Meny Stäng

Gunnar Balgård – Landet i väster: Poesi och fotografi

Av Peter Nyberg
Heidruns, 111 sidor

 

Utgivningen av böcker med både fotografi och poesi är ett intressant initiativ från Heidruns förlag. Tidigare har bland andra Cletus Nelson Nwdike gett ut Tankar ur ett lejons gap. Men att båda ha text och bild ställer också krav på fotografen/poeten; hur många kulturarbetare klarar egentligen av att både fotografera och skriva poesi samt kombinera de tu så att de på något sätt berikar varandra utan att boksidorna blir övertydliga?

Gunnar Balgårdhar ordningställt Landet i väster: Poesi och fotografi. Balgård har en lång kulturarbetargärning bakom sig. Han har ägnat sig åt essäistik, kulturjournalistik, poesi, dramaturgi vid SR, dramatik, kritik samt redaktörskap på Provins, Norrländska författarskapets tidning. 2006 fick Balgård De nios särskilda pris och året efter Ivar LO Johanssons personliga.

Landet i väster har två fokuspunkter: De yttre objekten härstammar från USA och resor där mellan 1994 och 2010. Den andra fokuspunkten är den inre färden, den är inte tidsbestämd och har en grundton av sökande. Fotografierna är genomgående svartvita och fotografen har oftast arbetat med naturens formationer. Texterna har ett prosalyriskt anslag men är på högersidan uppstaplade som poesi. I det yttre är poesin en form av reseskildring där ortsnamn i rubriken orienterar läsaren och en konkreta substantiv gör texten levande. Klamath River börjar till exempel: ”Yuron heter indianfolket som alltjämt / bor i området vid älvmynningen.”.

Fotografierna har en märkligt ålderdomlig ton med tanke på att de är tagna de senaste tjugo åren. Naturen är densamma men bilderna som fogar in civilisationen antar en relativt rå 60–talston som ganska bra överensstämmer med poesin. När den blir intressant handlar den på ett avskalat sätt om orättvisor, som i dikten Crowpoint, Navajo

Reservatets gräns vore
omöjlig att se, om inte
de unga indianerna,
avslappade, sysslolösa,
arbetslösa,
skräniga och tomhänta,
med bildörrarna
vidöppna, slängde
sina tomma, urdruckna
ölburkar
i en hög på parkeringen
i kvällningen.
Alkoholförbudet
som en daglig överträdelse.
Burkhögen
som gränsröse
mellan navajo och Arizona.

Betraktelsen är intressant och lättbegriplig. Som poesi betraktad blir texten ibland lite grund men lika ofta öppnar sig historien och dikterna blir allmänmänskligt giltig. Kanske är det den sökande grundtonen som gör att poesin befinner sig på båda planen. För att finna något allmänmänskligt måste man leta inte bara på djupen utan också i det helt uppenbara. Detsamma för bilderna. Ibland är de turistfoton, ibland vidgar de läsarens syn på texternas problemområden.

ps. En avslutande meningslös (?) detalj som måste utskrivas: Henning Mankell har gett ekonomiskt stöd till boken. Kuriosafantast som jag är undrar jag naturligtvis varför och i vilken grad. ds.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 + arton =