Meny Stäng

Cletus Nelson Nwadike – Tankar ur ett lejons gap

Av Peter Nyberg
Heidruns, 120 sidor

 

När Lennart Sjögren för några år sedan gav ut essäsamlingen Anteckningar om bilder hade Almlöf förlag snålat in på de bilder som Sjögren skrev utifrån och publicerade dem med halvdant tryck i svartvitt, något som förtog upplevelsen av boken. Heidruns ger ut Cletus Nelson Nwadikes poesi och fotografier i en oerhört påkostad upplaga: hårda pärmar och bra tryck. Mod eller kärlek krävs för att ge ut en sådan bok, även med en någorlunda etablerad poet som Nwadike.

Upplägget är en elva ronder lång boxningsmatch inom jaget mellan vistelseorterna Nigeria och Sverige. Rondmetaforen är aningen missvisande då både förhållandena i Sverige och Nigeria framställs på ett passionerat och kärleksfullt sätt. Kluvenheten finns snarast inom berättarjaget. Sverige beskrivs som en välfärdsstat där vi glömt hur bra vi har det. Läsningen påminner om vår materiella lycka samtidigt som den pekar mot en själslig eller mellanmänsklig förslappning.

Berättarjaget sliter för att minnas sitt hemland men också för att få tillåtelse att glömma det. Allra tydligast blir det, märkligt nog, i bilden av en amerikaimmigrant som kommer tillbaka. ”Då var han blind / Han kände igen gatorna / Dofterna fanns kvar och gårdarna likaså / En klocka som tickade kände han också igen / men det var allt detta han velat undvika // Bilden av Sverige fanns inbränt på hans näthinna / Bilder finns också i mig”.

Ibland blir texten nästan masochistisk. Berättarjaget är så uppenbart fastlåst i sin otillåtelse att ha en hemvist. Även där finns en trygghet, i detta att inte höra hemma.

Ibland faller jag ner i ett stort hål
Djupt och bottenlöst

När jag ligger där har jag svårt att tänka på
att det finns något ovanför

inte ens om några av mina bilder
råkar följa med i fallet

Det har hänt att jag velat bo där för gott

Nwadike skriver en hel del om språkets betydelse i Tankar ur ett lejons gap men uttrycker sig relativt rakt och okomplicerat. I uppläsningarna är det en tillgång, som lyssnare hänger man med direkt, men i den lästa formen saknar jag ett språkligt motstånd och djup. Komplexitet återfinns i jagets slitning mellan födelseland och bostadsland, Nwadikes berättarjag tillåts bli direkt motsägelsefull på ett positivt sätt, även om jag har svårt att emotionellt sätta mig in i problemkärnan: Är det inte önskvärt att behålla sitt personliga ursprung, sin identitet från barndomen, när man bor i en ny kultur? Vari slitningen mellan ursprung och nuvarande bostadsort?

Fotografierna då? Jo, somliga bilder hittar man i min kamera också, andra är mer originella. Ibland lyckas en känsla fångas i bilden, som på omslagsbilden. Ibland inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

femton − fem =