Meny Stäng

Maura Dooley – Att kyssa en kvarleva

Av Åsa Berglund
Celanders förlag, 117 s

 

För första gången introduceras Maura Dooley på svenska av Roy Isaksson på Celanders förlag. I den anglosaxiska världen är poeten desto mer gångbar, för två av sina diktsamlingar, Kissing a Bone och Life under Water, har hon erhållit TS Eliots pris.

Poeten benämns i förordet som en motor i den engelska poesin. Radioprojekt, uppläsningar och teater står på repertoaren. Hon är också lärare i kreativt skrivande vid Goldsmiths Collage. Som bokpoet debuterade Dooley 1986 med Ivy Leaves & Arrows. Sedan dess har 11 diktböcker utkommit.

Att kyssa en kvarleva är ett samlingsverk baserat på samlingsverket Sound Barrier, poems 1982–2002 och några dikter ur Life under Water. Utgåvan är tvåspråkig, vilket innebär att läsaren har Dooleys original på ena sidan på uppslaget och Isakssons översättning på andra. Möjligen är det fånigt men själva uppställningen medför problem för mig som läsare, framför allt under den första genomläsningen. Blicken far mellan översättarens text och originalet och jag kan inte låta bli att tycka att översättningen är fattig, att rösten framträder så enormt mycket tydligare i originaltexterna. Vilket egentligen är fundamentalt: Översättaren härmar en poets röst, poeten är sin egen röst. Naturligtvis är originalet rikare.

Vid en andra och tredje genomläsning, när jag ignorerar originalen alternativt översättningen inser jag att även översättaren har skapat ett språk och en värld som är behaglig. Översättningen är inte dålig, men uppställningen förvirrande.

Maura Dooleys poesi finner sitt rum i det anglosaxiska samhällena, somliga dikter hör hemma i USA andra i Storbritannien. Ofta är dikterna direkt skådande, detaljrika och beskrivande. Det vimlar av konkreta substantiv: ”Över Penninska bergen kanske, vid första frosten / när dina strålkastare gör vägen framför vintervit,”.

Ofta används traditionella romantiska bilder: hjärtat återkommer gång på gång, liksom stjärnorna och månen. Hemfallandet åt etablerade bilder förefaller ibland väl enkelt, samtidigt som det skapar en stämning som kan vara gångbar även hos oerfarna poesiläsare eller vid uppläsningar, där poesiintagandets tempo är högre. Det gäller att snabbt skapa en bild för att få med sig publiken. Det är Dooley skicklig på, i sina bästa stunder rent imponerande: ”Inget hö har bärgats. / Äppelträden lämnades kala / av en tidig östanvind. / Det är en av de få fina dagarna / med hav, starkt ljus, kalifornisk / himmel, en blå traktor slår / några tunnland gräs och / lax smyckar våra tallrikar.”

Även kulturarvet lever i dikten. Redan i inledningen slås fast att Dooley har starka band till den klassiska poesin: ” ’Poesi har varit en del av mitt liv, hela mitt liv’, säger hon [Dooley]. ’Jag växte upp omgiven av både poesi och musik. Det låg i luften i vårt hushåll. Min pappa kunde många av de klassiska dikterna utantill. Vi brukade recitera dem tillsammans när vi diskade. Jag har fortfarande kvar de där dikterna i mitt huvud. Mina föräldrar var inte bildade men ansåg att bildning var allt.’ ”

Sammanfattningsvis är läsningen av Maura Dooleys introduktion till svenska dubbel. Å enda sidan stör de alltför etablerade bilderna, å andra sidan är dikterna ytterst konkreta och ofta direkt vackra och mänskliga. Kanske hade en vidare introduktion behövts för att på allvar kunna bedöma författarskapet. Jag ser fram emot ytterligare översättningar, helst utan ursprungsdikter att jämföra med. Originalböckerna kommer de intresserade att leta upp ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × tre =