förebåda. Leverfläck

på tidskadavret. Nuet. Fyllt av träck
Men glömskan, Inger, glömskans stora natt
Skrev om ditt liv på ljus med ljus som bläck

Efter att i ett par dagar mumlat styckena, känt av formen och ljuden, börjar jag fundera på behovet av ursprung. Är inte det oidipala bara en längtan tillbaka till modersfamnen och berättarens fysiska närhet till Inger ett fåfängt försök att hålla henne kvar i livet? Så som alla söner skulle önska att vi kunde göra med våra döende mödrar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra − 3 =