Meny Stäng

David Vikgren – I folkmun

Av Peter Nyberg
W & W, 204 sidor

 

En av de svåraste böcker jag har läst är David Vikgrens Inomhuslektionen (2008). Att inte förstå härdar jag ut, ofta fungerar dikt så att dess syfte är att framkalla en närmast transcendental förnimmelse. Men med Inomhuslektionen var det annorlunda. Här tycktes det finnas något att förstå, något som smet undan mellan de snyggt grafiskt utformade textboxarna, mellan de otaliga hänvisningarna och de rytmiska anhopningarna av språklek. Dikten öppnade sig inte efter en genomläsning, bara en aning efter två, efter tre började den fungera, i den fjärde genomläsningen översköljdes jag av texten och dess skönhet. Då hade jag lagt runt 40 lästimmar på boken och funderade på om kampen var värd skönhetsupplevelsen.

Efter att ha läst om ANTIKEKSIKVÄDE, som utkommit på Black Island Books nyligen och är ett kväde i några olika språkformer, ska erkännas att det var med viss bävan jag öppnar Vikgrens nya, till ytan lysgula verk Folkmun. Genast förvånas jag. Texten innehåller de faktorer som formade Inomhuslektionen men i en betydligt mer lättillgänglig form. Å andra sidan går det inte att tala om enhetlig form i en 200–sidig bok där varje avsnitt har sin egen utformning, något som förtydligar känslan av mångfald.

Folkmunnen skulle kunna sägas föra ordet genom boken, inte en röst utan ett sammelsurium av röster som talar till och förbi varandra, både på ett allvarligt och ironiskt plan. Stockholmarna, entreprenörerna och statens grymheter mot glesbygden är ett vanligt mål. Ofta är det en grovhuggen norrländsk röst som talar bak en slöja av bildning.


Saken är solklar som isvaksspad;
Man måst först så för å skörda
Lilla berörda bybo, bastuflotte,
salt sjö strör du ju med socker
Satsningen som sker, med guidade turer,
så hur långt kan man sjunka
Så nå ä de ba komma å tästa
Hiva förststenen, frys ut n´andra
Hämta fast ett helt jävla sandtag
Slanga beffa, sen boffa
En sån förstår inte charmen
Blyga barn hakar bara upp sig

Som synes används i hög grad norrländska dialekter och tornedalssvenska i dikterna, de är ju en del av den Vikgrenska folkmunnens väsen. Liksom i tidigare diktböcker dubbelexponeras mellanöstern mot de företeelser som omskrivs i dikterna. Impulserna från mellanöstern visas i den föregångarlista som finns i slutet av boken och som vad jag förstår blandar Vikgrens kompisar med mer namnkunniga storheter. De litterära preferenserna duggar tätt: ”ohygglit, ohygglit svårt det här / leva i samhället” bör klinga mot djävulskaraktären Kurtz sista ord i Joseph Conrads klassiker Mörkrets hjärta. Men boken innehåller också mer rofyllda delar, de självbiografiska prosastycken som infogas mellan dikterna är lokalpatriotiska men i tonen tillbakadragna, nästan sorgsna: ”Man vågar tro på sig själv. Den kärleken vill man dela med sig av. Här hemma vill jag alltid bo och känna mig stolt när jag säger Norrland. Att få höra tystnaden tycker jag är Norrland. Men det är inte sant att norrlänningar är tystlåtna och tillbakadragna. Många jag träffat är mer öppna än greker.”

Den del som griper mig mest är när Vikgren behandlar, vad jag läser in som, nedläggningen av sågverket på Seskarö. Det sociala patoset blir oerhört tydligt, ilskan stegras, ironin spetsas till när människorna står utan jobb och identitet.

Och knog vart vårt enda,
ständigt samma visa:
gnäll och jämmer från billig arbetskraft
sura trotsiga treåringar i sandlådan
istället för att göra nåt åt saken,
inne i en väldigt osäker person
som för att hantera det bygger upp
verkligheten runt sig själv

I folkmun fungerar således på två plan, å ena sidan är den enklare än föregångaren, leken med dialekter och språk förblir begriplig, å andra sidan lurar bråddjupen mellan diktraderna i dess klangbottnar och dubbelexponeringar. På det här sättet blir texten något extraordinärt, samtidigt en bok för vem som behagar ta upp den, som för oss insnöade poesinördar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra − 1 =