Meny Stäng

Reflektion över amerikansk poesi

Av Peter Nyberg 

 

Efter att ha varit i New York några dagar kommer jag i samspråk om poesi i bokhandeln Barnes and Noble. Jag frågar expediten hur den nya amerikanska poesin ser ut. Det verkar konfundera honom.

Eftersom jag har mindervärdeskomplex för min engelska förklarar jag att jag är intresserad av generella drag, hur de skriver och sånt. Expediten förklarar att han är väldigt förjust i Robert Frost och nämner i förbifarten en hel del andra poeter, men konstaterar att de ju inte direkt är nya. Efter att ha övervägt mig några sekunder tar han upp en walkie talkie (antar jag) och anropar en annan expedit.

Den nya expediten är svettig och lite astmatisk men visar mig till en hylla med antologier. The Best American Poetry 2008. Det är ungefär vad jag far efter, men eftersom jag är genuint intresserad frågar jag den nya expediten hur den unga generationen poeter i USA skriver. Även nu uppstår förvirring. Återigen drabbas jag av någon typ av rädsla att inte göra mig förstådd och förklarar vad jag egentligen är nyfiken på. Återigen värderas min trovärdighet. Den nya expediten förklarar att rim och rytm inte finnns längre och att man skriver berättande dikter, ungefär som man alltid gjort. ”Läs den där så får du se” tycks försäljaren i henne mena.

Det är inte mycket till samtal men det är vad som åstadkoms.

The Best American Poetry är en serie med årets största poetiska verk i USA. David Lehman började ge ut bokserien 1988 och böckerna sägs vara signifikativa för den moderna amerikanska poesin. Frågan är hur den ser ut, vad finns för signifikanter?

Vad som förvånar en svensk poesiläsare är den textmässiga närheten till prosan. Texten är inte sprängd och tillbakaslängd på boksidorna som i Sverige utan har behållit en stor del av sin meningsbyggnad. Raderna är brutna och rim och rytm är som konstaterats borta. Diktarna vill förmedla en berättelse, inte sällan någon typ av sensmoral. En hel del av dikterna är skrivna i tredjeperson med anonyma ”han” och ”hon” som karaktärer. Det handlar alltså till stor del om rolldiktning.

Även om berättelsen ibland är splittrad i bilder, kan dessa ganska enkelt pusslas ihop till en helhet. Det finns en relativ begriplighet i dikterna. Bilderna är tydliga och förmedlar en känsla eller ett skeende. Allusioner är ganska frekvent förekommande men de kommer från allmänna källor som bibeln eller välkända klassiker. Den som läser hänger lätt med, även om han (läs jag) inte är språkligt avancerad.

Att den talade dikten har haft större inflytande här är uppenbart. Dessutom tycker jag mig upptäcka en tradition som springer från Whitman, går över beat-poeterna och landar i den berättande sången med Bob Dylan som främsta namn. En gissning är att några av de mer konstnärligt sinnade rapparna också har präglat den amerikanska poesin.

I det större, ledande landet förväntar man sig ledande, nydanande poesi. Säga vad man vill om poeterna i Sverige, men de stökar till det och skapar därmed något fullständigt nytt och eget. Personligen tycker jag att den teoretiska diktningen (med det menar jag diktning som har en intressantare teoretiskt grepp än konkret diktframställning. Språkmaterialismen är ett typiskt exempel.) ofta är intetsägande, men den skapar en form, stilfigurer, en konstart som är användbar för att framställa den verkligt intressanta poesin. Nackdelen är onekligen att ytterst få idds läsa poesi eftersom den förutsätts vara obegriplig.

En större marknad för poesi tycks finnas i New York. Där det i Sverige finns enstaka hyllmeter i bokhandlarna finns här fyra, fem bokhyllor med poesi. Framför allt satsa boklådorna på den klassiska: Homeros, Dante och Shakespeare får åtminstone en meter var. Men även nyare poeter finns lättillgängliga. Bokhandlarna har dessutom ett hyfsat urval av poesitidskrifter och det finns möjlighet att fika och gratisläsa dem, vilket är oerhört generöst. Klimatet för poesi i USA, om det alls är möjligt att generalisera från New York, verkar således vara mer vänt mot allmänheten och varje människas läsande.

The Expulsion av Katha Pollitt är ett ganska bra exempel på amerikansk diktning.
Adam was happy — now he had someone to blame
for everything: shipwrecks, Troy,
the gray face in the mirror.

Eve was happy — now he would always need her.
She walked on boldly, swaying her beautiful hips.

The serpent admired his emerald coat,
the Angel burst into flamea
(he’d never approved of them, and he was right).

Even God was secretly pleased: Let
History begin!

The dog had no regrets, trotting by Adam’s side
self-importantly, glad to be rid

of the lion, the toad, the basilisk, the white-footed mouse,
who were also happy and forgot their names immediately.

Only the Tree of Knowledge stood forlorn,
its small hard bitter crab apples

glinting high up, in a twilight of black leaves.
How pleasant it had been, how unexpected

to have been, however briefly,
the center of attention.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × fyra =