Meny Stäng

Ewa Åkerlind Saknad – Dikter ur sorgen

Av Peter Nyberg
Ordberoende förlag, 35 sidor

 

I en tidigare recension i Populär Poesi (nr 5, Tre 1800-talspoeter, Oskar Rickardsson: Vakentimmar) resonerar Åsa Berglund om hur man som recensent ska hantera en text som är utgiven på eget förlag: är det en personlig text som enbart bör hanteras i det privata eller är det en bred text som ska hanteras i det offentliga rummet och därmed mätas med den professionellt utgivna poesins måttstock? Kärnpunkten är; ska även den här poesin tas på allvar och därmed riskera en sträng bedömning? Svaret måste bli: Om poeten vill utsätta sig för det och om redaktionen accepterar.

Ytterligare ett steg tas i och med att poeten uttalar att poesin är ett personligt sorgearbete. Vem är recensenten att bedöma ett individuellt spektrum av känslor? Naturligtvis är han eller hon en helt ordinär människa med ordinära känslor men med en extra portion kunskap om poesi. Det som omskrivs i en sådan recension är således inte poetens personliga känslor utan hennes förmåga att förmedla dem i skrift.

Banalt kan tyckas men det tål att förtydligas eftersom Ewa Åkerlinds debut Saknad: Dikter ur sorgen omfattar båda ovanstående svårigheterna. Åkerlind sporrades av två präster att ge ut dikterna om sin mans bortgång som en del i sorgeprocessen. Dikterna lästes i S:t Görans kyrka förra påsken, vilket i sig bör betraktas som en framgång.

Texten har sin grund i jagets upplevelse av mannens person och hans död i Sarkom, en cancer som drabbar skelett, muskler och brosk. Ett välgörande perspektiv är att mannen inte enkom framställs som änglalik utan också får negativa nyanser, något som post mortem ofta glöms bort. På det här sättet skapas en komplett människa som är enklare att förstå sorgen över.

Han var också dum
elak och snål
tyckte jag

Jag var tjurskallig
och slarvig
tyckte han

Han ställde krav
jag tyckte
var orimliga då

Men sedan
fanns det inte
så mycket
att bråka om

Styckevis är stilen relativt elegant, men ofta blir poeten alltför utförlig. Väl mycket av det som redan sagts eller det som är uppenbart artikuleras i texten. Ofta används slitna kärleksklichéer, som säkerligen är härliga i verkligheten utanför diktboken, men som i text blir till just klichéer. Den mycket enkla stilen glider ibland över och gör även innehållet väl enkelt. Ofta önskar jag att poeten stannat ett par rader eller hela stycken tidigare. På det sättet hade en starkare känsla kunnat frammanats.

Saknad genomsyras av tacksamhet för livet som en kontrast till mannens död. Man förstår inte hur lycklig man är förrän man är helt nära döden. I vår tid är avslocknandet allt som oftast i form av sjukdom. Som tröstebok för andra i liknande situationer fungerar dikterna. De är inkännande och någorlunda nyanserade. De stilistiska bristerna begränsar dock läsandet väsentligt: för att fullt ut avnjuta Saknad bör läsaren befinna sig i en liknande situation som poeten befann sig i när dikterna skrevs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + tolv =