Meny Stäng

Jessica Andersson: Den vita staden

Av Åsa Berglund
Irrlicht, 57 sidor

 

Till en början förundran över formen, inte bara över den vita boken med svarta bokstäver utan också över Roger Anderssons akvareller under invikningarna till fram- och baksidan. I centrum för målningen som kallas ”Våren” finns ett djävulspentagram, vilket om man läst förlagets svarta bok F P S av Kristofer Flensmarck inte alls förvånar. I den andra akvarellen ”Hösten” under invikningen i slutet av boken återfinns bara hornen av symbolen, nu liggande på gräset. Det luftiga i akvarellerna, hur blomster och löv svävar, och den nästan utbrända färgskalan anger tonen, liksom den första kursiverade meningen: ”en längtan är placerad i kroppen”.

Även fortsättningsvis är poesin sinnlig men inte knuten till ett subjekt. Istället för att jagcentrera texten används genomgående pronomenen ”vi” och ”oss”, något som gör texten mer fjärr men också mer inkluderande, en dubbel rörelse som är direkt genial. I förstaperson hade texten fått något webblyriskt över sig, nu blir den påtaglig, som om vi faktiskt får vara med. ”om kvällarna går vi ner till kajen / och låter kropparna sjunka ner genom vattnet / svaga toner lämnar lungorna och stiger upp mot staden / medan vi sjunker mot botten”. Utöver vi/oss förekommer en tredje figur, pojken. Han är som jag tolkar det ett barn och tillåts därför ägna sig åt känslosamhet, vilket står i kontrast till partierna av indirekta känslobeskrivningar hos vi/oss.

Elds- och jordmetaforer används rikligt, men på ett sätt som gör att de ändå känns fräscha. Vi glöder eller brinner, speciellt i början. ”det brinner inuti jorden / ett hav av eld och sten / en bit sol begravd djupt under jordskorpan”. Tillvaron krackelerar genom dikterna, till sist vräker sig molnen ”upp ur stadens mitt”, allt vill svämma över, ”vi väntar på dödsblåsten” och staden rinner långsamt ut i havet.

Dikterna är miniatyrer som tematiskt hålls ihop utan rubriker. Det är tonen och metaforiken som gör texten till en helhet. I bokens uppställning blir poesin intensivare än de var i webbtidningen www.ettlysandenamn.se, där dikterna travades på varandra och förvandlades till strofer i en långdikt. Utanverket är inte oviktigt. Texten dock densamma. Den vita staden är en fin debut som visar prov på förmågan att hålla spänningen hög genom en långdikt. Den minimalistiska ådran i Jessica Andersson tål att odlas, i framtiden läser jag gärna mer av den surrealistiskt inspirerade minipoesin.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

17 − 12 =