Meny Stäng

Om poesins situation i Sverige

Av Peter Nyberg

 

Tillståndet för svensk poesi är märkligt. Den får stort utrymme i DN och SvD men det är ytterst få som läser verken. Rörelsen är snarast att poesin stryper sig själv till döds.

En människa kan inte strypa sig själv till döds med sina egna händer eftersom hon har en överlevnadsmekanism som gör att hon svimmar innan döden inträder. En företeelse däremot kan strypa intresset för sig själv i sådan grad att den långsamt dör ut. Poesin i Sverige är på god väg.

Det finns flera tendenser. Den 15 maj 2007 öppnade Bonniers en hemsida där poeter skulle publicera dikter och där en diskussion om poesin skulle föras med allmänheten. Man drog på stort. Det var en nystart för poesidebatten, den skulle föras ut i det offentliga rummet. Nå, hur gick det: Sedan sidan startade har 70 inlägg gjorts i 21 trådar. Den nyaste tråden skapades den 17 april. Nu är det den 20 augusti. Intresset för poesi är aningen svalt, skulle man kunna konstatera.

I sin avhandling Poesifloden skriver litteratursociologen Åsa Warnqvist att en diktsamling som gavs ut på Bonniers 1976 i snitt sålde 1 704 exemplar. När kulturtidskriften Horisont försöker att undersöka hur stor motsvarande siffra är idag får de inget snitt men kan konstatera att av Bonniers elva utgivna diktböcker 1995 så klarade sig två böcker över 1 000 exemplar och två hamnade under 500 sålda exemplar. Ingen matematisk begåvning behövs för att konstatera att intresset svalnat betänkligt.

Mer bevisning för att poesiintresset minskat behövs knappast. Förklaringar däremot.

En stor del av den nutida poesin uppfattas som konstig. Det finns skäl till det. Poeterna tycks ha fångats i ett hålrum mellan konstighet och konstfullhet, som givetvis är något helt annat. Deras uppgift sägs i artiklar vara att studera och beskriva olika företeelser. Anna Hallberg är en central gestalt i den här strömningen. I sin diktbok på era platser studerar hon ett golv. Intresset för denna studie är naturligtvis inte skyhög. Man kan förstå det. Formen, teorin om hur dikt ska skrivas, har helt enkelt tillåtits ta över innehållet, vilket gör poesiläsaren en otjänst.

Den här typen av poesi, skulle man kunna tro, är mumma för den cyniska poesirecensenten. Men inte. Tvärtom är recensionerna ganska krångliga försök att förstå vad poeten pysslar med och vilka förtjänster dikterna kan tänkas ha. Ofta anar man som läsare att recensenten inte riktigt begriper vad som är i görningen men ytterst få vågar kritisera, vilket naturligtvis gör att också recensionerna blir smulan löjeväckande och avskärmande. Man tenderar nämligen att intellektualisera sin brist på förståelse. Smaka på den här störtfloden av krångligheter:

”På den vägen är det i detta lika lingvistiskt ekvilibristiska som språkmaterialistiskt dekonstruerande och syntaxbrottsliga verk.” bedömer Jan Karlsson i Corren David Vikgrens Inomhuslektionen.

”En identitetstematik – i början talas om ’du-du’ och ’du-jaget’, i slutet om ’du-jaget’ och ’jag-jaget’ – antyder en process som kanske leder fram till något slags närvaro i det egna jaget via ledmotiv av olika slag: ett brott med skuldproblematik, ett spel mellan kropp och kappa, som möjligen grovt tolkat representerar tanke och uttryck, en sönderslagen syltburk, en skadad fot, nakn