Meny Stäng

Sven Smedberg – Strandbarnet

Av Peter Nyberg
Heidruns, 76 s

 

Sven Smedberg började sin poetiska gärning redan 1966, men är en av de diktare som varit blygsam i sin utgivning. Under senare år har dock produktionen ökat väsentligt. Under 2000–talet har ett tiotal böcker producerats, inte bara inom poesins genre utan också faktaböcker, bland annat om Klässbols Linneväveri. Främst är dock Smedberg att se som poet och översättare av poesi.

På flera sätt är Sven Smedbergs nyligen utkomna diktbok Strandbarnet ett brott i författarskapet: Radernas längd har kortats väsentligt och poesins täthet har därmed stegrats. Texterna pendlar mellan att vara småbarnsaktigt jollrande i Eva–Stina Byggmästars anda när barnet Saga har ordet medan flickans morfar tillåts ett mer Ekelöfskt svårmodigt uttryck. Just pendlingen mellan de två språkuniformerna ger dikterna dess nerv.

för den som tigger om tid
tickar klockan tigande

morfar tiger
och klockan tickar

det finns inget val
– kan det vara tanken?

Saga ser stillatigande på klockan
den stillatickande

– vad är klockan, morfar?
den är, Saga

Visserligen har en del förändrats men en hel del är också sig likt. Smedberg är inte en poet som nöjer sig med att vaggaa mellan två andra, han är framför allt lekfull med referenserna till västvärldens kulturhistoria. Inte för inte presenteras han som en poet i TS Eliots anda på förlagets hemsida. Framför allt är det i vitsiga ordlekar som referenserna fogas in. Här pratas om ”stenfumlingen” och ”ordysséen”, mer utbyggd är referensen till Shakespeares En midsommarnattsdröm där Botten vävare klär ut sig till åsna. I Smedbergs verk korsbefruktas Shakespeare med den Ekelöfska frasen från Jag tror på den ensamma människan: ”Vad som är botten i dig är botten också i andra” och blir ”åsnan som är Botten i oss alla”. Det är ett sofistikerat klangspel.

Vad som slutligen får mig att kapitulera för dikterna är den innerlighet som finns mellan Saga och hennes morfar, även om de är två tonmässiga motsatser: ”för sådan vrese / sådan liten Lisa”. Motsatserna uppfyller varandra, Sagas ramsor tillåts inte bli tomt lallande och svärtan hos morfar får inte ta över handen. Som konstateras på omslaget: ”Detta är inte en barnbok, men ett morfarshäfte.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton + elva =