Meny Stäng

Intimiteten hos Tomas Andersson Wij

Av Peter Nyberg

 

En grundläggande byggsten i Tomas Anderssons Wijs poesi är intimiteten, alltså det känslomässiga som är helt nära och giltigt för alla människor. Samtidigt som poeten talar om sitt eget liv tycks han också tala om sin publiks liv. Som musiker hör TAW hemma i samma visrocktradition som exempelvis Ulf Lundell och Lars Winnerbäck, vilket är två andra musiker som lever på samma typ av närhet.

I fredags kväll gjorde Tomas Andersson Wij en konsert i Jönköpings teater. Just teatermiljön skapade speciella förutsättningar för denna intimitet eftersom publiken satt ner och ljud- och ljustekniken kunde göras uttrycksfull. Det intima blev mycket påtagligt, inte minst till följd av närheten till publiken.

Det mest uppenbara tekniken som Tomas Andesson Wij använder för att skapa initimitet är att sjunga om, eller i alla fall ge intryck av att sjunga om, egna problem och upplevelser som samtidigt är igenkännbara för alla som lyssnar. Livshistorien och den skrivna historien ligger mycket nära varandra i Tomas Andesson Wijs fall. På hemsidan presenteras till exempel låten Blåa berg såhär:

”Är på lillkusinens bröllop i Delsbo kyrka. Ett stenkast från kyrktrappan där folk applåderar och kastar gryn ligger min storasyster och morfar begravda. Fem generationer ligger där och väntar på oss andra. Det är en strålande sommardag. Vi promenerar upp mot släktgården. Många har klätt sig i de röda hembygdsdräkterna. Åkrarna är blonda, Dellensjöarna stilla och varma nu och män i mustasch går bakom logen och dricker hembränt ur fickpluntor. Efter klara dagar som den här kan man se hur bergen långt där borta blånar. De där bergen var magiska för mig som barn. Jag brukade fantisera om vad som fanns där och om att en dag få komma dit. Nu står jag här igen och ser på de blå bergen och känner hur gråten pressar bakom ögonen. Det är en överväldigande känsla av att allt och inget försvinner. Jag är fortfarande sju år, med en slangbella i handen och munnen full av röda vinbär. Tiden är bara ett ord, ett system vi har skapat. Men det som har varit fortsätter alltjämt att vara.”

Omgjord till musiklyrik låter det såhär:

Jag har rest till de fyra hörnen
men aldrig funnit just den plats
som jag kan längta till
Har alltid undrat
hur en hemkomst känns
jag sökte aldrig här, jag sökte aldrig här

Blåa berg, blåa berg
Några har redan gått dit
snart går vi dit vi med

[…] Min syster säger
Ingenting att vara rädd för
ditt slut är inget slut
vi väntar här på dig

Om musikern är skicklig och allvarlig i sitt uppsåt blir det mycket känslomättade igenkänbart och allmängiltigt och det gör att den som lyssnar på kompositionen känner igen sig. I Blåa berg finns en mängd ingredienser som är direkt påtagliga för väldigt många människor: Hembygdens miljö, den döda släktingen (systern återkommer i flera låtar) och problemet att finna sina rötter eller den man egentligen är.

Det sistnämnda är en ofta återkommande problem i Tomas Andersson Wijs poesi. Sökandet tar sig uttryck som här, i en undran över hur det skulle vara att ha en plats att komma hem till. Ibland tycks det uppenbart för lyssnaren att sångaren befinner sig mitt uppe bland sina rötter, paradoxalt nog utan att själv riktigt inse det.

Jag har levt
i deras blickar
men jag börjar
minnas mig

som det heter i Jag börjar minnas mig. Sökandet efter rötterna frammanar de ungdomslandskap som målas upp i flera av sångerna. Liksom hos en hel del andra rockpoeter pendlar beskrivningarna av miljön mellan staden och landet. Tomas Andersson Wij, som växte upp i en söderförort har tydliga band till Stockholm i sina sånger. Staden beskrivs både som förfallen och barnsligt magisk: Här finns kanyler och porrblaskor, alkisarnas schäfrar, gråduvorna på sparbankstaket men också Guds finger, de gröna vagnarna och de svala 50-talshusen.

Inte heller landsbygden och naturen får en entydig betydelse hos Tomas Andersson Wij. ”Skogarna tiger men glömmer ingenting” heter det i Sanningen om dig medan naturen får en betydligt ljusare innebörd i Höga berget: ”Höga berget / och solen som sjönk / ner mot havets golv / där skatten låg gömd”. Att både landsbygden och staden har dubbla funktioner på det här sättet är ganska ovanligt. Ofta får staden stå för det jobbiga medan ron återfinns i naturen. Tomas Andersson Wij tillåter inte att verkligheten görs så enkel.

Vad som också återkommer i flera stycken är vännen som berättaren av något skäl har förlorat kontakten med men som han nu tänker på eller återser. Låten Tommy och hans mamma har ett sådant huvudtema liksom So long, vilken spänner över 30 år.

Naturligtvis kan flera av de här temana finnas i samma texter, som här nedan i De gröna vagnarna:

Min pappa var frälst och din kommunist
Det räckte för att bli fienden
I ett 90-tal, där ingen trodde på något
möttes vi igen
Lika övergivna, lika löftesstinna
lika långt hemifrån båda två

Det intima mellan Tomas Andersson Wij, hans texter och lyssnaren är som visats ett viktigt drag i poesin. Det är dock långt ifrån alenarådande för skapandet av den melankoliska stämning som gjort sångaren omtyckt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 + 13 =