Meny Stäng

Christian Hawkey – Medborgare i

Av Åsa Berglund
Ramus, 126 sidor

 

Newsweeks litteraturkritiker John Asbery utsåg Christian Hawkey till en av de mest fascinerande rösterna i den unga amerikanska poesin till följd av debuten Book of Funnels 2004. Poeten bor i Berlin och Brooklyn, undervisar på Pratt institute, har en gästprofessur i Leipzig och har varit redaktör för tidskriften Jubilat. I Sverige är hans främsta insats utöver den under hösten utgivna översättningen av Citizen of varit att medverka med dikter i tidskriften Pequod. Inte förvånande är det förlaget Rámus – få andra förlag har sådan omvärldsblick att de skulle få syn på och våga satsa på en i Sverige ännu okänd internationell diktare – som fått vittring på poeten och införlivat honom i sitt stall.

Poesin i Medborgare i, som översättaren Kristian Carlsson rakt av valt att kalla boken, är milt sagt ovanlig. I Sverige är vi vana vid en sparsmakad minimalism medan Hawkey bjuder på ett drömlikt bildspråk vars lönngångar och lustfyllda språng är allt annat än minimalistiska. Utmålandet får dock inte ses som slumpartat, det är väl anpassat till poesins syften. Flera av dikterna har fått titeln ”TIMME” vilket får läsaren att delvis bortse från titlar, dikternas mest intressanta nivå är fantasin.

Vi var tre stycken – men jag är inte säker –
Jag & jag & jag, kanske fler.
Ett diffust ljus krälade
som en larv över våra bröstharnesk
& duvor – vi befann oss i en stad – valsade
runt anklarna på oss, höll igång med
sina cashewnäbbar, sina helt cirkelrunda
huvuden, sina urverksfötter,
tills de behövde bli uppvridna igen.

I dikterna med titeln ”TIMME” är drömvarandet mest närvarande, samma logik och samma fokusering på till synes meningslösa detaljer sker. Det är underhållande, bara bildspråkets yvighet ger läsningen stuns och must. Uttydandet av bildernas sammansättning är i de flesta fall sekundärt och irriterar mer än det ger – jo, man skulle i och för sig också kunna skriva att jag inte alltid fattar vad karln skriver om. Så vad skiljer Hawkey från en dussinpoet som fastnat i bildspråksträsket? Givetvis är det centrala att Hawkey förstår att använda bilder med precision, även om fantasin får råda, logiken sätts ur spel och bildfyrverkerierna flödar är bilderna aldrig bilder för bildernas egen skull utan uppbyggliga och därför intressanta, trots att innebörden ofta går förlorad. Jag är övertygad om att det är poetens mening, också oförståelsen kan frigöra läsningen, känslan av att bara flyta med bildströmmen blir efter hand befriande.

Är allting glasklart, va? Har du
som jag kastats ut ur rutan
av bilder på söndriga fönster? Gatan
jag bor på har inga gatuskyltar,
inga trottoarer & ingen av de svanhalsade
lyktstolparna som borde belysa gatunumren.
Min enda navigator: en duva utan vingar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − 14 =