Meny Stäng

Bo Carpelan – Gramina: Marginalia till Horatius, Vergilius och Dante

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers förlag, 170 s

 

Få är det förunnat att i sina texter kunna umgås med de poetiska ikonerna utan att det känns krystat eller stulet. Allra helst om det skiljer ett par tusen år mellan den tid då poeten lever och den tid då ikonerna levde. Kanske är det helt enkelt så att det krävs ett helt livs mänsklig erfarenhet för att inte blygas eller känna sig tvingad att försöka överglänsa. För Bo Carpelan tycks bekantskapen vara närmast lekfullt kamratlig i Gramina: Marginalia till Horatius, Vergilius och Dante. Bara detta ord marginalia, som lite slängigt kan översättas till mariginalanteckning, indikerar en obekymrad samvaro med de antika storheterna.

För att vara just mariginalanteckningar uttrycker sig Carpelan extremt stiliserat. Hans poetiska uttryck är oerhört preciserat, slipat och sublimt, därför blir det inte förebildernas språk eller dikt utan boken ägs otvivelaktligen av Carpelan själv. Även gången mellan de antika världarna och vår tid kräver en mästares balans. Allusionerna är tydliga mot förebilderna ändå lyckas poeten bevara intrycket av modernitet.

Graminas uppbyggnad är logisk: Varje poetisk mästare får en del. Delarna är i sig uppdelade mellan poeternas verk. Horatius inleder således med [Satirer och epoder]. Ett självironiskt stråk går genom hela delen, liksom det finns i ursprungsverket.

Hellre en villa på landet
än ett tjog billiga verser.
Men om ett geni är i farten?
Hellre en villa på landet.

Hos Vergilius fångas framför allt Aeneidens djupa allvar och Aenas plåga i sin färd efter trojanska kriget. Med extremt små medel lyckas Carpelan förtäta den mänskliga plågan:

Håller med vitnande knogar
fast vid livet,
ser ej hur han långsamt
stryper det.

Hos Dante blir det tydligt hur mycket enklare det är att skildra plågan än att skildra det gudomliga, något som också är uppenbart i Den gudomliga komedin. Helvetets plågor tycks fascinera och vara mer verkningsfulla i gestaltningens form än himmelrikets ljuvhet. Även Bo Carpelan har sina största poetiska problem i himmelriket. Både helvetet och skärselden är däremot skärande tydliga.

Mästarens samspel med andra mästare sker bara om det nyskapade på allvar omfattar ett mästarskap. I alla andra fall blir det krystat eller platt. Bo Carpelan gör i så motto något oerhört, han skapar tillsammans med Horatius, tillsammans med Vergilius, tillsammans med Dante.

Välkomna mig,
ni stora, jag är en av er
i min kärleks kraft

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − tolv =