Meny Stäng

Malte Persson – Underjorden

Av Peter Nyberg
Albert Bonniers Förlag, 60 sonetter

 

När T. S. Eliot publicerade sin The Waste Land 1922 lyckades han samla de flesta strömningar inom modernismen, en mängd tidstypiska intryck från samhället, koppla dem till historiska skeenden och med blodig moralism ironisera över mänskligheten i en lång dikt. Dikten blev en symbol, en sol varunder övriga modernister och postmodernister samlades och värmde sig. Likheterna mellan Eliots storverk och Malte Perssons tredje diktbok Underjorden är slående.

Malte Persson har sedan romandebuten med Livet på den här planeten 2002 varit något av en fixstjärna på det svenska litterära himlavalvet. Persson har en utpräglad känsla för metatext och ironi, något som gått igen i allt han skrivit. 2008 skapade han Edelcrantz förbindelser som bland annat för sin formlek fick en mängd priser. Inom poesin har som nämnts två tidigare diktsamlingar utgivits: 2004 Apolloprojektet och 2007 Dikter. Framför allt i Dikter är formen central, Persson testar gränserna, han undersöker vad dikt är över huvud taget. Ett genomgripande tema i produktionen skulle kunna sägas vara kommunikation, vilket när det uttrycks på det här sättet är rätt osexigt men i Perssons skepnad blir oerhört fascinerande.

Från de lekfulla experimentböckerna och går således denne Malte Persson till sonettformen, en nästintill rigid form av poetiskt mästarprov, i föreliggande Underjorden. Jambisk versfot, fem per rad, 14 rader fast rimfläta. Det är genialt att underkasta sig ett regelverk, redan Jacques Jouet, som var den första att skriva dikt i tunnelbana, gjorde det. Jouets regel var att hans dikt skulle skapas utifrån omgivningen under en resa i Paris metrosystem, alltså startade han sitt poesiskrivande med tåget och slutade när tåget stannade. Genom att underkasta sig de egenhändigt komponerade reglerna menade han sig styra bort sitt seende från slentrianen och upptäcka ny symbolik. Att Jouet också var en av konceptpoesins medskapare är heller ingen slump. Persson gör detsamma. Genom att underkasta sig sonettformen styrs seendet mot det icke invanda. Bojorna frigör.

Frigörelsen gör att Persson snart sagt får tillgång till hela Poesisverige. Konceptet med tunnelbanepoesi tillsammans med de galopperande ljudlekarna ”ett rop som, rådlös, orons öron hör.” gör att konceptpoeterna applåderar. Sonettformen tillsammans med de mångtaliga allusionerna på klassisk litteratur och myt (Poe, Dante, Eliot, Rilke med flera) gör att den andra halvan av Poesisverige jublar.

I en bra skriven sonett bör rimmen inte läsas som rim utan texten ska flyta på och rimmen ska så att säga uppenbaras som en naturlig del i sonetten. Det är där mästaren visar sig. Många kan knåpa ihop sonetter men få lyckas göra språket naturligt. Flera gånger under läsningen känner jag impulsen att resa mig upp och applådera som efter ett enastående musikaliskt solo när jag läst klart en av sonetterna i Underjorden. Denna Malte Persson lyckas faktiskt göra flera fulländade sonetter, inte bara formmässigt utan också innehållsligt. Den klassiska kunskapen får nyansera existentiella företeelser i dag, inte sällan med en ironisk eller rent av metaironisk glimt. Ofta blir leken med det klassiska underhållande, som med den välkända inledningen till Dantes Den gudomliga komedin.

Till mitten (?) hunnen av min levnads bana
fann jag mig vilset gå och stå och se
på inget alls i en obskyr allé
dit jag förirrat mig av gammal vana –

Ett par sidor längre fram heter det:

Jag lämnar bländad nattens ljus och stiger
ned dit där tåget hem och hoppet far
i sinnets underjord där solen tiger,

Vad som framför allt fångar läsaren är kontrasten mellan den muntra jambiska takten, den fiffiga vridningen av klassiska strofer och det mörka innehållet. Egentligen är det inte en munter sång vi tar del av. Tunnelbanan jämförs konsekvent med Hades, dödsriket och helvetet där människor är fångade. Variationerna handlar om hur människor existentiellt ska hantera detta faktum.

Har vi då ett storverk av Eliotska mått framför oss? I Sverige är det utan tvekan årets diktbok, i så motto är det ett storverk, men det finns snedsteg i dansen. Framför allt tillåts formens fogar ibland att lossna både vad gäller rim och rytm. I läsningen gör det inget, ofta skyls bristen med ordlek vilket väl kompenserar, men i litteraturhistorien spränger Underjorden troligen inte in just på grund av detta. Oftast lyckas Malte Persson. Ibland är dikterna enastående. Storverk. Mästarprov. Men inte alla 60 sonetterna.

Ett hem för änglar tömdes på befolkning;
likt sandkorn i ett timglas någon vänt
blev de på andra sidan sediment,
ett bottenskikt som utsatts för viss tolkning
i vissa skolor utsatta för skolkning…
Från högt till lågt till högt har något sänt
ett soundtrack vars bestämda sentiment
berör som en lektion i alltings solkning.
Violinisten, vilka inga vakter
ännu har jagat bort från denna plats,
hörs de profundis spela sina takter
och mynten i fiolfodralet klingar,
likt noggrant valda ord som tagit sats
och fallit eftersom de saknar vingar.

Ps. Formen på boken är passande då den är så liten att den går att trycka ner i en normalstor ficka och ha just i lokaltrafiken, vare sig man åker landsortsbuss eller storstadsmetro. Ds.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × ett =